1] Ur striden om den heliga nattvarden har mellan oförvillade teologer av den Augsburgska bekännelsen och kalvinistiska teologer (som förvillat även många andra) strid uppstått angående Kristi person, de båda naturerna hos Kristus och dessas egenskaper.

Huvudfrågan i denna strid

(Status controversiae)

2] Huvudfrågan har gällt, huruvida den gudomliga och mänskliga naturen i Kristi person samt dess egenskaper på grund av den personliga föreningen hava realiteter, d.v.s. verkligen och i sanning, något gemensamt med varandra och huru långt denna gemenskap sträcker sig.

3] Sakramentarierna hava påstått, att den gudomliga och mänskliga naturen hos Kristus äro personligen förenade med varandra på sådant sätt, att ingendera har sin naturs egenskaper realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, gemensamt med den andra, utan de hava blott namnet gemensamt. Ty de säga helt enkelt: unio facit communia nomina, d.v.s. den personliga föreningen gör blott att namnen äro gemensamma, så att Gud kallas människa och människan Gud, men icke så, att Gud realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, har något gemensamt med den mänskliga naturen och den mänskliga naturen något gemensamt med den gudomliga och dess majestät och egenskaper. Det rakt motsatta har doktor Luther och hans anhängare förfäktat gent emot sakramentarierna.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära om Kristi person.

4] För att utreda och med ledning av vår kristna tro avgöra denna strid framställa vi på följande sätt vår lära, tro och bekännelse.

5] 1. Den gudomliga och mänskliga naturen i Kristus äro personligen förenade, att det icke är fråga om två Kristus, den ene Guds son och den andre människans son, utan om en enda Guds och människans son. Luk. 1; Rom. 9.

6] 2. Vi tro, lära och bekänna, att den gudomliga och den mänskliga naturen icke äro sammanblandade till ett väsen och att den ene icke är förvandlad till den andra, utan varje natur behåller sina väsentliga egenskaper, vilka aldrig någonsin kunna bli den andra naturens egenskaper.

7] 3. Den gudomliga naturens egenskaper äro: att vara allsmäktig, evig, oändlig, i överensstämmelse med sin naturs och sitt naturliga väsens egenart, absolut, allestädesnärvarande, allvetande o.s.v., egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den mänskliga naturens.

8] 4. Den mänskliga naturens egenskaper äro: att vara en kroppslig varelse eller ett skapat väsen, att bestå av kött och blod, att vara ändlig och begränsad, att lida och dö, att stiga upp och ned och röra sig från en plats till en annan, att känna hunger, törst, köld och hetta etc. med mera sådant, egenskaper, som aldrig någonsin kunna bli den gudomliga naturens.

9] 5. Vi tro, lära och bekänna, att de båda naturerna äro personligen förenade, d.v.s. förenade i en person, denna förening icke är en sådan förknippning eller förbindelse, att den ena naturen icke skulle personligen, d.v.s. på grund av den personliga föreningen, hava något gemensamt med den andra, såsom då två bräder limmas ihop, varvid det ena icke giver åt det andra eller mottager från det andra något. Utan här föreligger den högsta förbindelse, vari Gud i sanning står med människan, och ur denna personliga förening och den därav följande högsta och outsägliga förbindelsen härflyter allt mänskligt, som utsäges och tros om Gud, och allt gudomligt, som utsäges och tros om människan Kristus. Denna naturernas förening och förbindelse ha de gamla kyrkolärarna sökt förklara med liknelsen om ett glödgat järn och föreningen mellan kropp och själ hos människan.

10] 6. Därför tro, lära och bekänna vi, att Gud är människa och människan Gud, vilket icke kunde vara förhållandet, om den gudomliga och den mänskliga naturen icke verkligen och i sanning hade någon förbindelse med varandra.

11] Ty huru skulle människan Marias son i sanning kunna kallas eller vara Gud och Guds, den Allrahögstes, Son, om hans mänskliga natur icke varit personligen förenad med Guds Son och sålunda icke hade realiter något, d.v.s. verkligen och i sanning något, utan blott namnet Gud gemensamt med honom?

12] 7. Därför tro, lära och bekänna vi, att Maria icke avlat och fött blott och bart en människa utan guds sannskyldige Son, varför hon också med rätta kallas och verkligen är Guds moder.

