Forts. från föreg. sida

25] För det tredje tillskriver den heliga Skrift omvändelsen, tron på Kristus, pånyttfödelsen, förnyelsen och allt, som verkligen hör till påbörjandet och fullföljandet härav, icke den naturliga fria viljans mänskliga krafter vare sig helt, till hälften eller till någon den ringaste del, utan det tillskrives in solidum, d.v.s. helt och hållet, Guds verkan och den helige Ande allena, såsom det ock säges i Apologien.

26] Förnuftet och den fria viljan är väl i stånd "att i någon mån leva ärbart i det yttre", men att vi pånyttfödes och få nytt hjärta, sinne och håg, det verkar den helige Ande allena. Han öppnar vårt förstånd och hjärta, så att vi kunna förstå Skriften och giva akt på orden, såsom det heter i Luk. 24: "Han öppnade deras sinne, så att de förstodo Skriften." Likaledes Apg. 16: "Lydia lyssnade, och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det, som Paulus talade." "Han verkar i oss både vilja och gärning", Fil. 2. "Han förlänar bättring", Apg. 5, 2 Tim. 2. Han verkar tro, Fil. 1: "Det är eder av Gud givet, att I tron på honom." Ef. 2: "Guds gåva är det." Joh. 6: "Det är Guds gärning, att i tron på den han har sänt." Han giver förstående hjärta, seende ögon och hörande öron, 5 Mos. 29, Matt. 13. Han är en "pånyttfödelsens och förnyelsens" Ande, Tit. 3. Han tager bort det hårda stenhjärtat och giver ett nytt, mjukt hjärta av kött, så att vi vandra i hans bud, Hes. 11; 36; 5 Mos. 30; Psalt. 51. Han skapar oss "i Kristus Jesus till goda gärningar", Ef. 2, och till "en ny skapelse", 2 Kor. 5; Gal. 6. Kort sagt: "All god gåva" kommer från Gud, Jak. 1. Ingen kommer till Kristus, om icke "Fadern drager" honom, Joh.6. "Ingen känner Fadern utom den, för vilken Sonen vill göra honom känd", Matt. 11. "Ingen kan kalla Kristus Herre utan genom den helige Ande, 1 Kor. 12. "Mig förutan – säger Kristus – kunnen I intet göra", Joh. 15. "All vår skicklighet kommer från Gud", 2 Kor. 3. "Vad har du, som du icke har undfått? Huru kan du berömma dig såsom den, som icke fått det sig givet?" 1 Kor. 4. 27] Om detta ord skriver den helige Augustinus i De praedestinatione cap. 3, att han särskilt genom det blivit övertygad om att han måste låta sin tidigare omfattade falska åsikt falla: Gratiam Dei in eo tantum consistere, qoud in praeconio veritatis Dei voluntas nobis revelaretur; ut autem praedicato nobis evangelio consentiremus "nostrum esse proprium et ex nobis esse". Item, erravi, inquit, cum dicerem, "nostrum esse credere et velle, Dei autem dare credentibus et volentibus facultatem operandi". Det betyder: I det stycket har jag misstagit mig, att jag ansett, att Guds nåd endast består däri, att han i sanningens predikan uppenbarar för oss sin nåd, men att det skulle vara vårt eget verk och stå i vår egen makt att giva det predikade evangeliet vårt bifall.

Likaledes säger de helige Augustinus: Jag har misstagit mig, då jag säger, att det står i vår makt att tro evangelium och vilja det goda, men Gud ger åt dem, som tro och vilja, kraft att verka.

28] Denna lära har sin grund i Guds ord och är i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsen och de andra ovan angivna skrifterna, såsom framgår av följande vittnesbörd.

29] I den tjugonde artikeln av nämnda bekännelse heter det: Människorna utanför Kristus och utan tron och den helige Ande äro i djävulens våld, vilken driver dem till mångahanda uppenbara synder. Därför lära vi först om tron, varigenom den helige Ande gives oss, och vidare, att Kristus hjälper och beskyddar oss mot djävulen etc. Och kort därefter heter det: Människornas förnuft och förmåga utan Kristus äro alltför svaga gent emot djävulen, som driver dem att synda.

30] Dessa uttalanden visa tydligt, att den Augsburgska bekännelsen icke anser människans vilja vara fri i andliga ting, utan hävdar, att hon är djävulens fånge. Huru skulle hon då av egna krafter, kunna vända sig till evangeliet och Kristus?

31] Apologien lär om den fria viljan: "Och vi hävda tillika, att förnuftet i någon mån har fri vilja, ty i de ting, som vi kunna fatta med förnuftet, ha vi en fri vilja." Och kort därefter heter det: "Sådana hjärtan, som äro utan den helig Ande, äro också utan gudsfruktan och utan tro, och de kunna icke med förtröstan tro, att Gud hör dem, förlåter dem deras synder och hjälper dem i nöden; därför äro de ock gudlösa.

