Forts. från föreg. sida

17] Gent emot detta fördömda kätteri har den kristna kyrkan alltid och allestädes helt enkelt trott och hållit före, att den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus äro så förenade, att de hava en verklig gemenskap med varandra, men väl (såsom doktor Luther skriver) till en person. 18] Då denna personliga förening och gemenskap föreligger, hava kyrkans gamla lärare såväl före som efter kyrkomötet i Chalcedon använt ordet mixtio, blandning, i riktig betydelse och med urskillning. Härom kunde, om så erfordrades, många vittnesbörd från fäderna anföras liksom även från de våras skrifter. Härvid förklaras den personliga föreningen och gemenskapen med en bild animae et corporis och ferri candentis, d.v.s. bilden av ett glödgat järn och av kroppen och själen. 19] Ty kropp och själ, ävensom eld och järn, hava gemenskap med varandra icke per phrasin eller modum loquendi eller verbaliter, d.v.s. så att här blott ord och talesätt föreligga, utan vere och realiter, d.v.s. i verklighet och sanning. Och dock uppstår härigenom icke någon confusio eller exaequatio naturarum, d.v.s. någon naturens sammanblandning eller utjämning, såsom då mjöd beredes av honung och vatten. Här förefinns icke vatten för sig och honung för sig, utan en blandad dryck. Helt annorlunda förhåller det sig med föreningen av den gudomliga och mänskliga naturen i Kristi person.

Ty en annan mycket högre och alldeles outsäglig förening och gemenskap föreligger mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristi person. På grund av denna förening och gemenskap är Gud människa och människan Gud, varigenom likväl varken naturerna eller deras egenskaper sammanblandas med varandra, utan varje natur behåller sitt väsen och sina egenskaper.

20] På grund av denna personliga förening, som icke kan tänkas eller vara utan denna naturernas gemenskap, har icke blott den mänskliga naturen, vars egenart är att kunna lida och dö, lidit för hela världens synd, utan Guds Son själv har i sanning, dock efter den antagna mänskliga naturen, lidit, och han har (i enlighet med vår kristna trosbekännelse) i sanning dött, ehuru den gudomliga naturen varken kan lida eller dö. 21] Detta har doktor Luther i sin större bekännelse om den heliga nattvarden utförligt förklarat gent emot Zwinglis hädiska hävdande av alleosis, som innebär, att man fattar och förstår den ena naturen i stället för den andra, en lära, som Luther förvisar såsom ett djävulens bländverk till helvetets avgrund.

22] Fördenskull ha de gamla kyrkolärarna vid förklaringen av denna hemlighet använt de båda uttrycken och communio och unio, d.v.s. gemenskap och förening, och belyst det ena med det andra, t.ex. Irenaeus lib. 4, cap. 3; Athanasius in epist. ad. Epictetum; Hilarius, De trinit, lib. 9; Basilius et Nyssenus in Theodoreto; Damascenus lib. 3, cap. 19.

23] På grund av denna personliga gemenskap och förening av den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus är – i överensstämmelse med den enkla kristna tron – vår tro, lära och bekännelse, att allt som utsäges om det majestät, som Kristus till sin mänskliga natur har på Guds allmakts högra sida, och vad som sammanhänger därmed, icke vore någonting, om denna personliga gemenskap och förening av naturerna i Kristi person icke förelåge realiter, d.v.s. i verklighet och sanning.

24] På grund av denna personliga gemenskap och förening av de båda naturerna har Maria, den högt lovade jungfrun, fött icke blott och bart en människa, utan en sådan människa, som i sanning är Guds, den Allrahögstes, Son, såsom ängeln betygade. Han bevisade redan i moderlivet sitt gudomliga majestät på det sättet att han föddes av en jungfru utan att hennes jungfrulighet kränktes. Därför är hon i sanning Guds moder och har likväl förblivit en jungfru.

