| Logosmappen
> Bibel och bekännelse > Konkordieboken
> Konkordieformeln > Solida Declaratio - VIII. Om Kristi person Konkordieformeln [Epitome]
[I] [II]
[III] [IV]
[V] [VI]
[VII] [VIII]
[IX] [X]
[XI] [XII]
|
|
|
1] Bland teologer, som ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen, har en strid uppstått om läran om Kristi person. Denna strid började emellertid icke bland dessa, utan leder sitt ursprung från sakramentarierna. 2] Ty då doktor Luther med stöd av instiftelseorden gent emot sakramentarierna klart hävdat Jesu Kristi lekamens och blods sanna och väsentliga närvaro i nattvarden, ha Zwinglis anhängare invänt mot honom, att om Kristi lekamen på en gång vore närvarande i himmelen och i den heliga nattvarden på jorden, den icke kunde vara en riktig, sann mänsklig kropp, ty ett sådant majestät tillkommer endast Gud, men därtill är Kristi kropp icke i stånd. 3] Detta vederlade doktor Luther med all kraft, såsom hans läro och stridsskrifter om den heliga nattvarden utvisa. Till båda dessa grupper av skrifter bekänna vi oss härmed offentligen. 4] Efter Luthers död ha emellertid en del teologer av den Augsburgska bekännelsen visserligen icke offentligen och uttryckligt velat instämma med sakramentarierna i läran om Herrens nattvard, men likväl använt och brukat samma grundförutsättningar om Kristi person, med vilka sakramentarierna dristat sig att förneka Kristi lekamens och blods sanna och väsentliga närvaro i nattvarden, nämligen att man icke får tillskriva den mänskliga naturen i Kristi person något, som går utöver eller strider mot dess naturliga, väsentliga egenskaper. Därjämte beskyllde de Luther och alla, som anslöto sig till hans lära såsom överensstämmande med Guds ord, för nästan allt vad gammalt förskräckligt kätteri heter. 5] För att efter Guds ord och i enlighet med vår klara kristna tro utreda denna strid och med Guds nåd helt och hållet bilägga den framställa vi enhälligt vår lära, tro och bekännelse på följande sätt: 6] [1.] Vi tro, lära och bekänna, att
ehuru Guds Son är en särskild, för sig åtskild
och helt och hållet gudomlig person och sålunda med Fadern
och den helige Ande av evighet är sann, väsentlig, fullkomlig
Gud, han likväl, då tiden var fullbordad, antog mänsklig
natur i sin persons enhet, icke så att två personer eller
två Kristus härmed blevo till, utan så att Jesus Kristus
numera i en person är samtidigt sann, evig Gud, född
av Fadern av evighet, och sann människa, född av den högt
lovade jungfrun Maria, såsom det står skrivet i Rom. 9:
"från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är
Gud över allting, högtlovad i evighet". |
Rom. 9:5 |
| 7] [2.] Vi tro, lära och bekänna, att i denna Kristi ena, oskiljbara person numera finnas två olika naturer, den gudomliga, som är av evighet, och den mänskliga, som i tiden upptagits i Guds Sons persons enhet, och att dessa två naturer aldrig kunna i Kristi person vare sig skiljas från varandra eller sammanblandas med varandra eller att den ena kan förvandlas till den andra, utan var och en behåller i all evighet sin natur och sitt väsen i Kristi person. 8] [3.] Vi tro, lära och bekänna även, att båda dessa naturer utan sammanblandning och avknappning bibehålla var och en sin natur och sitt väsen, de även behålla var och en sina naturliga, väsentliga egenskaper och icke avlägga dem i all evighet och att den ena naturens väsentliga egenskaper aldrig någonsin kunna bli den andra naturens väsentliga egenskaper. 9] [4.] Vi tro, lära och bekänna sålunda, att det att vara allsmäktig, evig, oändlig och på en gång allestädes samt att på ett naturligt sätt, d.v.s. enligt naturens och dess naturliga väsens egenart, vara absolute närvarande och att veta allt är den gudomliga naturens väsentliga egenskaper, vilka aldrig någonsin kunna bliva den mänskliga naturens egenskaper. 