Forts. från föreg. sida

25] Dessa och dylika läror avvisas och förkastas, ty Guds ord lär, att den fördärvade naturen i andliga och gudomliga ting i sig själv icke är i stånd till någonting gott, icke ens det ringaste, såsom goda tankar, och icke nog därmed, utan den kan i sig själv icke annat än synda inför Gud. 1 Mos. 6 och 8.

26] 1. Men å andra sidan måste denna lära väl bevaras gent emot den manekeiska villfarelsen. Därför förkastas dessa och dylika irrläror, att den mänskliga naturen väl i begynnelsen skapats ren och god, men att arvsynden nu efter fallet såsom något substantiellt gjutes och blandas in i naturen utifrån genom satan, såsom man blandar gift i vin.

27] Ty ehuru naturen i Adam och Eva ursprungligen skapades ren, god och helig, har synden genom fallet dock icke kommit in i deras natur på det sättet, som manikéerna inbilla sig, nämligen att satan skapat och framställt något substantiellt ont och blandat detta med deras natur. Utan då människan på grund av satans förförelse i och genom fallet förlorade enligt Guds dom till straff den medskapade arvsrättfärdigheten (den ursprungliga rättfärdigheten), så har till följd av denna privation eller brist och denna förlust och fördärvbringande skada, som vållats av satan, den mänskliga naturen – såsom ovan sagts – blivit så förvänd och fördärvad, att naturen tillika med denna brist och detta fördärv går i arv till alla människor, som på naturligt sätt avlas och födas av fader och moder. 28] Ty det förhåller sig efter fallet icke så, att den mänskliga naturen först skapas ren och god för att därefter fördärvas genom arvsynden, utan i avlelsens första ögonblick är den säd, varav människan gestaltas, syndig och fördärvad. Sålunda är icke arvsynden något i och för sig självständigt inom den fördärvade människans natur, såsom ju icke heller människan själv eller hennes väsen, kropp och själ äro något självständigt. 29] Därför kan eller bör arvsynden icke skiljas från den genom densamma fördärvade mänskliga naturen, såsom vore naturen ren, god, helig och ofördärvad och endast den däri inneboende arvsynden ond.

30] 2. Likaledes förkastas den lära, som manikéerna enligt Augustinus hyste, att icke den fördärvad människan själv på grund av den medfödda arvsynden syndar, utan att synden begås genom något annat och främmande i människan och att Gud sålunda genom lagen anklagar och fördömer icke naturen såsom den är fördärvad genom synden, utan endast den däri inneboende arvsynden. Ty såsom vi ovan framhållit i den positiva framställningen och förklaringen av den rena läran om arvsynden, är hela den på naturligt sätt av fader och moder födda människans natur till kropp och själ och alla sina krafter helt och hållet och i högsta grad fördärvad och förvänd genom arvsynden, i vad mån det är fråga om hennes i paradiset medskapade godhet, sanning, helighet och rättfärdighet. Non tamen in aliam substantiam genere aut specie diversam priori abolita transmutata est. Det betyder: Dock är den mänskliga naturen icke helt och hållet utplånad och förvandlad till en annan substans, som till sitt väsen skulle vara olik vår natur och sålunda icke skulle vara av ett och samma väsen som vi.

31] För detta fördärvs skull anklagas och fördömes genom lagen människans hela fördärvade natur, där icke synden för Kristi skull förlåtes.

32] Men lagen anklagar och fördömer vår natur icke därför, att vi äro av Gud skapade människor, utan därför, att vi äro syndiga och onda, såsom det icke heller sker därför och så till vida som naturen och väsendet hos oss även efter fallet är Guds skapelse och verk, utan därför och så till vida som vår natur är förgiftad och fördärvad genom synden.

33] Men ehuru arvsynden liksom ett andligt gift och en spetälska, såsom Luther säger, förgiftat och fördärvat hela den mänskliga naturen, så att man i vår fördärvade natur icke kan särskilt peka och visa på naturen för sig och arvsynden för sig, så föreligger likväl icke identitet mellan å ena sidan den fördärvade naturen eller den fördärvade människans väsen, kropp och själ eller människan själv såsom en Guds skapelse (i vilken arvsynden bor, varigenom naturen, väsendet eller hela människan är fördärvad) och å andra sidan arvsynden själv, som bor i människans natur eller väsen och fördärvar den. Det förhåller sig här på liknande sätt som i fråga om spetälskan, varvid den kropp, som är spetälsk, icke är identisk med den kroppen vidlådande spetälskan, om man skall tala noggrant. Så måste åtskillnad upprätthållas mellan vår av Gud skapade och uppehållna natur, vari synden bor, och arvsynden, som bor i naturen. Dessa både kunna och måste enligt den heliga Skrift betraktas, läras och tros såsom skilda från varandra.

34] Att upprätthålla denna åtskillnad nödgar och tvingar oss vår kristna tros förnämsta artiklar. För det första betygar Skriften i artikeln om skapelsen, att Gud icke blott före fallet skapat den mänskliga naturen, utan att denna också efter fallet är ett Guds skapade verk. 5 Mos. 32; Jes. 45, 54, 64; Apg. 17; Uppb. 4.

