Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Med stöd av Guds ord och i överensstämmelse med den Augsburgska bekännelsens innehåll bekännes det enhälligt i våra kyrkor, att vi fattiga syndare endast genom tron på Kristus bliva inför Gud rättfärdiga och saliga. Kristus allena är därför vår rättfärdighet, han, som är sann Gud och människa, då i honom den gudomliga och den mänskliga naturen äro personligen förenade med varandra, Jer. 23, 1 Kor. 1, 2 Kor. 5. Men med anledning därav har den tvistefrågan uppstått, efter vilken natur Kristus är vår rättfärdighet. Två varandra motsatta villfarelser ha därvid på sina håll vunnit insteg.

2] Den ena parten har nämligen menat, att Kristus endast efter sin gudomliga natur är vår rättfärdighet, då han genom tron bor i oss, ty i jämförelse med denna genom tron i oss inneboende gudom är all mänsklig synd såsom en droppe i havet. Däremot ha de andra menat, att Kristus endast efter sin mänskliga natur är vår rättfärdighet inför Gud.

Vad som hävdas och bejakas

Den kristna kyrkans rena lära i motsats till båda de nämnda villfarelserna.

3] 1. Gent emot de båda villfarelserna tro, lära och bekänna vi enhälligt, att Kristus är vår rättfärdighet varken efter den gudomliga naturen ensam eller efter den mänskliga naturen ensam, utan hela Kristus efter båda sina naturer är denna vår rättfärdighet, dock i den sin lydnad, som han såsom Gud och människa har bevisat Fadern in i döden och varmed han förvärvat åt oss syndernas förlåtelse och det eviga livet, såsom det står skrivet: "Såsom genom en människas olydnad många blevo syndare, så bliva genom en människas lydnad många rättfärdiga", Rom. 5.

4] 2. Därför tro , lära och bekänna vi, att vår rättfärdighet inför Gud består däri, att Gud av idel nåd utan någon vår egen föregående, närvarande eller efterföljande gärning, förtjänst eller värdighet förlåter oss våra synder samt skänker och tillräknar oss Kristi lydnads förtjänst, för vars skull vi av Gud upptagas till nåd och räknas för rättfärdiga.

5] 3. Vi tro, lära och bekänna, att tron allena är det medel och verktyg, varmed vi kunna omfatta Kristus och i Kristus den "rättfärdighet, som gäller inför Gud", då för Kristi skull "tron räknas till rättfärdighet", Rom. 4.

6] 4. Vi tro , lära och bekänna, att denna tro icke är en blott historisk kunskap om Kristus, utan en sådan Guds gåva, genom vilken vi i evangeliets ord rätt lära känna Kristus såsom vår Frälsare och förtrösta på honom, d.ä. att vi endast för hans lydnads skull, av nåd, hava våra synders förlåtelse, räknas av Gud Fader såsom fromma och rättfärdiga och bliva evigt saliga.

7] 5. Vi tro, lära och bekänna, att enligt den heliga Skrifts språkbruk ordet "rättfärdiggöra" betyder "avlösa", d.v.s. "frikänna från synd". Ordspr. 17: "Den som friar och rättfärdiggör den skyldige och dömer den oskyldige skyldig, han är en styggelse för Herren." Vidare Rom. 8: "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdiggör." 8] Och om i stället för "rättfärdiggöra" orden regeneratio och vivificatio, d.v.s. "pånyttfödelse" och "levandegörelse", användas, såsom sker i Apologien, så äro de att fatta i den angivna betydelsen. Eljest förstås därmed människans förnyelse, som rätteligen skiljes från rättfärdiggörelsen genom tron.

9] 6. Vi tro, lära och bekänna även, att ehuru mycken svaghet och brist ända till graven vidlåder de rättrogna och sant pånyttfödda, de dock för den sakens skull icke böra tvivla om sin rättfärdighet, som tillräknas dem genom tron, eller om sina själars salighet, utan hålla det för visst och sant, att de i enlighet med evangeliets ord och löfte hava för Kristi skull en nådig Gud.