13] 8. Därför tro, lära och bekänna vi också, att icke blott och bart en människa lidit för oss, dött, blivit begraven, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppfarit till himmelen och uppstigit till Guds majestät och allsmäktig kraft, utan en sådan människa, vilkens mänskliga natur står i en så djup förening och förbindelse med Guds Son, att den med honom utgör en person.

14] 9. Därför har i sanning Guds Son lidit för oss, ehuru efter den mänskliga naturens egenskaper, vilken han upptagit i sin gudomliga persons enhet och tillägnat sig så, att han kunde lida och bli vår överstepräst för att försona oss med Gud, såsom det står skrivet: De hava "korsfäst härlighetens Herre". Och: I ären återlösta med Guds blod. 1 Kor. 2; Apg. 20.

15] 10. Därför tro, lära och bekänna vi, att han såsom en människas son realiter, d.v.s. verkligen och i sanning, till sin mänskliga natur upphöjts till det allsmäktiga majestätets och Guds krafts högra hand, enär han blivit upptagen till Gud, då han av den helige Ande avlades i moderlivet, och hans mänskliga natur personligen förenats med den Allrahögstes Son.

16] 11. Detta majestät har han på grund av den personliga föreningen alltid haft, men i föreningens tillstånd utblottat sig därpå och fördenskull i sanning tillväxt i ålder, visdom och nåd inför Gud och människor. Därför har han icke alltid, utan endast när det behagade honom, visat detta majestät, till dess han efter uppståndelsen helt och hållet avlade tjänare-skepnaden, men dock icke den mänskliga naturen, och insattes i det fullständiga utövandet, uppenbarandet och bevisandet av det gudomliga majestätet och så ingick i sin härlighet, att han numera icke blott som Gud utan även såsom människa vet allt, förmår allt och är närvarande i hela skapelsen samt har i sin hand och under sin fot allt, som är i himmelen, på jorden och under jorden, såsom han själv betygar: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Och den helige Paulus skriver: Han har farit upp "över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt". Denna sin makt kan han såsom den överallt närvarande utöva, och för honom är allt möjligt och ingenting obekant.

17] 12. Därför kan han utan svårighet, själv närvarande i den heliga nattvarden, utdela sin sanna lekamen och sitt blod, och detta icke efter sin mänskliga naturs beskaffenhet och egenart, utan efter den egenart och beskaffenhet, som tillhör Guds högra hand, såsom doktor Luther säger i vår kristna barnalära. Denna närvaro är icke jordisk eller kapernaitisk och dock verklig och väsentlig, såsom hans testamentes ord lyda: "Detta är, är, är min lekamen."

18] Enligt denna vår lära, tro och bekännelse upplöses icke Kristi person, såsom sker hos Nestorius (denne förnekar nämligen communicatio idiomatum, d.v.s. den verkliga förbindelsen mellan de båda naturernas egenskaper i Kristus, och upplöser sålunda hans person, såsom Luther utreder i sin bok De conciliis), icke heller sammanblandas de båda naturerna med tillhörande egenskaper till ett väsen, såsom Eutyches irrlärigt menar, och icke heller förnekas eller utplånas den mänskliga naturen i Kristi person eller förvandlas den ena naturen till den andra. Utan Kristus är och förbliver i all evighet Gud och människa i en oupplöslig person, vilket näst efter den heliga treenigheten är det högsta mysterium, såsom aposteln betygar. Härpå har vår enda tröst, vårt liv och salighet sin grund.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran om Kristi person.

19] I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi såsom stridande mot Guds ord och vår klara kristna tro följande irrläror:

20] 1. Att Gud och människa i Kristus icke utgöra en person, utan en är Guds son, en annan människans son, såsom Nestorius gycklar.

21] 2. Att den gudomliga och den mänskliga naturen äro sammanblandade med varandra till ett väsen och den mänskliga naturen förvandlad till gudom, såsom Eutyches fantiserar.

22] 3. Att Kristus icke är sann, verklig, evig Gud, såsom Arius hävdat.

23] 4. Att Kristus icke haft en verklig, mänsklig natur med kropp och själ, såsom Marcion uppdiktat.

24] 5. Quod unio personalis faciat tantum communia nomina, d.v.s. att den personliga föreningen endast åstadkommer, att beteckningar och namn äro gemensamma.

