1] Först och främst har mellan några teologer av den Augsburgska bekännelsen strid uppstått om arvsynden, vad den egentligen innebär. En del har påstått, att emedan "människans natur och väsen helt och hållet har fördärvats genom Adams fall", numera efter fallet den fördärvade människans natur, substans och väsen, eller i alla fall den högsta och förnämsta delen av hennes väsen, nämligen hennes förnuftiga själ i dess högsta grad och potens, skulle utgöra själva arvsynden, vilken därför kallas natur- och personsynd, emedan den icke består i tanke, ord och gärning, utan utgör själva naturen, från vilken såsom från en rot alla andra synder växa fram. Därför finnes det numera efter fallet – emedan naturen är fördärvad genom synden – alls ingen skillnad mellan människans natur eller väsen och arvsynden hos henne.

2] Andra åter hava lärt, att arvsynden egentligen icke är människans natur, substans eller väsen, d.v.s. hennes kropp och själ, som även nu efter fallet hos oss äro och förbliva Guds skapade verk, utan arvsynden är något i människans natur, kropp och själ och alla krafter, nämligen ett däri föreliggande förskräckligt, djupt och outsägligt fördärv, så att människan saknar den ursprungliga rättfärdighet, vari hon skapats, och är i andliga ting död till det goda och vänd till vad ont är. På grund av detta fördärv och denna medfödda synd, som vidlåder naturen, framgår ur hjärtat all verksynd. Därför måste åtskillnad göras mellan å ena sidan den fördärvade människans natur och väsen eller hennes kropp och själ, vilka även efter fallet äro Guds skapade verk, och å andra sidan arvsynden, som är det djävulens verk, varigenom naturen fördärvats.

3] Nu är denna strid om arvsynden icke något tomt ordgräl, utan när denna lära rätt framställes med utgångspunkt från och med ledning av Guds ord och när all pelagiansk och manikeisk villfarelse avvisas, så bliva, såsom det heter i Apologien, Herren Kristi välgärningar och hans dyra förtjänst samt den helige Andes nådeverkningar så mycket bättre kända och mera prisade. Likaså ger man Gud den honom tillkommande äran, när hans verk och skapelse hos människan rätt skiljas från djävulens verk, varigenom naturen fördärvats. 4] För att nu denna stridsfråga må kristligt och efter Guds ord utredas och den rätta, rena läran om arvsynden må bevaras, vilja vi med stöd av de förutnämnda skrifterna i korta huvudpunkter framställa tes och antites, d.v.s. den rätta läran och dess motsats.

5] För det första är det uppenbart, att de kristna icke blott böra anse och erkänna de i verk och gärning framträdande överträdelserna av Guds bud som synd, utan även den vederstyggliga och förskräckliga arvsjukdom, varigenom hela naturen är fördärvad, bör sannerligen framför allt anses och erkännas som synd, ja, som "huvudsynden". 6] Denna är en rot och en källa till all verksynd, och den kallas av doktor Luther "natur- och personsynd", varmed han vill angiva, att även om en människa icke tänkte, talade eller gjorde något ont – vilket dock efter våra stamföräldrars fall i detta livet är omöjligt för den mänskliga naturen – hennes natur och person likväl är syndig, d.v.s. inför Gud helt och hållet och alltigenom förgiftad och fördärvad genom arvsynden såsom genom en andlig spetälska. På grund av detta fördärv och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi äro "av naturen vredens barn" ävensom dödens och fördömelsens, om vi icke frälsas därifrån genom Kristi förtjänst.

7] För det andra är det och tydligt och uppenbart, att, såsom den nittonde artikeln i Augsburgska bekännelsen lär, Gud icke är skapare, anstiftare eller orsak till synden, utan på djävulens anstiftelse har "genom en enda människa synden" (som är ett djävulens verk) "kommit i världen"; Rom. 5; 1 Joh. 3. Och icke heller i den dag, som i dag är, skapar och verkar Gud i detta naturens fördärv synden i oss, utan tillsammans med naturen, som Gud ännu i dag skapar och verkar i människorna, fortplantas arvsynden genom den köttsliga avlelsen och födelsen av fader och moder på grund av syndig säd.

8] För det tredje vet och "fattar ingen människas förnuft" vad denna arvskada är, utan det måste, såsom det heter i Schmalkaldiska artiklarna, läras och "tros på grund av Skriftens uppenbarelse". Och i Apologien sammanfattas det korteligen i följande huvudpunkter:

9] 1. Denna arvskada är skuld till att vi alla på grund av Adams och Evas olydnad stå under Guds onåd och "av naturen äro vredens barn", såsom aposteln betygar i Romarbrevets femte kapitel.

10] (2). För det andra består den i en fullständig brist på eller "avsaknad av den medskapade arvsrättfärdigheten i paradiset" eller av gudslikheten, enligt vilken människan i begynnelsen skapats i sanning, helighet och rättfärdighet, såväl som i oförmåga och "oduglighet till allt, som hör Gud till", eller såsom den latinska texten lyder: Descriptio peccati originalis detrahit naturae non renovatae et dona et vim seu facultatem et actus inchoandi et efficiendi spiritualia. Det betyder: Av utredandet av arvsyndens innebörd framgår, att den icke-förnyade människans natur varken har gåvan och kraften eller förmågan och verkan att i andliga ting börja eller fullgöra något.

