Huvudfrågan i striden om densamma

(Status controversiae)

1] Är arvsynden identisk med människans fördärvade natur, substans och väsen, ja, rent av med den högsta och förnämsta delen av hennes väsen, nämligen den förnuftiga själen själv i dess högsta gestalt och potens?

Eller finnes det en åtskillnad ännu efter fallet mellan människans substans, natur, väsen, kropp och själ å ena sidan och arvsynden å den andra, så att naturen är ett och arvsynden ett annat, som vidlåder den fördärvade naturen och fördärvar densamma?

Vad som hävdas och bejakas

Den rena läran, tron och bekännelsen i enlighet med förutnämnda norm och sammanfattande förklaring.

2] 1. Vi tro, lära och bekänna, att det finns en åtskillnad mellan å ena sidan människans natur, icke blott sådan den ursprungligen av Gud skapats ren, helig och syndfri, utan även sådan vi nu efter fallet hava den, d.v.s. vår nuvarande mänskliga natur, som även efter fallet är och förblir något av Gud skapat, och å andra sidan arvsynden, samt att denna åtskillnad är så stor som skillnaden mellan Guds verk och djävulens.

3] 2. Vi tro, lära och bekänna även, att man med största noggrannhet bör bibehålla denna åtskillnad, emedan den läran, att vår fördärvade människonatur vore identisk med arvsynden, står i strid med vår kristna tros huvudartiklar om skapelsen, återlösningen, helgelsen och köttets uppståndelse och icke kan bestå vid sidan av dessa.

4] Ty Gud har skapat icke blott Adams och Evas kroppar och själar före fallet, utan även våra kroppar och själar efter fallet, oaktat de äro fördärvade. Och Gud erkänner också, att de äro hans verk, såsom det står skrivet i Job 10: "Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo."

5] Så har också Guds Son i sin persons enhet antagit denna mänskliga natur, dock utan synd, alltså antagit vårt kött och icke ett främmande, och sålunda i sanning blivit vår broder. Hebr. 2: "Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav." Vidare: "Det är ju icke änglar, som han tager sig an; det är Abrahams säd, som han tager sig an. Därför måste han i allt – synden undantagen – bliva lik sina bröder."

6] Därför har Kristus återlöst och helgat denna mänskliga natur såsom sitt verk och från de döda uppväckt köttet och prytt det med ära och härlighet såsom sitt verk. Men arvsynden har han icke skapat eller antagit eller återlöst eller helgat, och den skall han icke heller uppväcka hos de utvalda eller pryda och saliggöra, utan den skall i uppståndelsen helt tillintetgöras.

7] Därav är det lätt att inse skillnaden mellan den fördärvade naturen och det fördärv, som vidlåder densamma och fördärvar den.

8] 3. Men å andra sidan tro, lära och bekänna vi, att arvsynden icke är ett ringa, utan ett så djupt fördärv i den mänskliga naturen, att ingenting friskt och ofördärvat blivit kvar i människans kropp och själ samt i hennes inre och yttre krafter, utan det är, såsom kyrkan sjunger: "Genom Adams fall har människans natur och väsen helt och hållet fördärvats." 9] Huru stor denna skada är, kan man icke utsäga eller fatta med förnuftet, utan endast lära känna genom Guds ord. 10] Ingen annan än Gud allena kan skilja naturen själv från det fördärv, som vidlåder den. Men det skall helt och fullt ske en gång genom döden i uppståndelsen, då denna vår natur, som vi nu bära, skall utan arvsynden och löst och skild från densamma uppstå och evigt leva, såsom det står skrivet i Job 19: "Jag skall vara innesluten i denna min hud och skall i mitt kött se Gud; denne skall jag, mig till frälsning, se och mina ögon skall skåda honom."

Vad som avvisas och förnekas

Förkastande av den oriktiga motsatta läran.

11] 1. I enlighet med det sagda förkasta och fördöma vi den läran, att arvsynden skulle vara blott en reatus eller skuld, som vi ådragit oss genom en annans brott utan vår egen naturs fördärv.

12] 2. Likaledes, att de onda lustarna icke skulle vara synd utan vår naturs medskapade väsentliga egenskaper eller att den förutnämnda bristen eller skadan icke skulle vara verklig synd, för vars skull den människa, som icke är i Kristus, ovillkorligen är ett vredens barn.

