1] Beträffande en del ceremonier och kyrkliga bruk, som varken äro påbjudna eller förbjudna i Guds ord, men som i god avsikt införts i kyrkan för att upprätthålla god ordning och kristlig tukt, har strid uppstått mellan vissa teologer av den Augsburgska bekännelsen. 2] Härvid ha somliga menat, att man även i tider av förföljelse, då man har att avlägga bekännelsen, oaktat motståndarna till det heliga evangeliet icke velat komma överens med oss i fråga om läran, vi dock med okränkt samvete på deras enträgna yrkande skulle kunna införa några avskaffade kyrkliga bruk, som äro i och för sig likgiltiga och varken påbjudna eller förbjudna av Gud, och sålunda komma överens med dem om sådana adiaphora. 3] Andra åter ha förfäktat, att i tider av förföljelse, då man har att avlägga bekännelsen, och särskilt då motståndarna hysa planer på att antingen genom våld och tvång eller på illistigt vis undertrycka den rena läran och så småningom införa sin falska lära i vår kyrka, sådan eftergift är otänkbar även i fråga om nämnda i och för sig likgiltiga ting utan att samvetet kränkes och det blir till skada för den gudomliga sanningen.

4] För att utreda denna strids innebörd och med Guds nåd bilägga den meddela vi den kristne läsaren följande om saken i fråga.

5] Om under beteckning och sken av utvärtes likgiltiga ting saker framställes, vilka (ehuru annorlunda färgade) dock i grunden strida mot Guds ord, så äro dessa icke att anses såsom sådana ting, som det står en fritt att göra, utan de böra undvikas såsom av Gud förbjudna ting. Likaså böra till verkliga adiaphora eller ting, som det står oss fritt att göra, icke heller räknas sådana kyrkliga bruk, som ger sken av eller vilka man för att undvika förföljelse söker ge sken utav, att vår tro icke skulle skilja sig mycket från den påviska läran och att denna icke vore oss motbjudande. Icke heller böra hit räknas sådana kyrkliga bruk, som påyrkas och antagas i akt och mening, att därmed och därigenom de två varandra motsatta trossätten skulle förlikas och sammansmälta eller att därigenom en återgång till påvedömet och ett avvikande från evangeliets och den rena religionens lära skulle komma till stånd eller så småningom därav följa.

6] I sådant fall böra och måste nämligen Pauli ord i 2 Kor. 6 gälla: "Tagen icke på ett främmande ok; vilken gemenskap har ljuset med mörkret? Gån därför ut ifrån dem och skiljen dem från eder, säger Herren" o.s.v.

7] Rätta adiaphora eller ting, som man fritt kan göra, äro icke heller sådana onyttiga och narraktiga upptåg, som varken tjäna till god ordning eller kristlig tukt inom kyrkan.

8] Beträffande de ting, som (enligt vår förut givna förklaring) äro verkliga adiaphora eller ting att göra eller låta, tro, lära och bekänna vi, att dylika bruk icke i och för sig själva äro någon gudstjänst eller del därav, utan böra därifrån hållas åtskilda, såsom det står skrivet: "Fåfängt tjäna de mig, då de förkunna sådana läror, som blott äro människobud", Matt. 15.

9] Därför tro, lära och bekänna vi, att Guds församling på varje ort och i varje tid har efter omständigheterna makt och myndighet att förändra dylika bruk samt minska eller öka dem, om det sker på skickligt och tillbörligt sätt utan lättsinne och utan att väcka anstöt och om man tar hänsyn till vad som i varje tid på nyttigaste och bästa sätt befordrar god ordning, kristen tukt och evangelisk uppbyggelse. Huru man i sådana ting med gott samvete kan göra vissa eftergifter för de i tron svaga, lär oss Paulus i Rom. 14 och belyser det med sitt eget exempel i Apg. 16 och 21 och i 1 Kor. 9.