10] 7. Vi tro, lära och bekänna, att man för att bevara den rena läran om trons rättfärdighet inför Gud bör noggrant fasthålla vid particulae exclusivae, d.v.s. de ord av aposteln Paulus, varigenom han klart skiljer Kristi förtjänst från våra gärningar och giver Kristus allena äran, då han skriver: av nåd, utan förtjänst, utan lagen, utan gärningar, icke av gärningar o.s.v., ord, vilka alla på samma gång säga, att vi bliva rättfärdiga och saliga "endast genom tron" på Kristus.

11] 8. Vi tro, lära och bekänna, att ehuru den föregående ångern och de efterföljande goda gärningarna icke höra till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, man dock icke får inbilla sig, att en sådan tro skulle finnas, vilken kunde bestå jämte och vid sidan av ett ont uppsåt att synda och handla mot samvetet, utan då människan rättfärdiggjorts genom tron, då är en sann, levande "tro verksam genom kärlek", Gal. 5. Så följa alltid goda gärningar på den rättfärdiggörande tron och äro förbundna med den, om den eljest är en sann, levande tro. Ty den är aldrig allena, utan är alltid förenad med kärlek och hopp.

Den motsatta läran eller vad som avvisas och förnekas

Den avvisade motsatta läran.

12] Vi förkasta och fördöma därför alla nedannämnda villfarelser:

13] 1. Att Kristus skulle vara vår rättfärdighet blott efter sin gudomliga natur etc.

14] 2. Att Kristus skulle vara vår rättfärdighet blott efter sin mänskliga natur etc.

15] 3. Att i de profetiska och apostoliska ord, där det talas om trons rättfärdighet, orden "rättfärdiggöra" och "rättfärdiggöras" icke skulle betyda att frikänna och frikännas från synd och få syndernas förlåtelse, utan innebära att verkligen göras rättfärdig inför Gud på grund av ingjutandet genom den helige Ande av kärlek och dygd och därav följande gärningar.

16] 4. Att tron icke skulle se endast på Kristi lydnad, utan på hans gudomliga natur såsom inneboende och verkande i oss och att genom detta inneboende vår synd skulle överskylas.

17] 5. Att tron skulle vara en sådan förtröstan på Kristi lydnad, som kunde finnas bestå hos en människa, som icke gör sann bättring, varvid heller ingen kärlek följer, utan som mot sitt samvete dröjer kvar i synden.

18] 6. Att icke Gud själv, utan endast Guds gåvor skulle bo hos de troende.

19] 7. Att tron skulle saliggöra, därför att förnyelsen, som består i kärleken till Gud och nästan, genom tron tager sin början i oss.

20] 8. Att tron visserligen skulle hava företrädet i rättfärdiggörelsen, men att förnyelsen och kärleken likväl på det sättet höra till vår rättfärdighet inför Gud, att de väl icke utgöra den förnämsta orsaken till vår rättfärdighet, men att vår rättfärdighet inför Gud likväl utan denna kärlek och förnyelse skulle vara halv och ofullkomlig.

21] 9. Att de troende skulle rättfärdiggöras inför Gud och bliva saliga på en gång genom Kristi tillräknade rättfärdighet och den påbörjade nya lydnaden eller delvis tillräknandet av Kristi rättfärdighet och delvis genom den påbörjade nya lydnaden.

22] 10. Att nådeslöftet skulle komma oss till del genom tron i vårt hjärta och genom munnens bekännelse och andra dygder.

23] 11. Att tron icke skulle rättfärdiggöra utan goda gärningar, så att dessa nödvändigtvis krävdes för rättfärdigheten, och att människan utan att dessa gärningar förefinnas icke skulle kunna rättfärdiggöras.