XI. Om Guds eviga förutvetande¹ och utkorelse (1/4)

1] Bland teologerna av den Augsburgska bekännelsen har visserligen ännu icke någon offentlig, förargelseväckande och vitt utbredd strid förekommit om Guds barns eviga utkorelse. Men då på andra håll en ganska svår strid om denna artikel uppstått och spår förmärkts därav även bland de våra samt teologerna därjämte icke överallt använt samma uttryckssätt, så hava vi – för att vad på oss beror för framtiden med Guds nåd söka förekomma oenighet och söndring härom bland de våra – velat här avgiva följande förklaring, på det att alla må veta, vad som är vår enhälliga lära, tro och bekännelse även om denna artikel. 2] Man bör nämligen icke anse läran om denna artikel, när den framställes med stöd av Guds ord och efter hans förebild, såsom onyttig och onödig, mycket mindre såsom förargelseväckande och fördömlig, enär den heliga Skrift icke bara liksom i förbigående på något ställe vidrör denna artikel, utan på upprepade ställen grundligt behandlar och framställer den. 3] Vidare får man icke för missbrukens och missförståndens skull åsidosätta eller förkasta en i Guds ord given lära, utan just för att förebygga allt missbruk och missförstånd måste man med stöd av Skriften förklara den rätta meningen i denna lära. Därför hava vi sammanfattat det väsentliga innehållet i läran om denna artikel i följande punkter.

4] För det första måste man noga aktgiva på skillnaden mellan Guds eviga förutvetande och hans barns utkorelse till den eviga saligheten. Ty praescientia eller praevisio, som innebär, att Gud vet och ser allt, innan det sker, och som kan kallas Guds "försyn", sträcker sig över alla skapade varelser, goda och onda. Han ser och vet nämligen på förhand allt, som är eller skall vara, och som sker eller skall ske, det må vara gott eller ont, ty för Gud äro alla ting, såväl förflutna som framtida, uppenbara och närvarande, såsom det står i Matt. 10: "Säljes icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja." Och i Psalt. 139: "Dina ögon sågo mig, innan jag ännu var formad, och i din bok voro alla mina dagar uppskrivna, innan de ännu blivit till och ingen av dem ännu var." Likaså i Jes. 37: "Jag vet, när du går ut och går in och när du rasar mot mig."

5] Men Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, d.v.s. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som äro utkorade och förutbestämda till evigt liv, "förrän världens grund var lagd", såsom Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus Jesus och "förutbestämt oss till barnaskapet".

6] Guds förutvetande (praescientia) känner och vet på förhand även det onda, men icke så, att det skulle vara Guds nådiga vilja, att detta sker, utan vad djävulens och människornas förvända, onda vilja kommer att och vill företaga sig att göra, det känner och vet Gud på förhand, och Guds praescientia eller "försyn" upprätthåller sin ordning också i de onda händelserna eller gärningarna, så att Gud för det onda, som han icke vill, sätter en gräns och ett mått, huru långt det får gå och huru länge det får vara samt när och hur han vill hindra och straffa det. Detta allt styr och regerar Herren Gud så, att det måste lända hans gudomliga namn till ära och hans utkorade till frälsning, men däremot de gudlösa till skam.

7] Men upphovet och grunden till det onda är icke Guds förutvetande (ty Gud skapar och verkar icke det onda eller hjälper och befordrar det), utan djävulens och människornas onda och förvända vilja, såsom det står skrivet: "Israel, du störtar dig själv i olycka, men din hjälp är endast hos mig." Likaså: "Du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet."

8] Guds eviga utkorelse däremot icke blott känner och vet på förhand de utkorades salighet, utan är också på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör. Därpå är även vår salighet så fast grundad, att "dödsrikets portar" icke förmå någonting däremot, såsom det står skrivet: "Ingen skall rycka mina får ur min hand." Och åter: "Och de kommo till tro, så många som voro bestämda till evigt liv."

9] Denna Guds eviga utkorelse och förutbestämmelse till evigt liv bör icke heller betraktas blott såsom Guds fördolda, outgrundliga rådslut, liksom innebure detta i och för sig icke mera eller hörde icke mera därtill eller hade man därvid icke att aktge på mera än att Gud på förhand sett, vilka och huru många som skulle bliva saliga och vilka och huru många som skulle bli fördömda, eller att Gud blott skulle hålla mönstring och säga: den här skall bliva salig, men den där fördömd; den där skall bliva beståndande, men den där skall icke bli det.

10] Ur en sådan åsikt uppstå många underliga, farliga och fördärvliga tankar, vilka framkalla och förstärka antingen säkerhet och obotfärdighet eller ångest och förtvivlan, så att de förfalla till farliga tankar och säga sig: Gud har förutbestämt sina utkorade till salighet, "förrän världens grund var lagd", Ef. 1, och Guds utkorelse kan icke misstaga sig eller av någon hindras eller förändras, Jes. 14 och Rom. 9. Alltså, om jag är utkorad till salighet, så kan intet skada mig, även om jag utan att göra bot bedriver allt slags synd och skam, ringaktar Ordet och sakramenten och icke bekymrar mig om bot, tro, bön eller gudsfruktan, utan jag kommer att och måste ändock bliva salig, enär Guds förutbestämmelse måste gå i fullbordan. Om jag å andra sidan icke är utkorad, så hjälper det mig dock icke, om jag också håller mig till Guds ord, gör bot, tror o.s.v., ty Guds förutbestämmelse kan jag icke hindra eller förändra.