10] Vi tro, lära och bekänna även, att i bekännelsetider, då Guds ords fiender trakta efter att undertrycka det heliga evangeliets rena lära, hela församlingen och varje enskild kristen, men i synnerhet Guds ords tjänare såsom föreståndare för Guds församling äro pliktiga att i enlighet med Guds ord öppet och offentligt bekänna sin lära och vad som hör samman med hela religionen, och detta icke blott i ord utan även i verk och gärning. Härvid hava de att med avseende på sådana bruk icke giva efter för motståndarna eller tåla, att dessa med våld eller på ett illistigt sätt söka påtvinga dem dylika bruk till skada för den rätta gudstjänsten samt till införande och bekräftande av avgudadyrkan. 11] Det heter nämligen i Gal. 5: "Stån därför kvar i den frihet, varmed Kristus frigjort oss, och låten icke åter träldomsoket läggas på eder." Likaledes i Gal. 2: "Då några falska bröder hade trängt in och smugit sig in i församlingen för att bespeja den frihet, som vi hava i Kristus Jesus, och för att trälbinda oss, gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem för att underkasta oss dem, på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad hos oss." 12] Paulus talar här om omskärelsen, som på denna tid var ett ting, som man fritt kunde göra eller låta, 1 Kor. 7, och som Paulus i andlig frihet stundom iakttog, Apg. 16. Men då de falska profeterna krävde omskärelsen för att bekräfta sin falska lära, att lagens gärningar voro nödvändiga till rättfärdighet och salighet, och på detta sätt missbrukade den, säger Paulus, att han "icke ett ögonblick" hade velat giva vika, "på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad".

13] På samma sätt ger Paulus efter för de svaga i fråga om mat och tider eller dagar, Rom. 14. Men för de falska apostlar, som ville pålägga samvetet föreskrifter härom såsom något nödvändigt, vill han icke ge vika i sådana ting, vilka man i och för sig kan fritt göra eller låta. I Kol. 2 heter det: "Låten ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller vissa högtidsdagar." Och då Petrus och Barnabas voro eftergivna i ett dylikt fall, bestraffar Paulus dem offentligen såsom sådana, vilka "icke rätt vandrade efter evangeliets sanning", Gal. 2.

14] Ty här är det icke längre fråga om yttre ting, som till sin natur och sitt väsen äro och förbliva sådana, att man kan fritt göra eller låta dem, varför intet bud eller förbud i detta avseende föreligger, utan här gäller först och främst vår kristna tros förnämsta artikel, såsom ju aposteln Paulus betygar i orden: "på det att evangeliets sanning skulle bliva bevarad". Genom dylikt tvång eller påbud fördunklas och förvanskas nämligen denna sanning, emedan motståndarna påyrka och missbruka dessa ting för att bekräfta sin falska lära, sin vidskepelse och sitt avguderi och för att undertrycka den rena läran och den kristliga friheten, och emedan antagandet av dylika ting från vår sida just skulle leda till sådant fördunklande av sanningen.

15] Därjämte är det här även fråga om artikeln om den kristliga friheten, som den helige Ande genom apostelns mun, såsom vi nyss hört, allvarligen befallt sin kyrka att bevara. Ty så snart denna artikel försvagas och människostadgar med våld påtvingas kyrkan, såsom vore dessa nödvändiga och underlåtandet av dem orätt och synd, är vägen beredd för avguderi. Härigenom hopas nämligen efter hand antalet människobud och kommer iakttagandet av dem att anses som en gudstjänst och att icke blott jämställas med utan sättas högre än Guds bud.

16] Genom dylik eftergift och överenskommelse beträffande dessa yttre ting komma vidare, om man icke först uppnått samförstånd i läran, avgudadyrkarna att bliva styrkta i sitt avguderi, medan de rättrogna däremot bliva bedrövade och i tron försvagade samt komma att taga anstöt. Men både det ena och det andra är varje kristen skyldig att vid sin själs frälsning och salighet undvika, såsom det står skrivet: "Ve världen för förförelsernas skull." Och: "Den som förför en av dessa minsta, som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havet, där det är som djupast" o.s.v.

17] Särskilt bör man betänka vad Kristus säger: "Var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min himmelske Fader" o.s.v. Matt. 10.

18] Att det sagda varit de förnämsta till den Augsburgska bekännelsen anslutna lärarnas tro och bekännelse, i vilkas fotspår vi träda och vid vilkas bekännelse vi med Guds nåd vilja fasthålla, framgår av följande utdrag av Schmalkaldiska artiklarna, vilka uppställdes och underskrevos år 37 och 40.

Forts. på nästa sida