1] Då åtskiljandet av lag och evangelium sprider över Skriften ett synnerligen klart ljus, som förhjälper till att rätt dela Guds ord och förklara och förstå de heliga profeternas och apostlarnas skrifter, bör detta åtskiljande med stor omsorg iakttagas, för att icke dessa två läror må sammanblandas och evangeliet göras till en lag, vilken fördunklar Kristi förtjänst och berövar de ängsliga samvetena den tröst, som de eljest kunde hava i det rent och klart predikade heliga evangeliet och som kunde uppehålla dem i deras svåraste anfäktelser gent emot den skräck, som lagen injagar.

2] Nu har även i denna fråga en strid uppstått bland några teologer av den Augsburgska bekännelsen. Härvid ha en del gjort gällande, att evangeliet icke är blott en nådepredikan, utan en botpredikan, som bestraffar den svåraste synden, nämligen otron. Andra däremot ha menat och förfäktat, att evangeliet icke är en bot- och straffpredikan, vilken i grunden faller under Guds lag, som bestraffar all synd och sålunda även otron, utan evangeliet är till sitt egentliga väsen en predikan om Guds nåd och godhet för Kristi skull, som tillgiver och förlåter de till Kristus omvända den otro, vari de förut levde och som Guds lag bestraffat.

3] Vid det rätta övervägandet av denna strid finna vi, att den i första hand förorsakats därav, att ordet "evangelium" såväl i den heliga Skrift som hos äldre och nyare kyrkolärare icke alltid använts och förståtts i en och samma betydelse, utan i två 4] bemärkelser. Stundom brukas detta ord så, att man därmed har att förstå vår Herres Kristi hela lära, som han själv framställt i sitt predikoämbete på jorden och bjudit förkunnas i Nya testamentet och vari han inbegripit förklaringen av lagen och förkunnelsen om Guds, sin himmelske Faders, godhet och nåd. Sålunda står det i Mark. 1: "Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son." Och strax därefter angivas de främsta huvudstyckena därav, nämligen "bättring" och "syndernas förlåtelse". Och då Kristus efter sin uppståndelse befaller sina lärjungar att predika evangelium i hela världen, Mark. 16, ger han i få ord en sammanfattning av denna sin lära, då han i Luk. 24 säger: "Det är så skrivet, att Kristus måste lida och på tredje dagen uppstå från de döda och låta i sitt namn predika bättring och syndernas förlåtelse bland alla hedningar." På samma sätt kallar Paulus i Apg. 20 hela sin lära "evangelium". Men han sammanfattar sin lära i dessa huvudstycken: 5] bättring och omvändelse till Gud och tro på Kristus. I denna betydelse är generalis definitio, d.v.s. utredning av ordet "evangelium", nu fattat i vidare bemärkelse och utan åtskillnad mellan lag och evangelium, riktig, när man säger, att evangelium är en predikan om bättring och syndernas förlåtelse. Ty Johannes, Kristus och apostlarna ha låtit sin predikan börja med bättring och syndernas förlåtelse, utan även Guds lag.

6] Sedan användes ordet "evangelium" i en andra, d.v.s. i sin egentliga betydelse, då det inbegriper icke predikan om bättringen, utan blott förkunnelsen om Guds nåd. Så säger Kristus i Mark. 1 strax efter det förut anförda: "Gören bättring och tron evangelium."

7] Även ordet "bättring" användes i den heliga skrift icke alltid i en och samma betydelse. Ty på vissa ställen i Skriften brukas och användes detta ord om människans hela omvändelse, såsom i Luk. 13: "Om I icke gören bättring, skolen I allesammans förgås", samt Luk. 15: "Likaså blir det glädje över en enda syndare, 8] som gör bättring" etc. Men på det angivna stället i Mark. 1 även som på andra ställen, där bättring och tro på Kristus, såsom i Apg. 20, eller "bättring och syndernas förlåtelse", såsom i Luk. 24, skiljas åt, betyder "att göra bättring" ingenting annat än 9] att i sanning känna sin synd, av hjärtat ångra den och avhålla sig från den. Denna syndakännedom kommer från lagen, men den är icke tillräcklig för en frälsningsbringande omvändelse till Gud, om icke härtill kommer tro på Kristus, vilkens förtjänst genom det helige evangeliets predikan tillbjudes alla botfärdiga syndare, som blivit förskräckta genom lagens predikan. Ty evangeliet predikar syndernas förlåtelse, icke för hårda, säkra hjärtan, utan för "förkrossade" och botfärdiga, Luk. 4. Men för att icke den ånger och förskräckelse, som lagen väcker, skall leda till förtvivlan, måste evangeliets predikan tillkomma, så att det blir "en ånger till salighet", 2 Kor. 7.

