1] Även i fråga om goda gärningar har strid uppstått mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen. Så ha en del använt sig av följande satser och uttryckssätt: "Goda gärningar äro nödvändiga för saligheten." "Det är omöjligt att bliva salig utan goda gärningar." "Ingen har blivit salig utan goda gärningar." Ty av de rätt troende krävas goda gärningar såsom trons frukter, och tron utan kärlek är död, även om denna kärlek icke är någon grund till saligheten.

2] Andra åter ha gent emot det sagda förfäktat, att goda gärningar väl äro nödvändiga, men icke till saligheten, utan av annan orsak, och att fördenskull de förut nämnda propositiones eller teserna icke böra fördragas i våra kyrkor (enär de äro oförenliga med rätt lära och riktigt uttryckssätt och ständigt tidigare och ännu alltjämt hävdats av de påviske i strid mot vår kristna tros lära, i vilken vi bekänna, att tron allena rättfärdig- och saliggör). Ty Kristi, vår saliggörares, förtjänst får icke förringas, utan löftet om saligheten bör vara och förbliva fast och visst för de troende.

3] I denna strid ha några få framställt denna omstridda proposition eller tes, att "goda gärningar äro skadliga för saligheten". Några ha också påstått, att goda gärningar icke äro nödvändiga utan göras frivilligt, emedan de icke böra framtvingas av fruktan för lagen och dess straff, utan de skola ske av frivillig ande och med glatt hjärta. Gent emot detta ha andra förfäktat, att goda gärningar äro nödvändiga.

4] Denna strid rörde sig till en början kring orden "necessitas" och "libertas", d.v.s. "nödvändighet" och "frihet", i all synnerhet därför att ordet "necessitas", "nödvändighet" betyder icke blott den eviga, oföränderliga ordning, enligt vilken alla människor äro skyldiga och pliktiga att lyda Gud, utan stundom även det tvång, varmed lagen driver människorna till goda gärningar.

5] Men sedermera kom striden icke blott att gälla orden, utan även att med stor häftighet röra sig om själva läran, att den nya lydnaden på grund av den nämnda gudomliga ordningen hos de pånyttfödda icke var nödvändig.

6] För att kristligt och med ledning av Guds ord utreda och med Guds hjälp fullständigt bilägga denna strid framlägga vi vår lära, tro och bekännelse på följande sätt.

7] För det första förekommer i denna artikel bland de våra ingen meningsskiljaktighet om följande punkter, nämligen att det är Guds vilja, ordning och befallning, att de troende skola föra ett liv i goda gärningar och att sådana gärningar icke äro i egentlig mening goda, vilka var och en efter eget godtycke uttänker åt sig eller som ske enligt människostadgar, utan blott sådana, som Gud själv föreskrivit och befallt i sitt ord, och att människan fullgör dessa goda gärningar icke av egna naturliga krafter, utan först när hon genom tron är försonad med Gud och genom den helige Ande är förnyad eller, såsom Paulus säger, "i Kristus Jesus" blivit "skapad" ny "till goda gärningar".

8] Det råder icke heller någon meningsskiljaktighet om på vad sätt och varför de troendes goda gärningar täckas och behaga Gud, ehuru de i sig själva, så länge vi leva i köttet, äro orena och ofullkomliga. Det sker, emedan personen för Herren Kristi skull genom tron är Gud behaglig. Ty ehuru de gärningar, som höra till upprätthållandet av yttre tukt och ordning och som kunna fordras och utföras även av de icke troende och de oomvända, inför världen äro berömliga och även av Gud här i livet belönas med timlig välfärd, så äro de, emedan de icke framgå ur en rätt tro, dock synd inför Gud, d.v.s. befläckade med synd, och gälla inför Gud såsom syndiga och orena, på grund därav att naturen är fördärvad och personen icke är försonad med Gud. Ty "ett ont träd kan icke bära god frukt". Likaså står det också i Rom. 14: "Vad som icke sker av tron, det är synd." Ty först måste personen vara Gud behaglig, och detta endast för Kristi skull, om dennes gärningar överhuvud skola kunna behaga Gud.

9] Därför måste tron vara moder och ursprung till de verkligen goda och Gud välbehagliga gärningarna, som Gud vill belöna både i detta livet och i det tillkommande. Fördenskull kallas de ock av den helige Paulus trons rätta frukter och Andens frukter.