32] Ett dåligt träd kan icke bära god frukt, och utan tron kan ingen behaga Gud. Därför, ehuru vi medgiva, att det står i vår förmåga att göra sådana yttre gärningar, så hävda vi dock, att den fria viljan och förnuftet icke förmår något i andliga ting" etc. Härav ser man tydligt, att Apologien icke tillskriver människans vilja någon förmåga att vare sig börja det goda eller i sig själv medverka därtill.

33] I Schmalkaldiska artiklarna förkastas också följande villfarelse angående den fria viljan: "att människan har fri vilja att göra det goda och underlåta det onda" o.s.v. Och strax därefter förkastas också såsom villfarelse den läran, "att det icke har något stöd i Skriften, att den helige Ande och hans gåvor äro nödvändiga för fullgörandet av goda verk" o.s.v.

34] Vidare heter det i Schmalkaldiska artiklarna: "Denna bot varar hos de kristna till döden. Ty den har att kämpa hela livet igenom mot den synd, som blivit kvar i köttet, såsom den helige Paulus betygar i Rom. 7, att han kämpar mot den (syndens) lag, som är i hans lemmar, och detta icke genom egen kraft, utan genom den helige Andes gåva, som följer på syndaförlåtelsen. Denna gåva utrensar och bortsopar dagligen de kvarblivande synderna och arbetar med människan för att göra henne ren och helig." 35] Dessa ord säger ingenting om vår vilja eller att densamma ens hos pånyttfödda verkar något av sig själv, utan i dessa ord tillskrives denna verkan den helige Andes gåva, som renar människan och gör henne dagligen alltmera from och helig, och härifrån uteslutas helt och hållet våra egna krafter.

36] I doktor Luthers Stora katekes heter det: "Av denna kristna kyrka är också jag en del eller lem, med delaktighet i och rätt till alla de gåvor, som den äger. Till densamma har jag blivit förd och med densamma införlivad av den helige Ande, därigenom att jag har hört och alltjämt hör Guds ord, vilket är förutsättningen att komma in.

37] Ty förut, innan vi kommit därtill, hava vi helt varit i djävulens våld, såsom de där icke veta något om Gud och Kristus. Så förbliver den helige Ande ända till den yttersta dagen hos den heliga kristna kyrkan, genom vilken han frälser oss, och han brukar henne till att förkunna och driva Ordet, varigenom han verkar och förökar helgelsen, så att vi dagligen tillväxa och bli starka i tron och dess frukter, vilka äro ett verk av honom" o.s.v. 38] I dessa ord omnämner katekesen icke med ett enda ord vår fria vilja eller medverkan, utan tillskriver den helige Ande alltsammans, nämligen att han genom predikoämbetet för oss in i kristenheten, där helgar oss och verkar, att vi dagligen tillväxa i tro och goda gärningar.

39] Och ehuru de pånyttfödda redan i detta livet komma så långt, att de vilja det goda och hava sin lust i att göra det och tillväxa däri, så får detta (såsom ovan sagts) dock icke härledas från vår vilja eller vår förmåga, utan – såsom Paulus själv säger härom – den helige Ande verkar "båda vilja och gärning", Fil. 2. På samma sätt tillskriver han i Ef. 2 Gud allena detta verk, då han säger: "Hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud förut har berett oss, för att vi skola vandra i dem."

40] I doktor Luthers Lilla katekes heter det: "Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron, såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och hos Jesus Kristus behåller den i den rätta, endräktiga tron."

41] Och i förklaringen till andra bönen i Fader vår finnas dessa ord: Huru sker det? – nämligen att Guds rike kommer till oss. Svar: "När den himmelske Fadern giver oss sin helige Ande, så att vi genom hans nåd sätta tro till hans heliga ord och leva efter Guds sinne."

42] Dessa vittnesbörd betyga, att vi av egen kraft icke kunna komma till Kristus, utan Gud måste giva oss sin helige Ande, genom vilken vi upplysas, helgas och sålunda genom tron föras till Kristus samt behållas hos honom. Härvid räknas varken med vår vilja eller medverkan.

43] Härtill vilja vi foga ett uttalande av doktor Luther i hans stora bekännelse om den heliga nattvarden, där han högtidligen förklarar sig vilja fasthålla vid denna lära till livets slut och där han säger: "Härmed förkastar och fördömer jag såsom idel villfarelse alla läror, som prisa vår fria vilja, emedan de stå i uppenbar strid mot vår Frälsares Jesu Kristi hjälp och nåd.

Ty emedan utanför Kristus synden och döden äro våra herrar och djävulen vår furste och gud, kan där icke finnas någon kraft eller förmåga, klokskap eller förstånd, varmed vi skulle kunna bereda oss till och eftersträva rättfärdighet och liv, utan vi äro ovillkorligen förblindade, fångar och slavar under synden och djävulen till att tänka och göra det, som behagar dem, men som är emot Gud och hans bud."

Forts. på nästa sida