Forts. från föreg. sida

17] För det andra betygar Guds ord, att den naturliga, icke pånyttfödda människans förstånd, hjärta och vilja är i allt, som hör Gud till, icke blott bortvänt från Gud, utan även fientligt inställt mot honom och hänvänt till det, som ont är. Likaledes, att människan är icke blott svag, oförmögen, oduglig och död till det, som gott är, utan även genom arvsynden så ömkligen förvänd, förgiftad och fördärvad, att hon av naturen är helt och hållet ond samt motsträvig och fientlig mot Gud, men däremot livaktig och verksam i fråga om allt, som är Gud misshagligt och honom emot. 1 Mos. 8: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen." Jer. 17: "Människans hjärta är trotsigt och försagt" eller förvänt och fullt av elände; "vem kan utgrunda det?" Detta ord förklarar den helige Paulus i Rom. 8: "Köttets sinne är fiendskap mot Gud." Gal. 5: "Köttet har begärelse mot Anden; de två ligga i strid med varandra." Rom. 7: "Vi veta, att lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Och kort därefter: "Jag vet, att icke något gott bor i mig, det är mitt kött. Ty jag har min lust i Guds lag efter min invärtes människa", som är pånyttfödd genom den helige Ande; "men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag."

18] Om nu den naturliga eller köttsliga fria viljan hos den helige Paulus och andra pånyttfödda människor även efter pånyttfödelsen strider mot Guds lag, huru mycket mera skall den då icke före pånyttfödelsen vara motsträvig och fientlig mot Guds vilja och lag. Därav är det tydligt, att, såsom närmare förklarats i artikeln om arvsynden, vartill vi för korthetens skull hänvisa, den fria viljan av egna krafter icke blott är oförmögen att göra något eller medverka till sin egen omvändelse, rättfärdighet och salighet och att följa, tro och säga sitt ja till den helige Ande, som genom evangelium tillbjuder människan Guds nåd och saligheten, utan även på grund av sin medfödda onda natur står fientligt inställd mot Gud och hans vilja, om människan icke upplyses och regeras genom Guds Ande.

19] Därför liknar den heliga Skrift den icke pånyttfödda människans hjärta vid en hård sten, som icke ger efter för, utan gör motstånd mot den, som vidrör den, och vid en ohyvlad stock och ett vilt otämjt djur, detta dock icke så menat, att människan efter fallet icke mera vore en förnuftig varelse eller att hon utan att höra och betrakta Guds ord kunde omvändas till Gud eller att hon i yttre världsliga ting icke skulle kunna veta, vad ont och gott är, och fritt göra eller underlåta det ena eller det andra.

20] Ty – såsom Luther säger i utläggningen av den 91:a psalmen –: "I yttre världsliga angelägenheter, som röra föda och kroppens nödtorft, är människan klok, förståndig och rent av nitisk. Men i andliga och gudomliga ting, som gälla själens frälsning, är människan som en saltstod, liksom Lots hustru, ja, såsom stock och sten och såsom en bildstod, som varken har ögon eller mun, sinne eller hjärta. 21] Ty människan varken ser eller förstår Guds fruktansvärda vrede över synd och död, utan hon fortfar i sin säkerhet att synda med vett och vilja och drar därigenom över sig tusen faror och slutligen den eviga döden och fördömelsen. Och då hjälper icke att bedja, bönfalla och förmana, ja, icke ens att hota och banna, och t.o.m. all undervisning och predikan är utan verkan på människan", till dess hon upplyses, omvändes och pånyttföds genom den helige Ande. 22] Men härtill är ingen stock och sten, utan blott människan skapad. Och när Gud enligt sin stränga, rättvisa dom helt överlämnat de onda, fallna andarna till evig förtappelse, har han av synnerlig barmhertighet velat, att den stackars fallna och fördärvade mänskliga naturen åter skulle sättas i stånd att bli och vara delaktig av omvändelsen, Guds nåd och det eviga livet, icke på grund av sin egen naturliga, förhandenvarande skicklighet, duglighet och förmåga – ty den innebär blott motsträvighet och fiendskap mot Gud – utan av idel nåd genom den helige Andes nådefulla och mäktiga verkan. 23] Och detta kallar doktor Luther capacitas, som han förklarar så: "Quando patres liberum arbitrium defendunt, capacitatem libertatis eius praedicant, quod scilicet verti potest ad bonum per gratiam Dei et fieri revera liberum, ad quod creatum est." Det betyder: Då fäderna försvara den fria viljan hos människan, tala de därom så, att hon är mäktig friheten på det sättet, att hon genom Guds nåd kan bliva omvänd till det goda och bliva verkligen fri, vartill hon från början är skapad. To. 1, pag. 236. På liknande sätt har även Augustinus skrivit i Contra Iulianum lib. 2.

24] Men innan människan upplyses, omvändes, pånyttfödes, förnyas och drages av den helige Ande, kan hon av sig själv och av egna naturliga krafter i andliga ting och i fråga om sin egen omvändelse eller pånyttfödelse lika litet ta första steget, verka och medverka som stock och sten.

Ty även om hon kan styra sina lemmar och höra evangeliet och i någon mån betrakta det och tala därom, såsom man kan se hos fariséer och skrymtare, så anser hon det dock som dårskap och kan icke tro det och är i detta stycke värre än en stock, i det att hon är motsträvigt och fientligt inställd till Guds vilja, om icke den helige Ande är verksam i henne och i henne upptänder och verkar tro, lydnad och andra Gud välbehagliga dygder.

Forts. på nästa sida