10] Ty då uteslutande en predikan av lagen utan Kristus framskapar antingen förmätna människor, som anser sig kunna med yttre gärningar fullgöra lagen, eller sådana, som råkat i fullständig förtvivlan, tar Kristus lagen i sin hand och utlägger den andligt, Matt. 5, Rom. 7, och uppenbarar sin "vrede från himmelen" över alla syndare, så att de se, huru stor den är. Härigenom visas de in i lagen och lära sig av densamma rätt känna sin synd, vilken syndakännedom Moses aldrig hade kunnat tvinga fram hos dem. Ty ehuru, såsom aposteln betygar, "Moses läses", så förblir dock alltjämt det täckelse, som han "hängde för sitt ansikte", oborttaget kvar, så att de icke känna, hurusom lagen är andlig och huru stora ting den kräver av oss och huru djupt den fördömer oss och ställer oss under förbannelsens dom. "Men när de en gång omvända sig till Herren, tages detta täckelse bort", 2 Kor. 3.

11] Därför måste Kristi Ande icke blott trösta, utan även genom lagens ämbete "straffa världen för synd" och sålunda även i nya förbundet utföra (såsom profeten säger) opus alienum, ut faciat opus proprium, d.v.s. han måste utföra ett främmande verk (som är att straffa), innan han kommer till sitt eget verk, som är att trösta och predika nåd. Ty för den skull har Kristus förvärvat Anden åt oss och sänt honom, och därför kallas han ock "Hugsvalaren", såsom Luther i utläggningen av evangeliet på 5:e sönd. e. Tref. säger:

12] "Lagens predikan är allt det, som förkunnar för oss våra synder och Guds vrede, det må ske på vad sätt och när som helst. Evangeliet åter är en sådan predikan, som icke visar och meddelar oss något annat än nåd och förlåtelse i Kristus, ehuru det är sant och rätt, att apostlarna och evangeliets förkunnare (såsom även Kristus själv gjorde) bekräfta lagens predikan och börja med den hos dem, som icke känna sin synd eller förskräckas för Guds vrede, såsom han säger i Joh. 16: den helige Ande skall straffa världen för synd, därför att de icke tro på mig. Ja, vad för allvarligare och förskräckligare vittnesbörd och predikan om Guds vrede över synden finnes än Kristi Guds Sons lidande och död! Men så länge allt detta predikar Guds vrede och förskräcker människan, är det icke evangeliets eller Kristi egen predikan, utan Moses och lagens predikan mot de obotfärdiga. Ty evangeliet och Kristus äro icke förordnade till att förskräcka eller fördöma, utan till att trösta och upprätta dem, som 13] äro försagda eller förskräckta." Och på ett annat ställe: "Kristus säger i Joh. 16: Den helige Ande skall straffa världen för synd, men detta kan icke ske utan utläggning av lagen." Tom. 2. Ien. fol. 455.

14] På samma sätt framhålles även i Schmalkaldiska artiklarna att Nya testamentet behåller och utövar lagens ämbete, som uppenbarar synden och Guds vrede, "men till 15] detta lagens ämbete fogar det genast genom evangeliet nådelöftet". Och i Apologien heter det: "För en rätt, hälsobringande bot är det icke tillräckligt att blott predika lagen, utan därtill måste även komma evangeliet." Därför höra båda dessa läror tillsammans och måste drivas vid sidan av varandra, dock i bestämd ordning och med tillbörlig åtskillnad. Fördenskull bliva antinomisterna eller lagstormarna med rätta fördömda, då de förvisa lagens predikan ur kyrkan och vilja , att man bestraffar synden och framkallar ånger och kval icke genom lagen, utan blott genom evangeliet.

Forts. på nästa sida