Forts. från föreg. sida

16] Vår avsikt är, att var och en må inse, att vi i föreliggande strid icke vilja förbigå något utan ställa hela frågan klart och tydligt den kristne läsaren för ögonen.

17] Därför framställa vi såsom vår enhälliga tro, lära och bekännelse, att lagen egentligen är en gudomlig lära, i vilken Guds rättfärdiga, oföränderliga vilja uppenbaras och huru människan skall vara beskaffad i sin natur, i tankar, ord och gärningar, så att hon kan täckas Gud och vara honom välbehaglig, medan den hotar överträdarna med samme Guds vrede och med timliga och eviga straff. Ty – såsom Luther säger mot lagstormarna – allt, som straffar synden, är lag och hör lagen till, vars egentliga uppgift är "att bestraffa synden och föra till syndakännedom", Rom. 3 och 7. Och då otron är rot och källa till alla synder, som böra bestraffas, så bestraffar lagen även otron.

18] Men det är likväl också sant, att lagen och dess lära belyses och förklaras genom evangeliet, och ändock förblir lagens egentliga uppgift att bestraffa synden och lära om goda gärningar.

19] Därför bestraffar lagen otron, när man icke tror Guds ord. Då nu evangeliet, som egentligen blott lär och bjuder oss att tro på Kristus, är Guds ord, bestraffar den helige Ande genom lagens ämbete även den otron, att vi icke tro på Kristus, ehuru det blott är evangeliet, som egentligen lär om den saliggörande tron på Kristus.

20] Men evangeliet är egentligen (då människan icke hållit Guds lag, utan överträtt den och hennes natur, tankar, ord och gärningar ligga i strid mot lagen och människan därför är underkastad Guds vrede, döden, alla timliga plågor och straffet i helvetets eld) en lära, som undervisar om vad människan skall tro, för att hon hos Gud skall vinna syndernas förlåtelse, nämligen att Guds Son, vår Herre Kristus, tagit på sig och burit lagens förbannelse och försonat och betalat all vår synd, så att vi genom honom allena upptagas till nåd hos Gud, genom tron få våra synders förlåtelse, bliva fria från döden och syndens alla straff samt varda evigt saliga.

21] Ty allt, som tröstar och tillbjuder överträdarna av lagen Guds huldhet och nåd, är och kallas i egentlig mening evangelium, d.v.s. ett gott budskap, att Gud icke vill straffa synden, utan för Kristi skull förlåta den.

22] Därför skall en botfärdig syndare tro, d.v.s. sätta sin förtröstan endast till Herren Kristus, att han "utgavs för våra synders skull". Denne, "som icke visste av någon synd", men som för vår skull blivit gjord till synd, "på det att vi skulle bliva den rättfärdighet, som gäller inför Gud", i honom, vilken blivit "oss till rättfärdighet", hans lydnad tillräknas oss till rättfärdighet inför Gud i Guds stränga dom. Så är lagen, såsom ovan förklarats, "ett ämbete, som dödar genom bokstaven", men evangeliet en "Guds kraft till frälsning för var och en som tror"; det "predikar rättfärdighet" och "giver Anden". Så har doktor Luther med synnerlig omsorg i nästan alla sina skrifter framhållit denna åtskillnad och verkligen uppvisat, att den gudskunskap, som kommer från evangeliet, är en helt annan än den, som man kan inhämta och lära av lagen. Ty även hedningarna hava genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl ha de varken lärt rätt känna eller ära honom. Rom. 1.

23] Dessa två läror hava från världens begynnelse alltid och allestädes drivits i Guds kyrka med tillbörlig åtskillnad vid sidan av varandra. Ty patriarkernas efterkommande liksom även patriarkerna själva ha alltid icke blott påmint sig, att människan i begynnelsen av Gud skapats helig och rättfärdig, men genom ormens bedrägeri överträtt Guds bud och blivit syndare samt fördärvat och störtat sig själv och alla sina efterkommande i döden och den eviga fördömelsen, utan även å andra sidan upprättat och tröstat sig genom predikan om kvinnans säd, som "skulle söndertrampa ormens huvud", och om Abrahams säd, i vilken "alla folk skulle bliva välsignade", samt om Davids son, som skulle upprätta Israels rike och vara ett "ljus för hedningarna" och som blev "slagen för våra missgärningars skull" och "sargad för våra överträdelsers skull" och genom vilkens sår vi bliva helade.

24] Vi tro och bekänna, att dessa båda läror alltid och intill världens slut skola flitigt, men med tillbörlig åtskillnad drivas i Guds kyrka. Genom lagens predikan och hotelser i Nya testamentets ämbete böra nämligen de obotfärdigas hjärtan förskräckas och bringas till syndakännedom och bättring, men likväl icke så, att de fälla modet och förtvivla, utan (emedan "lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro", Gal. 3, och lagen sålunda icke leder oss bort från 25] Kristus, utan till Kristus, i vilken "lagen fått sin ände", Rom. 10) så, att de genom det heliga evangeliets predikan om vår Herre Kristus åter skola få tröst och styrka av att Gud genom Kristus förlåter dem, som tro på evangelium, alla deras synder och för Kristi skull upptager dem till barn samt av idel nåd utan all deras förtjänst gör dem rättfärdiga och saliga. Detta dock icke så, att de missbruka Guds nåd och synda på 26] nåden. Denna skillnad mellan lag och evangelium har Paulus grundligt och med kraft framhållit i 2 Kor. 3.

27] Dessa båda läror, lagens och evangeliets, skola sålunda icke sammanblandas med varandra, och åt den ena skall icke tillskrivas, vad som tillkommer den andra. Härigenom kommer nämligen Kristi förtjänst och välgärningar lätt att fördunklas och evangelium åter att göras till en laglära, såsom skett i påvedömet. Härigenom kommer vidare de kristna att berövas den tröst, som de i evangelium äga gent emot den förskräckelse, som lagen ingiver, och därmed dörrarna i Guds kyrka åter att öppnas för påvedömet. Därför måste man med största flit lära och upprätthålla den sanna och verkliga åtskillnaden mellan lag och evangelium och noggrant undvika allt, som leder till "confusio inter legem et evangelium", d.v.s. undvika allt, som bringar oreda i de båda lärorna, lag och evangelium, och blandar dem samman till en lära. Det är därför farligt och oriktigt att av evangelium, då detta tages i egentlig mening och skiljes från lagen, göra en bot- och straffpredikan. När man däremot fattar evangeliet i vidare mening såsom hela den kristna läran, såsom ofta sker i Apologien, betyder det en predikan om bättring och syndernas förlåtelse. Men Apologien visar därjämte, att evangelium i egentlig mening är löftet om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen genom Kristus, men att lagen är en lära, som bestraffar och fördömer.