Forts. från föreg. sida

44] I dessa ord tillskriver doktor Luther, salig och helig i åminnelse, vår fria vilja ingen egen kraft att bereda sig till och eftersträva rättfärdigheten, utan säger, att människan, förblindad och fången, gör endast djävulens vilja och det, som är Herren Gud emot. Därför finnes icke någon vår viljas medverkan, utan människan måste bliva dragen och pånyttfödd av Gud. Eljest finnes i vårt hjärta icke någon tanke, som skulle kunna av sig själv vända sig till det heliga evangeliet och mottaga detsamma. Om denna sak har doktor Luther också skrivit mot Erasmus i sin bok De servo arbitrio, d.v.s. Om människans trälbundna vilja, och där noggrant och utförligt behandlat och utrett den och därefter ånyo förklarat den i den härliga utläggningen av Första Mose bok och särskilt dess 26:e kapitel. Där har han också berört några andra speciella frågor, som väckts av Erasmus, nämligen de absoluta necessitate (om den absoluta nödvändigheten) etc. och mot varje missförstånd och förvrängning på bästa och mest omsorgsfulla sätt försvarat och utrett, huru han ville, att de skulle uppfattas och förstås. På detta åberopa vi oss här och hänvisa andra därtill.

45] Därför är det en orätt lära, om man föregiver, att människan dock har så mycken kraft, att hon åstundar mottaga evangeliet för att därav hämta tröst och att sålunda människans vilja något medverkar vid omvändelsen. Ty en dylik villfarelse strider mot den heliga Skrift, mot den kristna Augsburgska bekännelsen och dess Apologi, Schmalkaldiska artiklarna, Luthers Stora och Lilla katekes samt andra skrifter av denne utmärkte och högt upplyste teolog.

46] Denna lära, att vår naturliga fria vilja är oförmögen och ond och att vår omvändelse och pånyttfödelse är ett verk allenast av Gud och icke av våra egna krafter, missbrukas på ett okristligt sätt av svärmare och epikuréer. Och genom deras tal bli många människor förvildade och lata och tröga till all kristlig övning i bön och Ordets läsande och betraktande, i det de säga, att då de icke av egna naturliga krafter kunna omvända sig till Gud, de vilja oavlåtligt helt och hållet stå Gud emot och vänta, till dess Gud med våld mot deras vilja omvänder dem, eller att då de i dessa andliga ting ingenting kunna göra, utan allt är verkan endast av den helige Ande, de vilja varken höra eller läsa Ordet eller bruka sakramentet, utan vänta, till dess Gud från himmelen ingjuter utan några medel i dem sina gåvor, så att de påtagligt inom sig själva kunna känna och märka, att Gud omvänt dem.

47] Andra svaga själar skulle också kunna hemfalla åt mörka tankar och tvivel, huruvida Gud utvalt dem och genom den helige Ande också vill verka i dem sina gåvor, enär de icke hos sig känna någon stark, brinnande tro eller hjärtats lydnad, utan blott svaghet, ångest och betryck.

48] Därför vilja vi nu med stöd av Guds ord redogöra för, huru människan omvändes till Gud och huru och genom vilka medel – nämligen genom det muntliga Ordet och de heliga sakramenten – den helige Ande vill vara verksam i oss och i våra hjärtan verka och ingiva sann bot, tro samt ny andlig kraft och förmåga till det goda, och huru vi skola förhålla oss till dessa medel och bruka dem.

49] Det är icke Guds vilja, att någon skall bliva fördömd, utan att alla människor omvända sig till honom och bliva evigt saliga. Hes. 33. "Så sant jag lever, vill jag icke syndarens död, utan att han må omvända sig och leva. Ty så älskad Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att alla, som tro på honom, icke skola förgås utan hava evigt liv."