13] 3. På samma sätt förkasta vi ock den pelagianska villfarelsen, att människans natur även efter fallet förblivit ofördärvad och i all synnerhet i andliga ting är helt och hållet god och ren in naturalibus, d.v.s. i det som hör till hennes naturliga förmåga.

14] 4. Likaledes, att arvsynden skulle vara blott ett ringa, obetydligt utifrån kommande lyte eller en vidlådande brist, under vilken naturen bibehållit sina goda krafter även i andliga ting.

15] 5. Likaledes, att arvsynden skulle vara blott ett utvärtes hinder för de goda andliga krafterna och icke en avsaknad av och en brist på desamma, utan kunde liknas vid en magnet, som bestrykes med vitlökssaft, varigenom dess naturliga kraft icke borttages utan endast förhindras, eller att denna arvsyndens brist lätt skulle kunna tvättas bort liksom en smutsfläck från ansiktet eller en färgfläck från väggen.

16] 6. Likaledes, att människan hennes natur och väsen icke skulle vara helt och hållet fördärvad, utan att hon ännu skulle hava något gott i behåll hos sig, även i andliga ting, nämligen förmåga, skicklighet, duglighet och kraft att i sådant både börja och verka det goda och medverka därtill.

17] 7. Å andra sidan förkasta vi också manikéernas falska lära, att arvsynden skulle vara något substantiellt och självständigt, som satan ingjutit och blandat in i naturen, liksom då någon blandar gift i vin.

18] 8. Likaledes, att icke den naturliga människan, utan något annat och främmande i henne syndar, varför icke naturen, utan endast arvsynden i naturen kan anklagas.

19] 9. Vi förkasta och fördöma såsom manikeisk villfarelse även den läran, att arvsynden skulle vara i egentlig mening och utan all åtskillnad den fördärvade människans substans, natur och väsen, så att ingen åtskillnad mellan naturen själv efter fallet och arvsynden finge tänkas eller i tanken kunde göras.

20] (10) 2. Denna arvsynd kallar Luther dock natursynd, personsynd och väsentlig synd, icke i den meningen att människans natur, person eller väsen själva vore lika med arvsynd, utan så, att med dessa ord angives, att en åtskillnad föreligger mellan arvsynden, som låder vid människans natur, och de övriga synderna, som man kallar verksynd.

21] (11) 3. Ty arvsynden är icke en synd, som man i det yttre verkar, utan den vidlåder människans natur, substans och väsen. Om nämligen aldrig någon ond tanke uppstege i den fördärvade människans hjärta, något fåfängligt ord talades eller någon ond gärning förövades, så är dock naturen fördärvad genom arvsynden, som är oss medfödd i och genom den syndiga säden och en källa till alla verksynder, d.ä. onda tankar, ord och gärningar, såsom det står skrivet: "Från hjärtat komma onda tankar" etc. Likaledes: "Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen."

22] (12) 4. Vidare är att märka även den olika betydelsen av ordet "natur", varigenom manikéerna överskyla sin villfarelse och vilseleda många olärda människor. Stundom betyder det människans substans och väsen, såsom då man säger: Gud har skapat den mänskliga naturen. Stundom åter betyder det ett tings egenskap och beskaffenhet – positive och negative –, som hör till dess substans och väsen, såsom då man säger: Ormens natur är att stinga och människans natur och beskaffenhet är synd och att synda. Därvid betyder ordet "natur" icke människans substans, utan något som inneligger i hennes natur eller substans.

23] (13) 5. Då de latinska termerna substantia och accidens icke ingå i bibliskt språkbruk och därjämte icke förstås av allmänheten, bör man icke använda dem i predikningar för den olärda menigheten, utan skona det enkla folket därifrån.

24] Men i skolorna och bland de lärda, där man vet vad de betyda och där de utan att missförstås användas, bibehåller man dem – då man genom dem kan klart skilja varje tings väsen från dess tillfälliga egenskaper – med rätta vid utredningar om arvsynden.

25] Ty härigenom kan man på det tydligaste sätt visa skillnaden mellan Guds och djävulens verk, emedan djävulen icke kan skapa någon substans, utan endast tillfälligt med Guds tillstädjande fördärva den av Gud skapade substansen.