1] Den tredje strid, som uppstått mellan en del teologer av den Augsburgska bekännelsen, gäller Kristi rättfärdighet eller trons rättfärdighet, som av Gud genom tron av nåd tillräknas fattiga syndare till rättfärdighet.

2] Ty somliga hava förfäktat, att trons rättfärdighet, som aposteln kallar Guds rättfärdighet, är den till Guds väsen hörande rättfärdigheten, vilken är Kristus själv såsom Guds till väsendet sanne, naturlige Son, som genom tron bor i de utvalda och driver dem att göra det rätta och så är deras rättfärdighet. Mot denna rättfärdighet är – mena de – alla människors synd såsom en vattendroppe i havet.

3] Andra har däremot menat och lärt, att Kristus endast enligt sin mänskliga natur är vår rättfärdighet.

4] Emot bådadera ha andra teologer av den Augsburgska bekännelsen lärt, att Kristus är vår rättfärdighet icke blott efter sin gudomliga natur och icke heller blott efter sin mänskliga natur, utan enligt båda naturerna, i det att han såsom Gud och människa genom sin fullkomliga lydnad frälst oss från våra synder samt gjort oss rättfärdiga och saliga. Trons rättfärdighet är sålunda, såsom de lära, syndernas förlåtelse, försoning med Gud och upptagandet av oss till Guds barn endast för Kristi lydnads skull, som genom tron allena och av idel nåd tillräknas alla rätt troende till rättfärdighet, så att de på grund härav frikännas från all sin orättfärdighet.

5] Dessutom ha på grund av Interim även flera andra lärostrider om rättfärdiggörelsen uppstått, vilka i det följande skola utredas antitetiskt, d.v.s. genom framställning av de meningar om denna artikel, vilka strida mot den rena läran.

6] Denna artikel om trons rättfärdighet är (som det heter i Apologien) "den förnämsta i hela den kristna läran", "utan vilken ängslade samveten icke kunna vinna varaktig tröst eller rätt lära känna Kristi nåds rikedom". På samma sätt skriver doktor Luther: "Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den icke förblir oförvanskad, där är det 7] icke möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda", Tom. 5. Ien. pag. 159. Och i synnerhet om denna artikel säger Paulus, att "litet surdeg syrar hela degen". Därför framhåller han i denna artikel med sådant nit och allvar particulas exclusivas (d.v.s. uttryck, varigenom människans gärningar uteslutas, nämligen "utan lag", "utan gärningar", "av nåd") för att därmed visa, huru högeligen nödvändigt det är att i denna artikel icke blott framställa den rena läran, utan även avskilja, avvisa och förkasta antihesis, d.v.s. den mot sanningen stridande läran.

8] För att kristligen enligt Guds ord utreda och med hans nåd bilägga denna strid framställa vi i det följande vår lära, tro och bekännelse.

9] Om trons rättfärdighet inför Gud tro, lära och bekänna vi enhälligt i enlighet med den förut framställda sammanfattningen av vår kristna tro och bekännelse, att vi fattiga syndiga människor rättfärdiggöras inför Gud, d.v.s. avlösas och frikännas från alla synder och från den välförtjänta fördömelsen samt upptagas till barn och arvingar till det eviga livet utan någon vår egen "förtjänst eller värdighet" och utan alla föregående, närvarande och efterföljande gärningar av idel nåd endast och allenast för vår Herre Kristi hela förtjänsts skull och för hans fullkomliga lydnads, bittra lidandes, döds och uppståndelses skull, vilken lydnad tillräknas oss till rättfärdighet.

10] Detta goda tillbjudes oss i det heliga evangeliets löftesord genom den helige Ande, och tron allena är det enda medel, varigenom vi kunna gripa, mottaga och 11] tillägna oss det. Denna tro är en Guds gåva, varigenom vi i evangeliets ord rätt lära känna vår Frälsare och förtrösta på honom, att vi endast för hans lydnads skull av nåd hava syndernas förlåtelse, anses av Gud Fader såsom goda och rättfärdiga och bliva evigt saliga.

