1] Då strid om den fria viljan uppstått icke blott mellan papisterna och de våra utan även mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen, vilja vi först noggrant visa, vad striden gäller.

2] Då människan med avseende på sin fria vilja kan betraktas i fyra olika tillstånd, gäller frågan här icke, huru viljan är beskaffad före fallet eller vad människan efter fallet, men före sin omvändelse förmår i ting, som beröra detta timliga livet, liksom icke heller vilken förmåga hon har i andliga ting, sedan hon pånyttfötts genom Guds Ande och regeras av honom eller när hon en gång uppstått från de döda.

Utan huvudfrågan gäller här endast, vad den icke pånyttfödda människans förstånd och vilja förmår av egna, efter fallet kvarblivna krafter och om hon, när Guds ord predikas och Guds nåd tillbjudes henne, kan bereda sig till denna nåd, mottaga den och därtill säga sitt ja. Detta är den fråga, varom strid rått redan under åtskilliga år mellan en del teologer inom kyrkor av den Augsburgska bekännelsen.

3] Några hava ansett och lärt, att ehuru människan av egen kraft utan den helige Andes nåd icke förmår fullgöra Guds bud, verkligen förtrösta på honom samt frukta och älska honom, hon dock ännu före pånyttfödelsen har så mycken naturlig kraft kvar, att hon i någon mån kan bereda sig för nåden och – om också svagt – säga sitt ja, men att hon därmed icke skulle kunna uträtta något, utan måste duka under i kampen, om icke den helige Andes nåd komme till hennes bistånd.

4] Andra, en del äldre och nyare entusiaster, hava lärt, att Gud genom sin Ande utan alla yttre medel och verktyg, d.v.s. utan Ordets yttre predikande och hörande, omvänder människan och drager henne till den saliggörande kunskapen om Kristus.

5] Gent emot båda dessa riktningar ha de rättrogna lärarna av den Augsburgska bekännelsen lärt och hävdat, att människan genom stamföräldrarnas fall blivit så fördärvad, att hon i gudomliga ting, som röra omvändelsen och själens salighet är, av naturen blind och att hon, då Guds ord predikas, icke förstår eller kan förstå det, utan anser det för dårskap, och att hon icke heller kan av sig själv nalkas Gud, utan är och förblir en fiende till honom, intill dess hon med den helige Andes kraft genom det predikade och hörda Ordet blir av idel nåd utan allt eget åtgörande omvänd, troende, pånyttfödd och förnyad.

6] För att denna strid må med ledning av Guds ord kristeligen utredas och med Guds nåd biläggas, framställes här i det följande vår lära, tro och bekännelse.

7] I andliga och gudomliga ting kan den icke pånyttfödda människans förstånd, hjärta och vilja av egna naturliga krafter alls ingenting förstå, tro, mottaga, tänka, vilja, påbörja, utföra, göra, verka eller medverka, utan människan är helt och hållet fördärvad och död till det, som gott är. Härav är tydligt, att det efter fallet och före omvändelsen i människans natur icke blivit kvar och nu finnes en enda gnista av andlig kraft, varmed hon skulle ut från sig själv kunna bereda sig för eller mottaga Guds nåd och i och genom sig själv vara mäktig densamma eller göra sig själv lämpad eller skickad för den eller av egna krafter kunna "av sig själv, såsom komme det från henne", biträda, göra, verka eller medverka något till sin egen omvändelse vare sig helt eller till hälften eller till någon den ringaste del, utan hon är "en syndens träl", Joh. 8, och en fånge under djävulen, av vilken hon drives. Ef. 2; 2 Tim. 2. Därför är den naturliga fria viljan enligt sin förvända art och natur i stånd att verka endast det, som är Gud misshagligt och honom emot.

8] Denna förklaring och detta sammanfattande svar på den i inledningen till denna artikel framställda huvudfrågan (status controversiae) bestyrkes och bekräftas av följande ur Guds ord hämtade grunder. Även om dessa strida mot det högfärdiga förnuftet och filosofien så veta vi, att "denna förvända världs visdom är dårskap inför Gud" och att man endast med stöd av Guds ord skall döma om trons artiklar.

