Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Då människans vilja kan betraktas i fyra olika tillstånd, nämligen 1. före fallet; 2. efter fallet; 3. efter pånyttfödelsen och 4. efter köttets uppståndelse, gäller huvudfrågan här människans vilja och förmåga i det andra av nämnda tillstånd, d.v.s. vilka krafter människan äger i sig själv i andliga ting efter stamföräldrarnas fall och före sin pånyttfödelse och huruvida hon, innan hon blivit pånyttfödd genom Guds Ande, av egen kraft förmår göra sig skickad och beredd för Guds nåd och mottaga den nåd, som genom den helige Ande tillbjudits henne i Ordet och de heliga sakramenten, eller om hon icke kan det.

Vad som hävdas och bejakas

Den i enlighet med Guds ord rena läran om denna artikel.

2] 1. Vår lära, tro och bekännelse härom är, att människans förstånd och förnuft är blint i andliga ting och förstår av egna krafter ingenting, såsom det står skrivet: "Den naturliga människan fattar intet av det som tillhör Guds Ande; det är henne en dårskap och hon kan icke förstå det", när hon tillfrågas om andliga ting.

3] 2. Likaledes tro, lära och bekänna vi, att människans icke pånyttfödda vilja icke blott är bortvänd från Gud utan även fientlig mot Gud, så att hon blott har lust och begär till vad som är ont och Gud emot, såsom det står skrivet: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen." Och vidare: "Köttets sinne är fiendskap mot Gud, emedan det icke är lagen underdånigt, ej heller kan vara det." Ja, lika litet som en död kropp kan göra sig själv levande och återgiva sig det lekamliga, kroppsliga livet, lika litet förmår människan, som genom synden är andligen död, uppväcka sig själv till det andliga livet, såsom det står skrivet: "Då vi voro döda i våra synder, har han gjort oss levande med Kristus." Därför äro vi icke av oss själva, såsom komme det från oss, "skickliga att tänka ut något gott, utan detta att vi äro skickliga, det kommer från Gud." 2 Kor. 3.

4] 3. Men Gud, den helige Ande, verkar omvändelsen icke utan medel, utan brukar därtill predikan och Guds ords hörande, såsom det står skrivet i Rom. 1: Evangeliet är en "Guds kraft" till frälsning. 5] Likaledes: Tron kommer av Guds ords hörande. Rom 10. Och Guds vilja är, att man skall höra hans ord och icke tillstoppa sina öron. I detta ord är den helige Ande närvarande och öppnar människornas hjärtan, så att de, liksom Lydia i Apg. 16, giva akt därpå och sålunda bliva omvända endast genom den helige Andes nåd och kraft. 6] Hans verk allena är människans omvändelse. Ty utan hans nåd är vårt "viljande och löpande", vårt planterande, sående och vattnande alltsammans förgäves, om han icke "giver växten", såsom Kristus säger: "Mig förutan kunnen I intet göra." Med dessa få ord frånkänner han den fria viljan dess förmåga och tillskriver Guds nåd allt, för att ingen må berömma sig inför Gud. 1 Kor. 9.

Vad som avvisas och förnekas

Den motsatta falska läran.

7] Vi förkasta och fördöma därför alla nedannämnda villfarelser såsom stridande mot Guds ords rättesnöre.

8] 1. De filosofers villolära, som man kallat stoiker, såväl som manikéernas mening, vilka lärt, att allt, som sker, det sker med nödvändighet och kan icke ske på annat sätt, och att allt, vad människan även i det yttre gör, det gör hon av tvingande nödvändighet och tvingas sålunda till onda verk och gärningar, såsom otukt, rov, mord, stöld och dylikt.

9] 2. Vi förkasta också den grova pelagianska villfarelsen, som innebär, att människan av egen kraft utan den helige Andes nåd kan omvända sig till Gud, tro evangeliet, av hjärtat lyda Guds lag och sålunda förtjäna synderna förlåtelse och evigt liv.

