Forts. från föreg. sida

34] Av dessa förklaringar, särskilt den som framlagts av doktor Luther, den Augsburgska bekännelsens främste lärare, kan varje förståndig människa, som älskar sanning och fred, utan vidare inse, vad som varit och alltfort är den Augsburgska bekännelsens lära och mening om denna artikel.

35] Att vi jämte Kristi och den helige Paulus' ord (brödet i nattvarden "är Kristi lekamen" eller "delaktighet av Kristi kropp") även använda uttrycken: "under brödet", "med brödet", "i brödet", det sker för att härigenom avvisa den påvliga transsubstantiationen och framhålla den sakramentala föreningen av brödets oförvandlade väsen och Kristi lekamen. 36] På samma sätt upprepas och förklaras utsagan: "verbum caro factum est, Ordet vart kött" med likartade uttryck: "Ordet tog sin boning ibland oss", eller "i Kristus bor gudomens hela fullhet lekamligen", eller "Gud var med honom", eller "Gud var i Kristus" m.fl. dylika, vilket allt betyder, att det gudomliga väsendet icke förvandlats till mänsklig natur, utan att de båda oförvandlade naturerna äro personligen förenade i Kristi person. 37] Detta användes som en liknelse av många framstående gamla kyrkolärare Justinus, Cyprianus, Augustinus, Leo, Gelasius; Chrysostomus m.fl. för att förklara Kristi testamentes ord: "Detta är min lekamen": liksom i Kristus två åtskilda, oförvandlade naturer äro oskiljaktigt förenade, så äro i den heliga nattvarden de två väsendena, det naturliga brödet och Kristi sanna naturliga lekamen, tillsammans närvarande här på jorden i sakramentets instiftade handling. 38] Dock är denna förening av Kristi lekamen och blod med bröd och vin icke en personlig förening såsom föreningen av de båda naturerna i Kristi person, utan den är, såsom doktor Luther och de våra i den flera gånger förut omnämnda förlikningsskriften av år 1536 kalla den, en sakramental förening, "unio sacramentalis". Därmed vilja de angiva, att även om de använda uttryckssätten: in pane, sub pane, cum pane, d.v.s. "i brödet", "under brödet", "med brödet", de dock taga Kristi ord i egentlig mening såsom de lyda. Och satsen, Kristi testamentes ord: Hoc est corpus meum, detta är min lekamen", förstå de icke såsom figuratam praedicationem, utan såsom inusitatam, d.v.s. icke såsom ett bildligt, utan såsom ett ovanligt uttryckssätt, 39] såsom Justinus säger: "Detta mottaga vi icke såsom vanligt bröd och vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus, vår Frälsare, genom Guds ord blivit kött och för vår salighets skull antagit kött och blod, så tro vi, att den genom ordet och bönen av honom välsignade spisen är Herren Jesu Kristi kött och blod."

40] Så försvarar även doktor Luther i sin stora, men speciellt i sin sista bekännelse om nattvarden med allvar och nitälskan just de uttryckssätt, som Kristus använt vid den första nattvarden.

41] Då doktor Luther rätteligen måste anses som den främste läraren i de kyrkor, som ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen, och hela hans lära till sitt huvudsakliga innehåll sammanfattats i nämnda, till kejsar Karl V överlämnadee Augsburgska brkännelses artiklar, så kan och bör denna bekännelses egentliga mening och innebörd ingenstädes riktigare och bättre inhämtas än från Luthers läro- och stridsskrifter.

42] Den här angivna åsikten och meningen åter grundar sig på den enda, fasta, orörliga och säkra sanningsklippan, instiftelseorden i Guds heliga ord, och den har på samma sätt förståtts och lärts och fortplantats av de helige evangelisterna och apostlarna samt deras lärjungar och åhörare.

43] Vår Herre och Frälsare Jusus Kristus, vår ende läromästare, vilken det allvarliga ordet, givet från himmelen till alla människor, gäller: "Hunc audite, honom hören", är icke endast en människa eller ängel och icke heller blott sannfärdig, vis och mäktig, utan han är den eviga sanningen och visheten själv och allsmäktig Gud, som väl vet, vad och hur han bör tala, och som också förmår i kraft utföra och sätta i verket allt, vad han säger och lovar, enligt hans egna ord: "Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås" och "Mig är given all makt i himmelen och på jorden."

44] Denne sanne, allsmäktige Herre, vår Skapare och Återlösare, Jesus Kristus, har efter den sista måltiden, då hans bittra lidande till döds för vår synd begynte, under noggrant övervägande och med stort allvar i denna sista mörka stund instiftat detta högheliga sakrament, som intill världens ände skall brukas i stor ödmjukhet och lydnad och vara en ständig åminnelse om hans bittra lidande och död samt alla hans välgärningar, ett det nya förbundets insegel, en tröst för alla bedrövade hjärtan och ett beständigt föreningsband mellan de kristna och Kristus, deras huvud, samt mellan de kristna inbördes. Härvid har han vid instiftelsen av den heliga nattvarden om det välsignade och utdelade brödet använt dessa ord: "Tagen och äten. Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder", och om kalken eller vinet: "Detta är mitt blod, det nya förbundets, som varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse."