9] För det första: Ehuru människans förnuft eller naturliga förstånd ännu har en svag gnista av kunskap om existensen av en Gud liksom om lagens krav, Rom. 1, är det likväl så okunnigt, blint och förvänt, att även om de sinnrikaste och lärdaste människor på jorden läsa och höra evangeliet om Guds Son och löftet om den eviga saligheten, de likväl icke kunna av egna krafter begripa, fatta, förstå eller tro det och hålla det för sant, utan ju större flit och allvar de använda på att begripa dessa andliga ting med sitt förnuft, desto mindre förstå och tro de, utan anse alltsammans blott för dårskap och sagor, 10] till dess de upplysas och undervisas genom den helige Ande, 1 Kor. 2: "Den naturliga människan fattar intet av vad Guds Ande tillhörer, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste andligen utgrundas." 1 Kor. 1: "Emedan världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom predikan om evangeliet, som världen ansåg för dårskap, frälsa dem som tro." Ef. 4: De övriga människorna (de som icke äro pånyttfödda genom Guds Ande) "vandra i sitt sinnes fåfänglighet, i det att deras förstånd är förmörkat och de själva stå främmande för det liv, som kommer från Gud, på grund av den okunnighet, som är i dem, och deras hjärtans blindhet." Matt. 13: "Med seende ögon se de intet och med hörande öron höra de intet, ty de förstå det icke; men eder är det givet att förstå himmelrikets hemlighet." Rom. 3: "Ingen finnes, som är förståndig, ingen finnes, som söker Gud; de hava alla avvikit, allesammans hava blivit odugliga; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda." Sålunda kallar Skriften den naturliga människan i gudomliga och andliga ting rent av för ett mörker. Ef. 5, Apg. 26, Joh. 1: "Ljuset lyser i mörkret (d.v.s. i den mörka, blinda värld, som icke känner Gud eller frågar efter honom) och mörkret fattade det icke." Likaledes lär Skriften, att människan "i synden" icke blott är svag och sjuk, utan helt livlös och död. Ef. 2; Kol. 2.

11] Liksom den människa som är kroppsligen död, icke kan med egna krafter laga så, att hon återfår det lekamliga livet, så kan icke heller den i synden andligen döda människan av egen kraft göra sig skickad att undfå andlig och himmelsk rättfärdighet och liv, om hon icke genom Guds Son blir befriad från syndens död och levandegjord.

12] Sålunda frånkänner Skriften den naturliga människans förstånd, hjärta och vilja all kraft, skicklighet, duglighet och förmåga att av sig själv i andliga ting tänka, förstå, kunna, påbörja, vilja, företaga, göra och verka något gott och rätt eller medverka därtill. 2 Kor. 3: "Vi äro icke av oss själva skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan att vi äro skickliga, det kommer från Gud." Rom. 3: "De äro allesammans odugliga." Joh. 8: "Mitt ord har ingen ingång i eder." Joh. 1: "Mörkret fattade det icke" eller tog icke emot det. 1 Kor. 2: "Den naturliga människan förnimmer icke" eller, såsom det grekiska ordet egentligen betyder, tager icke emot, fattar icke eller tager icke till sig "vad Guds Ande tillhörer", eller är icke mäktig det andliga, "ty hon anser det för en dårskap och kan icke förstå det."13] Än mindre kan hon verkligen tro evangeliet eller säga sitt ja därtill och hålla det för sanning. Rom. 8: "Köttets" eller den naturliga människans "sinne är fiendskap mot Gud, emedan hon icke är Guds lag underdånig och icke heller kan vara det."14] Med ett ord förblir det evigt sant, vad Guds Son säger: "Mig förutan kunnen I intet göra." Och Paulus i Fil. 2: "Gud är den, som i eder verkar både vilja och gärning i enlighet med sin goda vilja." Detta ljuvliga ord är mycket trösterikt för alla kristtrogna, som i sina hjärtan känna och förnimma något litet av evighetsgnistan och längtan efter Guds nåd och den eviga saligheten, ty de veta därav, att det är Gud, som i deras hjärtan börjat tända detta sanna salighetsliv, och att han allt framgent vill stärka och hjälpa dem i deras stora svaghet, så att de förbli ståndaktiga i den sanna tron ända till slutet.

15] Hit höra också alla de heligas böner, vari de bedja, att de må undervisas,upplysas och helgas av Gud. Just därmed visa de, att de icke av egna naturliga krafter äga det, som de bedja Gud om. Så beder David i den 119:e psalmen mer än tio gånger – bara där – att Gud ville giva honom förstånd att rätt fatta den gudomliga läran. En liknande bön finna vi hos Paulus i Ef. 1, Kol. 1 och Fil. 1. Dessa böner och bibelord om vår okunnighet och oförmåga äro icke upptecknade i syfte, att vi skola bli lata och tröga att läsa, höra och betrakta Guds ord, utan för att vi först och främst skola av hjärtat tacka Gud, att han genom sin Son gjort oss fria från okunnighetens mörker och från syndens och dödens fängelse och pånyttfött och upplyst oss genom dopet och den helige Ande.

16] Och sedan Gud genom sin helige Ande i dopet gjort början och upptänt och verkat en rätt gudskunskap och tro, böra vi under daglig betraktelse av och övning i hans ord utan uppehåll bedja honom, att han ville genom samme sin Ande och sin nåd bevara samt dag för dag stärka och ända till slutet uppehålla tron och de himmelska gåvorna i oss. Ty om Gud icke själv är vår skolmästare, så kunna vi icke inhämta och lära oss något, som är honom till behag och oss andra till gagn.

Forts. på nästa sida