12] Därför betyder det ett och detsamma, när Paulus säger, att vi bliva rättfärdiga "genom tron", Rom. 3, och att tron räknas oss till rättfärdighet, Rom. 4. Likaså, när han säger, att vi bliva rättfärdiga genom den ende medlaren Kristi lydnad, och att "genom ens rättfärdighet trons rättfärdiggörelse kom alla människor till del", Rom. 5. 13] Ty tron gör rättfärdig, icke därför eller på grund därav att den är ett gott verk och en präktig dygd, utan därför att den i det heliga evangeliets löftesord griper och mottager Kristi förtjänst. Ty denna måste vi tillägna oss genom tron, om vi 14] därigenom skola bli rättfärdiga. Den rättfärdighet, som inför Gud av idel nåd tillräknas tron eller de troende, är Kristi lydnad, lidande och uppståndelse, då han för 15] oss tillfyllestgjort lagen och betalat för vår synd. Ty då Kristus icke blott är människa, utan Gud och människa i en oupplöslig person, är han, då han är lagens herre, lika litet underkastad lagen, som han för sin egen person måste lida och dö. Därför tillräknas oss till rättfärdighet icke blott den lydnad, som han visade i lidandet och döden, utan även den, att han frivilligt i vårt ställe underkastade sig lagen och med sin lydnad uppfyllde den, så att Gud för denna hans fullkomliga lydnads skull, som han i görande och lidande, i liv och död bevisade sin himmelske Fader till förmån för oss, förlåter oss synden, anser oss såsom goda och rättfärdiga och gör oss evigt 16] saliga. Denna rättfärdighet tillbjudes oss av den helige Ande genom evangelium och i sakramenten, och den tillägna vi oss och mottaga genom tron. Därför hava de troende försoning med Gud, syndernas förlåtelse, Guds nåd, barnaskap och arvsrätt till det eviga livet.

17] Därför betyder ordet "rättfärdiggöra" att förklara rättfärdig och frikänna från synderna och de eviga straffen för Kristi rättfärdighets skull, som "tillräknas tron av Gud", Fil. 3. Så användes och förstås detta ord allmänt i den heliga Skrift, såväl i Gamla som Nya testamentet. Ordspr. 17: "Den som förklarar den ogudaktige rättfärdig och den som dömer den rättfärdige, de äro båda en styggelse för Herren." Jes. 5: "Ve dem, som förklara den ogudaktige rättfärdig för mutors skull, men fråntaga de rättfärdiga deras rätt." Rom. 8: "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdiggör", d.v.s. avlöser och frikänner från synd.

18] Men då stundom ordet "regeneratio", "pånyttfödelse", användes i stället för "justificatio", "rättfärdiggörelse", är det nödvändigt, att detta ord ordentligt förklaras, på det att förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, icke må förblandas med densamma, utan dessa båda må klart hållas i sär.

19] Ty ordet "regeneratio", d.v.s. "pånyttfödelse", användes stundom först så, att det innefattar på en gång syndaförlåtelsen för Kristi skull och den efterföljande förnyelsen, som den helige Ande verkar i dem, som rättfärdiggöras genom tron. Vidare användes det blott pro remissionem peccatorum et adoptione in filios Dei, d.v.s. blott i stället för syndaförlåtelse och upptagande till barnaskap hos Gud. I denna senare betydelse användes detta ord mycket ofta i Apologien, där det står: Iustificatio est regeneratio, d.v.s. rättfärdiggörelsen inför Gud är pånyttfödelsen. Men den helige Paulus gör ock viss åtskillnad mellan dessa ord, då han skriver Tit. 3: Han har gjort oss saliga "genom pånyttfödelsens bad och den helige Andes förnyelse".

Forts. på nästa sida