25] 6. Att det blott är phrasis och modus loquendi, d.v.s. ord och talesätt, när man säger: Gud är människa, människa är Gud, ty det gudomliga har realiter, d.v.s. i verkligheten, ingenting gemensamt med det mänskliga, såsom omvänt det mänskliga icke har någonting gemensamt med det gudomliga.

26] 7. Att det blott är communicatio verbalis, d.v.s. intet annat än ord, när man säger, att Guds Son dött för världens synd och att människans son blivit allsmäktig.

27] 8. Att den mänskliga naturen i Kristus blivit på samma sätt som gudomen ett oändligt väsen och att på grund härav denna väsentliga, meddelade, i den mänskliga naturen ingjutna och från Gud avsöndrade kraft och beskaffenhet är allestädes närvarande på samma sätt som den gudomliga naturen.

28] 9. Att den mänskliga naturen blivit den gudomliga naturen exaequata eller jämlik med avseende på substans och väsen eller väsentliga egenskaper.

29] 10. Att Kristi mänskliga natur är till rummet utsträckt till varje plats i himmelen och på jorden, något, som icke kan tillskrivas ens den gudomliga naturen.

30] 11. Att det på grund av Kristi mänskliga naturs beskaffenhet är honom omöjligt att med sin kropp på en gång vara på mer än en plats och ännu mindre överallt.

31] 12. Att blott och bart den mänskliga naturen lidit för oss och återlöst oss och att Guds Son i verkligheten icke haft något gemensamt med den mänskliga naturen i fråga om lidandet, såsom anginge detta honom icke alls.

32] 13. Att Kristus endast med sin gudom är närvarande hos oss på jorden i Ordet, sakramenten och allt vårt betryck och att denna hans närvaro icke har någonting alls att göra med hans mänskliga natur, genom vilken han icke längre har något att skaffa med oss här på jorden, sedan han en gång har frälst oss genom sitt lidande och sin död.

33] 14. Att sedan Guds Son, som antagit den mänskliga naturen, avlagt tjänare-skepnaden, han icke mera utför sin allmakts alla verk i, med och genom sin mänskliga natur, utan blott en del och endast på den plats, där den mänskliga naturen befinner sig.

34] 15. Att han efter sin mänskliga natur icke alls kan besitta allmakt och den gudomliga naturens andra egenskaper, vilket står i strid mot Kristi uttryckliga ord: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden." Och mot den helige Paulus' ord: "I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen." Kol. 2.

35] 16. Att åt honom väl en större makt i himmelen och på jorden är given, nämligen större och förmer än åt alla änglar och skapade varelser, men att han icke har någon delaktighet i Guds allmakt och att denna icke heller är given åt honom. Därför har man uppdiktat en media potentia, d.v.s. ett slags makt mellan Guds allmakt och andra skapade varelsers förmåga; denna skulle vara given åt Kristus efter hans mänskliga natur genom upphöjelsen och tänkes vara mindre än Guds allmakt men större än andra skapade varelsers förmåga.

36] 17. Att Kristus med avseende på sin andliga utrustning som människa har en viss begränsning i sitt vetande och att han icke vet mera än vad som är tillbörligt och av nöden för hans domareämbete.

37] 18. Att Kristus ännu icke har en fullkomlig kunskap om Gud och alla hans verk, ehuru det ändock står skrivet om honom, att "i honom finnas visdomens alla skatter fördolda".

38] 19. Att Kristus efter sin mänskliga ande icke alls kan veta, vad som varit av evighet, vad som nu sker över allt och vad som i evighet skall komma att ske.

39] 20. Att det läres och att ordet i Matt. 28: "Mig är given all makt" etc. tydes och vantolkas så, att all makt i himmelen och på jorden blivit åt Kristus efter hans gudomliga natur restituerad, d.v.s. återställd i uppståndelsen och himmelsfärden, som om han hade även med hänsyn till sin gudom avklätt sig och avlagt denna makt i sin förnedrings tillstånd.

Genom denna lära icke blott förvränger man Kristi testamentes ord, utan bereder även väg för det förut fördömda arianska kätteriet, så att Kristi eviga gudom till sist förnekas och Kristus och med honom vår salighet går helt och hållet förlorad, om icke denna falska lära vederlägges ut från Guds ords och vår klara kristna tros fasta grund.