35] "Dina händer (säger Job) hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! Har du icke mjölkat mig såsom mjölk och låtit mig stelna såsom ostämne? Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.Liv och nåd beskärde du mig, och din uppsikt bevarade min ande." Job 10.

36] "Jag tackar dig (säger David), att jag är danad så underbart, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. Benen i mig voro dig icke fördolda, när jag danades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon sågo mig, när jag ännu icke var formad; alla mina dagar voro uppskrivna i din bok, innan de ännu blevo till och medan ännu ingen var." Psalt. 139.

37] I Salomos Predikare står skrivet: "Stoftet måste vända åter till jord, såsom det varit, och anden åter till Gud, som givit den." Pred. 12.

38] Dessa bibelord betyga klart, att Gud även efter fallet är människans skapare och skapar hennes kropp och själ. Därför kan icke den fördärvade människan utan all åtskillnad vara lika med synden själv. Eljest vore Gud skapare av synden. På samma sätt bekänner också Lilla katekesen vid förklaringen av första trosartikeln, där det heter: "Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och ännu håller det vid makt." På liknande sätt heter det i Stora katekesen: "Det menar och tror jag, att jag är av Gud skapad, d.v.s. att han har givit mig och oavlåtligt uppehåller kropp, själ och liv, lemmar, små såväl som stora, alla sinnen, förnuft och förstånd" o.s.v. Så är det, ehuru detta Guds skapade verk är genom synden gruvligen fördärvat, ty det stoff, varav Gud nu formar och danar människan, är förvänt och fördärvat i Adam och går genom arv över på oss.

39] Och här böra med rätta alla trogna kristna hjärtan betänka Guds outsägliga godhet, att han icke genast kastar ifrån sig detta förvända och fördärvade syndiga stoff till helvetets eld, utan därav formar och danar den nuvarande mänskliga naturen, som gruvligen fördärvats genom synden, för att genom sin älskade Son rena från synden samt helga och saliggöra den.

40] Av denna första trosartikel framgår ovedersägligt och klart den ifrågavarande åtskillnaden, ty arvsynden stammar icke från Gud och Gud är icke skapare och upphov till synden. Arvsynden är icke heller Guds skapelse och verk, utan djävulens verk. 41] Om nu alls ingen åtskillnad förelåge mellan å ena sidan naturen eller vår kropps och själs väsen, som fördärvats genom arvsynden, och å andra sidan denna arvsynd, varigenom naturen fördärvats, så skulle följden bliva ett av de två: Antingen skulle Gud, emedan han är skapare av denna vår natur, skapa även arvsynden, som sålunda vore hans skapade verk, eller skulle satan, emedan synden är ett djävulens verk, vara skapare av denna vår natur, vår kropp och själ, som sålunda skulle vara ett satans skapade verk, om vår fördärvade natur utan åtskillnad vore lika med synden själv. Men såväl det ena som det andra strider emot den första trosartikeln. 42] För att Guds skapade verk med avseende på människan må skiljas från djävulens verk, säga vi, att det är ett Guds skapade verk, att människan äger kropp och själ. Likaledes att det är ett Guds verk, att människan kan tänka, tala, handla och verka, ty "i honom leva vi, röra oss och äro till", Apg. 17. Men att naturen är fördärvad och våra tankar, ord och gärningar äro onda, det är från början ett verk av satan, som genom synden har fördärvat Guds verk i Adam. Och detta fördärvade verk går i arv på oss.

43] För det andra betygar Skriften med kraft i artikeln om återlösningen, att Guds Son har antagit vår mänskliga natur ehuru utan synd, så att han blivit oss, "sina bröder, i allting lik" med undantag av synden, Hebr. 2. Unde veteres dixerunt: christum nobis fratribus suis consubstantialem esse secundum assumptam naturam, quia naturam, quae excepto peccato, eiusdem generis, speciei et substantiae cum nostra est, assumpsit, et contrariam sententiam manifeste haereseos damnarunt. Det betyder: Därför hava de gamle lärt, att Kristus efter den antagna mänskliga naturen är av samma väsen som vi, hans bröder, ty han har antagit sin mänskliga natur, som är av samma slag, egenskap och väsen som vår – dock synden undantagen –, och de hava fördömt den motsatta läran som uppenbart kätteri.

44] Om det nu icke vore någon åtskillnad mellan den fördärvade människans natur och väsen och arvsynden, så skulle följden bliva, antingen att Kristus icke antagit vår natur, emedan han icke antagit synden, eller att han, emedan han antagit vår natur, även antagit synden. Men bådadera strida mot Skriften. Då Guds Son emellertid antagit vår mänskliga natur och icke arvsynden, är härav tydligt, att den mänskliga naturen även efter fallet och arvsynden icke äro identiska, utan måste särskiljas.

Forts. på nästa sida