10] [5.] Att å andra sidan vara en kroppslig skapad varelse, att vara kött och blod, att vara ändlig och begränsad, att lida, dö, stiga upp och ned, förflytta sig från en plats till en annan, att känna hunger, törst, köld och värme och annat dylikt är den mänskliga naturens egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den gudomliga naturens egenskaper. 11] [6.] Vi tro, lära och bekänna även, att numera efter människoblivandet icke vardera naturen i Kristus består i och för sig själv på det sättet, att var och en utgör en särskild person, utan att de äro så förenade, att de utgöra en enda person, vari båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga, äro och bestå personligen och tillsammans, så att numera efter människoblivandet till Kristi hela och fullständiga person icke blott hans gudomliga, utan även hans antagna mänskliga natur hör; vidare att Kristi eller filii Dei incarnati person, d.v.s. Guds Son, som antagit kött och blivit människa, utan såväl sin gudomliga som sin mänskliga natur icke är fullständig. Därför är Kristus icke två olika personer, utan en enda person, ehuru två olika naturer, vilkas naturliga väsen och egenskaper icke kunna sammanblandas, finnas hos honom. 12] [7.] Vi tro, lära och bekänna även, att den antagna mänskliga naturen icke blott har och behåller sina naturliga väsentliga egenskaper, utan att den dessutom genom den personliga föreningen med den gudomliga naturen och därefter genom glorificatio eller härliggörelsen är upphöjd till Guds majestäts, krafts och makts högra sida över allt, som kan nämnas icke blott i denna världen, utan även i den tillkommande. 13] [8.] Vad nu detta majestät beträffar, vartill Kristus med avseende på sin mänskliga natur upphöjts, har han mottagit detta icke först då han uppstod från de döda och uppsteg till himmelen, utan redan då han avlades i moderlivet och blev människa, varvid den gudomliga och den mänskliga naturen personligen förenades med varandra. 14] [9.] Denna personliga förening bör
emellertid icke förstås, såsom några oriktigt
fatta den, som om de båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga,
vore förenade med varandra liksom två sammanlimmade bräder,
så att de realiter, d.v.s. i verklighet och sanning, alls
icke hade någon gemenskap med varandra. 15]
Detta är innebörden i Nestorius' och Paulus' av Samosata villfarelse
och kätteri, vilka – som Suidas och presbytern Theodorus
från Rhaitu betyga – menat och lärt: 16] Presbytern Theodorus skriver nämligen så: Paulus quidam iisdem, quibus Manes, temporibus, Samosatenus quidem ortu, sed Antiochiae Syriae antistes, Dominum impie dixit nudum fuisse hominem, in quo Deus Verbum sicut et in singulis prophetis habitavit, ac proinde duas naturas separatas et citra omnem prorsus inter se communionem in Christo esse, quasi alius sit Christus, alius Deus Verbum in ipso habitans. Detta betyder: Vid samma tid, då kättaren Manes levde, har en man vid namn Paulus (som efter sin födelseort kallades Samosatenaren, men var biskop i Antiochia i Syrien) gudlöst lärt, att Herren Kristus var blott och bart en människa, i vilken Gud-Logos tagit sin boning liksom i varje profet. Därför menade han också, att den gudomliga och den mänskliga naturen voro söndrade och skilda från varandra och att de i Kristus icke hade någon som helst gemenskap med varandra, liksom om Kristus vore en och den i honom boende Gud-Logos en annan. |
|
|
Föregående avsnitt | Till sidans början | Nästa avsnitt Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Konkordieformeln > Solida Declaratio - VIII. Om Kristi person 2.3.2005 |