11] Och dylika tankar kunna även uppstiga i gudfruktiga hjärtan, så att de, även om de med Guds nåd äro botfärdiga, tro och hysa rent uppsåt, likväl tänka: Om du icke är av evighet utkorad till salighet, så är dock allt förgäves. Detta inträffar särskilt, då de se på sin egen svaghet eller ha sådana för ögonen, som icke äro ståndaktiga, utan åter avfallit.

12] Gent emot denna falska inbillning och tanke bör man ställa denna fasta grund, som är säker och icke kan svika, nämligen att "all skrift, som är ingiven av Gud", skall tjäna "till bestraffning, till fostran och bättring", 2 Tim. 3. Då vidare allt i Guds ord är framställt för oss, icke för att vi därigenom skola drivas till förtvivlan, utan därför "att vi genom ståndaktighet och den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp", Rom. 15, så är det otvivelaktigt på intet sätt en sund uppfattning eller en rätt användning av läran om Guds eviga utkorelse, om därigenom antingen obotfärdighet eller förtvivlan uppkommer eller befästes. Nu framställer Skriften emellertid denna lära icke på annat sätt än så, att den genom densamma visar oss till Ordet, Ef. 1 och 1 Kor. 1, manar oss till bättring, 2 Tim. 3, håller oss till gudsfruktan, Ef. 1 och Joh. 15, stärker tron och gör oss vissa om vår salighet, Ef. 1, Joh. 10 och 2 Tess. 2.

13] Därför, när man på ett riktigt och fruktbärande sätt vill tänka på eller tala om den eviga utkorelsen, predestinationen eller Guds barns bestämmelse till det eviga livet, bör man vänja sig att icke spekulera över Guds hemliga, förborgade och outgrundliga förutvetande, utan i stället betrakta, huru Guds rådslut, avsikt och ordning i Kristus Jesus, den rätta och sanna "livets bok", uppenbaras för oss genom Ordet. 14] Hela denna lära om Guds avsikt, rådslut, vilja och ordning rörande vår frälsning, kallelse, rättfärdig- och saliggörelse innebär, såsom Paulus behandlar och förklarar denna artikel i Rom. 8 och Ef. 1 och Kristus i liknelsen i Matt. 22, i kort sammanfattning, att Gud i sitt rådslut och enligt sin föresats fastställt: 15] 1. Att människosläktet i sanning skulle frälsas och försonas med Gud genom Kristus, som med sin oskyldiga lydnad i lidandet och döden förvärvat åt oss "den rättfärdighet, som gäller inför Gud", och det eviga livet. 16] 2. Att denna Kristi förtjänst och välgärning skulle tillbjudas, delgivas och meddelas oss genom Ordet och sakramenten. 17] 3. Att han skulle verka i oss med sin helige Ande genom Ordet, då det predikas, höres och betraktas, samt omvända hjärtana till sann bot och upplysa dem i en rätt tro. 18] 4. Att han ville göra alla dem, som i sann bot genom en rätt tro mottaga Kristus, rättfärdiga samt upptaga dem till nåd, barnaskap och det eviga livets arvedel. 19] 5. Att han också ville i kärleken helga de så rättfärdiggjorda, såsom den helige Paulus säger i Ef. 1. 20] 6. Att han även ville skydda dem i deras stora svaghet mot djävulen, världen och deras eget kött, leda och föra dem på Guds vägar, upprätta dem, då de vackla, samt trösta och uppehålla dem i kors och anfäktelse. 21] 7. Att han också ville hos dem stärka och föröka det goda verk, som han i dem begynt, samt bevara dem intill änden, om de hålla sig till Guds ord, flitigt bedja, förbliva i Guds barmhärtighet och troget bruka de undfångna gåvorna. 22] 8. Att han slutligen i det eviga livet ville salig- och härliggöra dem, som han utkorat, kallat och rättfärdiggjort.

23] Och Gud har i detta sitt rådslut, sin plan och ordning icke blott i allmänhet berett saligheten, utan han har också i nåd tänkt på alla och envar av de utkorade, som genom Kristus skola bliva saliga, utvalt dem till salighet och bestämt, att han på det sätt, som nu angivits, genom sin nåd, sina gåvor och sin kraft vill föra dem därhän samt hjälpa, understödja, styrka och uppehålla dem.

24] Detta allt innefattas enligt Skriften i läran om Guds eviga utkorelse till barnaskap och evig salighet, och det bör man också alltid inbegripa därunder samt icke utesluta och utelämna det, när man talar om Guds rådslut, förutvetande, utkorelse och bestämmelse till salighet. När man på detta sätt i enlighet med Skriften tänker över denna artikel, kan man med Guds nåd på ett enkelt sätt finna sig till rätta däri.

Forts. på nästa sida