25] På grund av denna förening har han också utfört alla sina undergärningar och visat sitt gudomliga majestät efter behag, när och hur han ville – sålunda icke endast efter uppståndelsen och himmelsfärden, utan redan i förnedringens tillstånd. Så t.ex. vid bröllopet i Kana i Galileen eller vid tolv års ålder bland de lärda eller i örtagården, då han med ett ord fällde sina fiender till marken; likaledes i döden, då han icke dog blott som en vanlig människa, utan med och i sin död besegrade synden, döden, djävulen, helvetet och den eviga fördömelsen, något som den mänskliga naturen ensam icke förmått, om den icke varit personligt förenad och haft gemenskap med den gudomliga.

26] På grund av denna förening är den mänskliga naturen efter uppståndelsen från de döda upphöjd över allt skapat i himmelen och på jorden, vilket icke innebär något annat än att han helt och hållet avlagt tjänareskepnaden, men likväl icke den mänskliga naturen, utan denna behåller han i all evighet och har till sin antagna mänskliga natur införsatts i det fullkomliga ägandet och bruket av det gudomliga majestätet. Detta majestät hade han redan, då han avlades i moderlivet, men han utblottade sig själv därpå, såsom aposteln betygar, och han fördålde det i förnedringens tillstånd, såsom doktor Luther förklarande säger, och brukade det icke alltid, utan endast då han ville. 27] Men numera, då han icke blott som ett helgon gått till himmelen, utan – såsom aposteln betygar – farit upp över alla himlar, så uppfyller han i sanning allt och är icke blott såsom Gud utan även såsom människa allestädes närvarande och regerar överallt, från hav till hav och intill jordens ändar, såsom profeterna ha förutsagt och apostlarna betygat, då de säga, att han överallt verkat med dem och bekräftat deras ord genom de tecken, som åtföljde det. 28] Men detta sker icke på ett jordiskt sätt, utan – såsom doktor Luther förklarar det – på samma sätt som Guds högra hand regerar, vilken icke betecknar någon viss plats i himmelen, såsom sakramentarierna utan grund i den heliga Skrift föregiva, utan ingenting annat än Guds allsmäktiga kraft, som uppfyller himmelen och jorden. I denna Guds allmakt har Kristus till sin mänskliga natur blivit insatt realiter, d.v.s. i verklighet och sanning, och sine confusione et exaequatione naturarum, d.v.s. utan att de båda naturerna till sitt väsen och sina väsentliga egenskaper sammanblandats och utjämnats. 29] På grund av denna allmakt, som meddelats honom, kan han vara och är i kraft av sitt testamentes ord i sanning närvarande med sin lekamen och sitt blod i den heliga nattvarden, dit han genom sitt ord visat oss. Detta är icke möjligt för någon annan människa, emedan icke någon på detta sätt är förenad med den gudomliga naturen och införsatt i ett sådant gudomligt allsmäktigt majestät och välde i och genom en liknande personlig förening av de båda naturerna utom Jesus, Marias son, 30] i vilken den gudomliga och den mänskliga naturen äro personligen förenade, så att i Kristus "hela gudomens fullhet bor lekamligen", Kol. 2. I denna personliga förening föreligger en så hög, innerlig och outsäglig gemenskap mellan de båda naturerna, att även änglarna förundra sig däröver och hava, såsom den helige Petrus betygar, sin åstundan och glädje att beskåda den. Detta allt skola vi senare i sin ordning utförligare förklara.

31] Ur den grundläggande läran om den här framställda och förklarade unio personalis, d.v.s. läran om på vad sätt den gudomliga och den mänskliga naturen äro med varandra förenade i Kristi person, så att de icke blott hava namnet gemensamt, utan även i verklighet och sanning hava gemenskap med varandra utan att de sammanblandas och utjämnas till ett väsen, framgår läran de communicatione idiomatum, d.v.s. läran om den sanna gemenskapen mellan naturernas egenskaper, varom mera i det följande.

Forts. på nästa sida