50] Fördenskull låter Gud av omätlig godhet och barmhärtighet offentligen predika sin gudomliga, eviga lag och sitt underbara rådslut om vår frälsning, nämligen det heliga, allena saliggörande evangeliet om sin evige Son, vår ende Frälsare och Saliggörare Jesus Kristus. Härigenom samlar han åt honom ur människosläktet en evig kyrka och verkar i människornas hjärtan sann bot och syndakännedom och sann tro på Guds Son, Jesus Kristus. Och Gud vill genom detta medel och intet annat, d.v.s. genom sitt heliga ord, då man hör det predikas eller läser det och efter Guds ord brukar sakramenten, kalla människorna till den eviga saligheten, draga dem till sig, omvända, pånyttföda och helga dem. 51] Kor. 1. "Emedan världen genom sin vishet icke kände Gud, behagade det Gud att genom dåraktig predikan frälsa dem, som tro." Apg. 11. "Petrus skall säga dig det ord, varigenom du och ditt hus varder frälst." Rom. 10. "Tron kommer av predikan, men predikan i kraft av Guds ord." Joh. 17. "Helga dem , Fader, i din sanning, ditt ord är sanningen. Men jag beder för alla, som genom deras ord komma till tro på mig."

Fördenskull ropar den evige Fadern ned från himmelen om sin käre Son och om alla, som i hans namn predika bättring och syndernas förlåtelse: "Honom skolen I höra." Matt. 17.

52] Denna predikan skola nu alla höra, som vilja bliva saliga. Ty Guds ords predikande och hörande äro den helige Andes verktyg, i, med och genom vilka han vill kraftigt verka samt omvända människorna till Gud och hos dem verka både vilja och gärning.

53] Dessa ord kan även den människa, som ännu icke är omvänd till Gud, på ett yttre sätt höra och läsa, ty i sådana utvärtes ting har människan, såsom ovan sagts, även efter fallet i någon mån fri vilja, så att hon kan gå till kyrkan och lyssna till eller icke lyssna till predikan.

54] Genom detta medel, nämligen predikandet och hörandet av Ordet, verkar Gud och uppmjukar våra hjärtan och drager människan, så att hon genom lagens predikan känner sin synd och Guds vrede samt i hjärtat förnimmer en sann förskräckelse, ånger och smärta och så att genom predikan och betraktelsen av det heliga evangeliet om den nåderika syndaförlåtelsen i Kristus hos henne en trons gnista tändes, som mottager syndaförlåtelsen för Kristi skull och hämtar tröst av evangeliets löfte. Så ingives i hjärtat den helige Ande, som verkar allt detta.

55] Visserligen skulle planterandet och vattnandet genom den, som predikar Ordet, och löpandet och strävandet hos den, som hör det, vara alldeles förgäves och skulle ingen omvändelse följa därpå, om icke den helige Andes kraft och verkan komme därtill, i det att Anden genom det predikade och hörda ordet upplyser och omvänder hjärtana, så att människorna sätta tro till detta ord och säga sitt ja därtill.

Dock bör varken den, som predikar Ordet, eller den som hör det, tvivla på denna den helige Andes nåd och verkan, utan vara viss därom, att om Guds ord predikas rent och klart efter Guds vilja och befallning och människorna med allvar och flit höra och betrakta det, Gud sannerligen är närvarande med sin nåd och giver människan – såsom ovan sagts – det som hon av egen kraft och verkan kan taga eller giva. 56] Om den helige Andes närvaro, verkan och gåvor bör och kan man icke döma ex sensu – d.v.s. icke därav huru och när de förnimmas i hjärtat – utan emedan detta ofta sker under ett täckelse av stor svaghet, böra vi på grund av och i enlighet med Guds löfte vara vissa om att det predikade och hörda ordet är ett den helige Andes ämbete och verk, varigenom han förvisso är verksam i våra hjärtan. 2 Kor. 2.

57] Men om en människa icke vill höra predikan eller läsa Guds ord, utan föraktar Ordet och Guds kyrka och sålunda förgås och dör i sina synder, så kan en sådan varken hämta tröst av Guds eviga nådaval eller undfå hans barmhärtighet. Ty Kristus, i vilken vi äro utkorade, tillbjuder alla människor sin nåd i Ordet och de heliga sakramenten, och hans allvarliga vilja är, att man skall höra det, och han har lovat, att där "två eller tre" "äro församlade" i hans namn och umgås med hans heliga ord, där vill han vara "mitt ibland dem".

Forts. på nästa sida