45] Då det förhåller sig på detta sätt, äro vi pliktiga att icke, såsom det kan synas vara överensstämmande med vårt förnuft, tolka och utlägga dessa Guds evige, sanne och allsmäktige Sons, vår Herres, Skapares och Frälsares Jesu Kristi ord såsom bildliga och figurliga talesätt med annan innebörd, utan att med enfaldig tro och tillbörlig lydnad taga dem, såsom de lyda, efter deras egentliga, klara mening och icke låta oss förvillas därifrån genom några invändningar eller mänskliga inkast, som härröra från människans förnuft, huru tilltalande dessa än kunna synas för förnuftet.

46] Då Abraham hört Guds ord, att han skulle offra sin son, så hade han förvisso haft orsak nog att disputera om huruvida dessa ord, då de uppenbarligen stredo icke blott mot allt förnuft och den gudomliga och naturliga lagen, utan även mot den höga trosartikeln om den utlovade säden Kristus, vilken skulle födas av Isak, voro att förstå efter bokstaven eller med en lättare och mildare tolkning.

Men liksom han förut, då han fick löftet om den välsignade säden, som skulle framgå ur Isak, hade (ehuru det syntes hans förnuft omöjligt) givit Gud äran att tala sanning och varit fullkomligt övertygad och viss om att Gud kunde hålla vad han lovat, så förstår och tror han även nu Guds ord och befallning enkelt och obetingat, såsom orden bokstavligen lyda, och överlåter allt åt Guds allsmäktiga vishet, om vilken han vet, att den har långt flera medel och utvägar att uppfylla löftet om Isaks säd, än han med sitt blinda förnuft kan begripa. 47] Så skola också vi i all ödmjukhet och lydnad enfaldigt tro vår Skapares och Frälsares tydliga och vissa, klara och bestämda ord och befallningar utan att tvivla eller överväga, huru dessa överensstämma med vårt förnuft och äro möjliga. Ty dessa ord äro uttalade av den Herre, som är den oändliga visheten och sanningen själv och som sannerligen kan fullgöra och sätta i verket, vad han lovat.

48] Alla omständigheter vid nattvardens instiftande betyga, att dessa vår Herres och Frälsares Jesu Kristi ord, vilka i sig själva äro enkla, tydliga, klara, vissa och otvetydiga, icke kunna eller böra förstås annat än i sin vanliga, egentliga och gängse betydelse. Ty då Kristus uttalar denna befallning vid bordet och i samband med aftonmåltiden, kan det icke vara något tvivel om att han talar om riktigt naturligt bröd och vin och om ätande och drickande med munnen, varför det icke kan vara fråga om metaphora, d.v.s. en betydelseförändring av ordet "bröd", som om Kristi lekamen vore ett andligt bröd eller en andlig spis för själarna. 49] Så avvisar Kristus själv här förekomsten av metonymia, d.v.s. betydelseförändring av ordet "lekamen", och av antagandet, att han skulle tala om en sinnebild av sin lekamen eller en hänvisning på den eller en figurlig lekamen eller om sin lekamens kraft och de välgärninmgar, som han genom offrandet av sin lekamen förvärvat. I stället talar han om sin sanna, väsentliga lekamen, som han utgivit i döden för oss, och om sitt sanna väsentliga blod, som han utgjutit för oss på korsets stam till våra synders förlåtelse.

50] Nu finns det ingen tillförlitligare och säkrare uttolkare av Jesu Kristi ord än Herren Kristus själv, som bäst förstår sina ord och vad han med dem djupast åsyftat och menat och som därför ock med största vishet och förstånd kan förklara dem. Vid upprättande av sitt testamente och instiftandet av sitt eviga förbund har han lika litet som i fråga om övriga trosartiklar och instiftandet av andra förbunds- och nådetecken eller sakrament, såsom omskärelsen, de mångahanda gammaltestamentliga offren och det heliga dopet, använt förblommerat talesätt, utan rättframma, otvetydiga och klara ord. 51] Och för att intet missförstånd skulle kunna uppstå, har han ännu tydligare förklarat sin mening med orden: "för eder utgiven, för eder utgjutet", och låtit lärjungarna förbliva i denna enkla och ursprungliga mening och givit dem befallningen, att de skulle lära alla folk att hålla allt, vad han hade befallt dem, sina apostlar.

52] Därför hava också alla tre evangelisterna, Matt. 26, Mark. 14 och Luk. 22, samt den helige Paulus, som efter Kristi himmelsfärd meddelar, vad han undfått, 1 Kor. 11, enhälligt och med samma ord och stavelser återgivit dessa Kristi klara, tydliga, vissa och sanna ord: "Detta är min lekamen", och gjort detta på alldeles samma sätt om det välsignade och utdelade brödet utan någon som helst omtolkning eller förändring. 53] Därför kan det icke vara något tvivel om att dessa ord hos Lukas och Paulus om sakramentets andra del: "Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod", icke kunna hava någon annan mening än orden hos den helige Matteus och Markus: "Detta (nämligen det som I med munnen dricken ur kalken) är mitt blod, det nya förbundets", varigenom jag upprättar, beseglar och bekräftar detta mitt nya förbund med eder, människor, nämligen syndernas förlåtelse.

Forts. på nästa sida