Huvudfrågan i striden om de goda gärningarna

(Status controversiae)

1] Beträffande läran om goda gärningar hava tvenne strider uppstått inom några kyrkor.

2] 1. För det första ha söndringar uppkommit mellan en del teologer i fråga om efterföljande satser, varvid den ena parten skrivit: Goda gärningar äro nödvändiga för saligheten, och det är omöjligt att bliva salig utan goda gärningar.Likaledes: Ingen har någonsin blivit salig utan goda gärningar. Den andra parten åter har skrivit: Goda gärningar äro skadliga för saligheten.

3] 2. För det andra har söndringar också uppstått mellan en del teologer beträffande de båda orden "nödvändig" och "fri", varvid den ena parten gjorde gällande, att man icke borde använda ordet "nödvändig" om den nya lydnaden, som icke följer av nödgande och tvång, utan flyter fram ur ett fritt hjärta. Den andra parten har hållit fast vid ordet "nödvändig", då ju denna lydnad icke beror på vårt godtycke, utan då de pånyttfödda äro skyldiga att fullgöra denna lydnad.

4] Ur detta meningsskifte om orden och uttryckssätten har sedan en strid uppstått om själva saken, så att den ena parten gjort gällande, att man alls icke skulle driva lagen bland de kristna, utan endast ut från det heliga evangeliet mana människor till goda gärningar. Den andra parten har hävdat motsatsen.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära i denna strid.

5] För att grundligt utreda och avgöra denna strid framlägges här vår lära, tro och bekännelse.

6] 1. Visst och sant är, att goda gärningar såsom ett gott träds frukter följa på en sann tro, såvida denna nämligen är – icke en död – utan en levande tro.

7] 2. Vi tro, lära och bekänna även, att goda gärningar böra helt uteslutas såväl i fråga om saligheten som i artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, såsom aposteln betygar med klara ord, då han skriver: "Så säger också David, att salighet tillkommer allenast den människa, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga äro de, vilkas orättfärdighet icke tillräknas dem", Rom. 4. Och på ett annat ställe: "Av nåden ären I frälsta; Guds gåva är det, icke av gärningar, på det att ingen må berömma sig", Ef. 2.

8] 3. Vi tro, lära och bekänna även, att alla människor, men i all synnerhet de, som äro pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande, äro pliktiga att göra goda gärningar.

9] 4. I denna mening användas orden "nödvändig", "böra" och "måste" på ett rätt och kristligt sätt även om de pånyttfödda, utan att detta strider mot ordens egentliga innebörd.

10] 5. När de är fråga om de pånyttfödda, böra emellertid de nämnda orden, necessitas, necessarium, "av nöden" och "nödvändig", icke förstås såsom innebärande ett tvång, utan blott förpliktelse till den lydnad, som de sant troende, i den mån de äro pånyttfödda, fullgöra icke av lagens nödgande och tvång, utan av fritt hjärta, emedan de "icke mer äro under lagen utan under nåden".

11] 6. Därför tro, lära och bekänna vi, att när det säges, att de pånyttfödda göra goda gärningar av fritt hjärta, detta dock icke bör förstås så, som om det skulle stå den pånyttfödda människan fritt att efter godtycke göra eller underlåta det goda och som om hon skulle kunna stå kvar i tron, ehuru hon uppsåtligt framhärdar i synd.

12] 7. Detta få vi dock icke förstå på annat sätt än Herren Kristus själv och hans apostlar, då de om den frigjorda människan förklara, att hon gör det goda icke i fruktan för straff såsom en träl, utan som Guds barn av kärlek till rättfärdigheten, Rom. 8.

13] 8. Likväl är denna frivillighetens anda hos Guds utkorade barn icke fullkomlig, utan behäftad med stor svaghet, såsom den helige Paulus klagar beträffande sig själv, Rom. 7, Gal. 5.

14] 9. Denna svaghet tillräknar dock Herren icke sina utvalda för Herren Kristi skull, såsom det står skrivet: "Så finnes nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus", Rom. 8.

15] 10. Vi tro, lära och bekänna även, att tron och saligheten bevaras hos oss icke genom gärningarna, utan endast genom Guds Ande i tron, men att de goda gärningarna bära vittne om Andens närvaro och inneboende hos oss.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran.

16] 1. I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi sådana påståenden, som då man skriver och lär, att goda gärningar äro nödvändiga för saligheten. Likaledes, att ingen någonsin blivit salig utan goda gärningar och att det är omöjligt att utan goda gärningar bli salig.

17] 2. Vi förkasta och fördöma också såsom anstötligt och för den kristna tukten fördärvligt, när man framställer det nakna påståendet: Goda gärningar äro skadliga för saligheten.

18] Ty att mana människorna till kristen tukt och goda gärningar och påminna dem om huru nödvändigt det är, att de genom att öva sig i goda gärningar visa sin tro och tacksamhet till Gud, är särskilt under dessa senare tider icke mindre av nöden än att framhålla, att gärningarna icke få inblandas i artikeln om rättfärdiggörelsen. Ty människorna kunna lika väl genom en epikureisk vanföreställning om tron som genom papistisk fariseisk förtröstan på egna gärningar och förtjänster ådraga sig fördömelsen.

19] 3. Vi förkasta och fördöma även den läran, att tron och den helige Andes inneboende icke skulle gå förlorade genom uppsåtlig synd, utan att de heliga och utvalda skulle behålla den helige Ande, ehuru de falla i äktenskapsbrott och andra synder och framhärda däri.