10] 3. Vi förkasta också den semipelagianska villfarelsen, som innebär, att människan av egen kraft kan göra början till sin omvändelse, men icke utan den helige Andes nåd fullborda densamma.

11] 4. Likaledes den läran, att människan visserligen med avseende på den fria viljan före sin pånyttfödelse är för svag att göra nämnda början och att av egna krafter omvända sig till Gud och av hjärtat lyda Guds lag, men att, då den helige Ande med Ordets predikan gjort början och därmed tillbjudit sin nåd, människans vilja av egen naturlig kraft likväl i någon mån, om än ringa och svagt, förmår bidraga, hjälpa och medverka samt göra sig själv skickad och beredd för nåden, omfatta och mottaga densamma samt tro evangelium.

12] 5. Likaledes, att människan efter pånyttfödelsen kan fullkomligt och helt hålla och uppfylla Guds lag och att denna laguppfyllelse är vår rättfärdighet inför Gud, genom vilken vi förtjäna det eviga livet.

13] 6. Likaledes förkasta och fördöma vi även entusiasternas villfarelse, vilka fantisera om att Gud utan några medel, utan Guds ords hörande och även utan bruket av de heliga sakramenten skulle draga människorna till sig, upplysa dem samt rättfärdig- och saliggöra dem.

14] 7. Likaledes, att Gud i omvändelsen och pånyttfödelsen fullständigt utplånar den gamle Adams substans och väsen, speciellt den förnuftiga själen, och i samma omvändelse och pånyttfödelse av intet skapar ett nytt själens väsen.

15] 8. Likaledes, att man utan närmare förklaring brukar sådana talesätt som att människans vilja före, i och efter omvändelsen gör motstånd mot den helige Ande, och att den helige Ande gives åt dem, som uppsåtligt och ståndaktigt göra sådant motstånd, under åberopande av att Gud i omvändelsen av ovilliga gör villiga och tager sin boning i de villiga, såsom Augustinus säger.

16] Hos äldre och nyare kyrkolärare förefinnas sådana uttryck som: "Deus trahit, sed volentem trahit", vilket betyder: "Gud drager, men han drager den som är villig." Vidare: "Hominis voluntas in conversione non est otiosa, sed agit aliquid", vilket betyder: "Människans vilja är icke overksam i omvändelsen, utan verkar något." Vad beträffar sådana talesätt, mena vi, att emedan de anföras som stöd för läran om den fria viljans verkan i människans omvändelse och mot läran om Guds nåd, de icke äro i överensstämmelse med den rätta lärans uttryckssätt och därför rätteligen böra undvikas, när man talar om omvändelsen till Gud.

17] Däremot är det rätt att säga, att Gud i omvändelsen genom den helige Andes dragande av motsträviga och ovilliga människor gör villiga och att efter denna omvändelse människans pånyttfödda vilja i den dagliga botens övning icke är overksam, utan medverkar i alla den helige Andes verk, som han gör genom oss.

18] 9. Vidare, vad beträffar det som doktor Luther skrivit, nämligen att människans vilja i omvändelsen förhåller sig pure passive, d.v.s. att den icke gör något alls, det är att förstå respectu divinae gratiae in accendendis novis motibus, d.v.s. så, att Guds Ande genom Ordets hörande eller bruket av de heliga sakramenten griper människans vilja och verkar den nya födelsen och omvändelsen. Men sedan den helige Ande verkat och utfört detta och människans vilja förändrats och förnyats endast genom Andens gudomliga kraft och verkan, är människans nya vilja ett Guds, den helige Andes, instrument och verktyg, så att den icke blott mottager nåden, utan även medverkar i den helige Andes efterföljande verk.

19] Före människans omvändelse finnas sålunda blott två verkande orsaker, nämligen den helige Ande och Guds ord, vilket är det Andens instrument, varigenom han verkar omvändelsen. Detta ord bör människan lyssna till, men icke kan hon tro därpå och mottaga det av egen kraft, utan endast genom Guds, den helige Andes, nåd och verkan.