11] 3. Arvsynden (i den mänskliga naturen) är icke blott en sådan fullständig brist på allt gott i andliga och gudomliga ting, utan utgör i människan i stället för den förlorade gudslikheten ett djupt, ont, förskräckligt, grundlöst, outforskligt och outsägligt fördärv av människans hela natur och alla hennes krafter, särskilt de högsta och förnämsta själsliga krafterna i förstånd, hjärta och vilja. I följd härav ärver människan nu efter fallet "en medfödd ond naturbeskaffenhet", en hjärtats inre orenhet samt "ond lust och böjelse", 12] så att vi alla av naturen "från Adam ärva ett sådant hjärta, sådant sinne och sådana tankar", som med hänsyn till sina "högsta krafter och förnuftets ljus" av naturen äro stämda tvärt emot Gud och hans högsta bud, ja, som äro fientligt inställda mot Gud särskilt vad beträffar andliga och gudomliga ting. Eljest har människan i till det yttre, naturliga livet hörande ting, som regleras av förnuftet, i någon mån kvar förstånd, kraft och förmåga, ehuru i hög grad försvagade samt förgiftade och besmittade genom arvsjukdomen, så att de intet gälla inför Gud.

13] 4. Det av arvsynden föranledda straff, som Gud lagt på densamma och på Adams barn, är död, evig fördömelse, "annat kroppsligt" och andligt, timligt och evigt elände samt "djävulens herravälde och tyranni", så att den mänskliga naturen är underkastad djävulens makt, "given i hans våld och fånge i hans rike, hans, som lockar och förför många av denna världens stora och vise med förskräcklig villfarelse, kätteri och annan blindhet och i övrigt störtar människorna i allehanda synd och last".

14] 5. För det femte är denna arvskada så stor och fruktansvärd, att den endast för Herren Kristi skull kan hos de döpta och troende överskylas inför Gud och förlåtas. Den genom arvsynden förstörda och fördärvade mänskliga naturen kan också endast genom pånyttfödelse och förnyelse i och genom den helige Ande botas och helas, något som i detta livet blott påbörjas, men först i det tillkommande fulländas.

15] Dessa punkter, som här blott i korta sammandrag hava anförts, utredas och förklaras närmare i ovannämnda skrifter, som framlägga den samfällda bekännelsen av vår kristna lära.

16] Men denna lära måste så framställas och bevaras, att avvikelse icke göres vare sig i pelagiansk eller manikeisk riktning. Därför bör också i korthet omnämnas, vilka mot denna artikel stridande läror avvisas och förkastas i våra kyrkor.

17] 1. För det första avvisas och förkastas gammal och ny pelagianism, d.v.s. dessa falska åsikter och läror, att arvsynden skulle vara endast en reatus eller skuld på grund av en annans förvållande utan något vår egen naturs fördärv.

18] 2. Likaledes, att den syndiga onda lusten icke vore synd, utan conditiones, d.v.s. naturens medskapande, väsentliga egenskaper.

19] 3. Eller att den förutnämnda bristen eller skadan icke egentligen och verkligen inför Gud vore sådan synd, för vars skull människan utan Kristus nödvändigtvis är ett vredens och fördömelsens barn och står under satans herravälde och makt.

20] 4. Även dessa och liknande pelagianska villfarelser avvisas och förkastas, att naturen även efter fallet skulle vara ofördärvad och speciellt i andliga ting god och ren samt in naturalibus, d.v.s. i sina naturliga krafter, fullkomlig.

21] 5. Eller att arvsynden skulle vara blott i utvärtes hänseende en ringa, obetydlig, påstänkt fläck eller vidlådande brist vel corruptio tantum accidentium aut qualitatum, d.v.s. ett fördärv av blott några tillfälliga egenskaper hos människans natur, varvid naturen likväl alltjämt äger och behåller sin godhet och kraft även med avseende på andliga ting.

22] 6. Eller att arvsynden icke skulle utgöra en utblottning eller brist på sådana andliga goda krafter, utan blott ett yttre hinder därför, såsom då en magnet bestrykes med vitlöksaft, varigenom dess naturliga kraft icke borttages utan endast hindras att verka; eller att denna brist skulle kunna avlägsnas såsom en smutsfläck från ansiktet eller en färgfläck från väggen.

23] 7. Likaledes avvisas och förkastas de, som lära, att naturen visserligen genom fallet blivit mycket försvagad och fördärvad, men likväl icke helt och hållet förlorat allt gott, som hör till gudomliga och andliga ting, och att det är så, som man sjunger i våra kyrkor: "Genom Adams fall har den mänskliga naturen helt och hållet fördärvats", utan den har dock på grund av och från den naturliga födelsen något gott kvar, huru litet, ringa och obetydligt det än månde vara, nämligen förmåga, skicklighet, duglighet och kraft att i andliga ting såväl påbörja och göra det goda som medverka därtill. 24] Vad åter utvärtes, timliga och världsliga ting och angelägenheter beträffar, skall därom i efterföljande artikel förklaring givas.

Forts. på nästa sida