10] Ty – såsom doktor Luther skriver i företalet till Romarbrevet – "tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar och föder oss på nytt av Gud och dödar den gamle Adam och gör oss till helt andra människor till hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den 11] helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, kraftigt ting, så att det är omöjligt, att den icke skulle oavlåtligen verka gott. Den frågar icke heller, om goda gärningar skola göras, utan innan frågan framställts, har den redan gjort dem och är beständigt verksam. Men den, som icke gör sådana gärningar, är en människa utan tro, vilken famlar och trevar sig fram efter tro och goda gärningar och icke vet vad tro eller goda gärningar är, men ordar och pratar mycket om tro och goda 12] gärningar. Tron är en levande och fast tillförsikt till Guds nåd, så viss, att man hellre tusen gånger skulle vilja dö än mista den. Och denna tillförsikt och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och hurtig gent emot Gud och alla skapade varelser. Och detta verkar den helige Ande i tron. Därav blir människan utan något tvång villig och redobogen att göra var man gott, tjäna alla och fördraga allt, Gud till pris och ära, som visat henne så stor nåd. Därför är det omöjligt att skilja gärningarna från tron, lika omöjligt som att skilja värmen och ljuset från elden."

13] Men då det icke hos de våra råder någon meningsskiljaktighet om dessa punkter, vilja vi icke här längre uppehålla oss vid dem, utan blott enkelt och klart framlägga vår förklaring angående de omstridda punkterna.

14] För det första är det beträffande de goda gärningarnas nödvändighet eller frivillighet obestridligt, att i den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi den satsen ofta brukas och upprepas, att goda gärningar äro nödvändiga. Likaledes, att det är nödvändigt att göra goda gärningar och att dessa också med nödvändighet böra följa på tron och försoningen. Likaså, att vi nödvändigt böra och måste göra goda gärningar, som Gud befallt. På samma sätt använder också den heliga Skrift själv uttrycken "nödvändig", "erforderlig", ävensom "böra" och "måste" med avseende på det, som vi på grund av Guds ordning, befallning och vilja äro skyldiga att göra, t.ex. Rom. 13, 1 Kor. 9, Apg. 5, Joh. 15, 1 Joh. 4.

15] Om dessa propositiones eller uttryckssätt förstås på detta kristna och riktiga sätt, är det orätt att, såsom några göra, avvisa och förkasta dem. Det är i stället riktigt att bruka och använda dem för att avvisa och förkasta den säkra epikureiska meningen, varigenom många åt sig uppdikta en död och falsk tro, som är utan bot och utan goda gärningar, som om det samtidigt i ett hjärta kunde finnas rätt tro och ont uppsåt att förbliva och framhärda i synd, vilket är omöjligt, eller som om någon skulle kunna hava och behålla verklig tro, rättfärdighet och salighet, ehuru han är och förblir ett murket och ofruktbart träd, som icke bär god frukt, och ehuru han t.o.m. i strid mot sitt samvete framhärdar i synd och uppsåtligt återfaller i tidigare synd, vilket likaledes 16] är oriktigt och orimligt. Man måste emellertid erinra sig och aktge på denna åtskillnad, att med "nödvändighet" förstås necessitas ordinis mandati et voluntatis Christi ac debiti nostri, non autem necessitas coactionis, d.v.s. att när ordet "nödvändig" användes, det icke skall förstås såsom tvång, utan Guds oföränderliga 17] viljas ordning, som vi äro skyldiga lydnad. Ty hans bud visar på detta, att skapelsen är skyldig att lyda sin skapare. Eljest, såsom i 2 Kor. 9, Filem. ävensom 1 Petr. 5, användas dessa uttryckssätt ("nödvändigt" etc.) om det, som någon av tvång eller på annat sätt mot sin vilja nödgas till, så att han väl i det yttre skenbart gör detta, men dock utan och mot sin vilja. Men sådana gärningar vill Gud icke hava, utan nya förbundets folk skall vara ett villigt folk, Psalt. 110, och "offra med villigt hjärta", 18] Psalt. 54, och lyda, "icke av olust och tvång", utan av hjärtat, 2 Kor. 9, Rom. 6. Ty "Gud älskar en glad givare", 2 Kor. 9. I denna betydelse och mening säger och lär man med rätta, att verkligt goda gärningar böra göras villigt och med frivillig ande av dem, som Guds Son gjort fria. Det är främst i denna mening, som somliga hävdat och förfäktat de goda gärningarnas frivillighet.

19] Men här måste man å andra sidan väl aktge på den åtskillnad, varom Paulus talar i Rom. 7: Jag är villig och "har efter min invärtes människa min lust i Guds lag", men i mitt kött finner jag "en annan lag", som icke blott är ovillig och olustig, utan även gör motstånd mot "den lag, som är i min håg". Och med avseende på det ovilliga och motsträviga köttet säger Paulus i 1 kor. 9: "Jag tuktar min kropp och kuvar den", och i Gal. 5 och Rom. 8: "De som höra Kristus till, de korsfästa, ja, döda sitt kött tillika 20] med dess lustar, begärelser" och "gärningar". Men det är falskt och förkastligt att påstå och lära, att de goda gärningarna äro för de troende i den meningen frivilliga, att det står i deras fria val att göra eller underlåta dem och att de skulle kunna handla mot dem och icke desto mindre behålla tron, Guds huldhet och nåd.

Forts. på nästa sida