[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Forts. från föreg. sida

Konkordieformeln

"Efter den högt upplyste gudsmannen doktor Martin Luthers saliga död följde emellertid – såsom bekant – farliga och betryckta orostider för vårt älskade tyska fädernesland. Under detta sorgliga tillstånd, då all ordnad styrelse var stadd i upplösning, var människosläktets fiende ivrigt verksam att utså sin säd, nämligen falsk lära och oenighet, och i kyrkor och skolor uppväcka en skadlig och förargelseväckande splittring, förfalska Guds ords rena lära, sönderslita den kristna kärlekens och endräktens band samt därigenom på ett kännbart sätt förhindra det heliga evangeliets framgång. På grund härav ha den gudomliga sanningens vedersakare tagit sig före att bringa våra skolor och kyrkor i vanrykte, men överskyla sina egna villfarelser och draga de stackars förvillade samvetena bort från kännedomen om den rena evangeliska läran samt göra dem desto mera benägna att kvarstanna under det påvliga okets tvång eller omfatta andra mot Guds ord stridande villfarelser."

Med dessa ord beskriver Konkordiebokens företal den politiska och teologiska bakgrunden för Konkordieformeln och hela det endräktsverk som resulterade i Konkordiebokens tillkomst. En ytterst komplicerad historia är därmed antydd. Utan att nämna några namn tar Konkordieformeln avstånd från en rad personer och riktningar, som under tiden efter Luthers död hade framträtt med åsikter, som ansågs avvika från den lutherska läran och från den trosståndpunkt, som hade formulerats i Augsburgska bekännelsen. Så vänder sig Konkordieformeln mot den åskådning, som i förment trohet mot Luther hade gjort gällande att synden tillhörde människans substans. Den hävdar, att de teologer som förklarat att människans vilja i någon mån kunde medverka till frälsningen, hade förfallit till synergistiskt kätteri. När Konkordieformeln talar om trons rättfärdighet sker det under uppgörelse med en tolkning av rättfärdiggörelseläran, enligt vilken rättfärdiggörelsen innebär att människan realt erhåller ett nytt väsende. Den söker avgränsa den lutherska åskådningen om förhållandet mellan tro och gärningar, såväl från den uppfattning, som gjort gällande att de goda gärningarna är nödvändiga för saligheten, som från den tolkningen av den lutherska läran, som hävdat att gärningarna var skadliga för saligheten. Genom dessa här nämnda och andra liknande deklarationer söker Konkordieformeln råda bot mot den villervalla, som inträtt efter Luthers död.

Melanchtons fortsatta försök att medla å ena sidan inom protestantismen mellan lutherdom och kalvinism, å andra sidan mellan protestantisk och romersk-katolsk åskådning kunde inte ske utan avsteg från den lutherska position, som han själv en gång intagit och vars formulering han en gång givit på riksdagen i Augsburg. När Melanchton så i det kyrkopolitiska spelet genom det s.k. Leipzig-interim år 1548 gjorde så vittgående modifikationer av den lutherska ståndpunkten, att arvet från Luther var i fara, restes ett kraftigt motstånd mot honom och hans anhängare, de s.k. filippisterna. Under ett par årtionden fördes en häftig kamp mellan filippister och gnesiolutheraner (äktlutheraner). Till tragiken i denna bittra strid hör att ingen av de kämpande riktningarna helt hade tillgodogjort sig Luthers reformatoriska budskap.

Det kyrkopolitiska läget komplicerades därav att genom religionsfreden i Augsburg 1555 religiös frihet hade tillförsäkrats de ständer, som bekände sig till Confessio Augustana. Vilka kunde med rätt åberopa denna bekännelse? Det blev en angelägenhet av yttersta vikt att fastslå innebörden av denna bekännelse. Gnesiolutheranerna hävdade att filippisterna icke med skäl kunde åberopa sig på Augsburgska bekännelsen. Furstarna i de länder, där protestantismen hade fått fäste, förde en energisk politik i syfte att härom komma till politiskt samförstånd och teologisk endräkt, att få slut på de inre stridigheter, som syntes äventyra reformationsverket och den vunna friheten.

Förtjänsten av endräktsverkets framgång får till stor del tillskrivas den berömde Württembergteologen Jakob Andreae, som med sin furstes stöd och på hans uppdrag ägnade ett mångårigt, energiskt arbete åt uppgiften att ena och samla lutherdomen. Bland de många teologer, som tog verksam del i detta arbete, framträdde särskilt Martin Chemnitz och Nicolaus Selneccer. Andreae insåg ganska snart att det skulle vara fåfängt att för saken vinna de rent kalvinistiska riktningarna och de konsekventa filippisterna. Han riktade sin strävan på att söka sammanföra de skilda lutherska fraktionerna i en gemensam bekännelse. Uppgiften var ingalunda lätt, eftersom många länder redan hade fixerat sina läroståndpunkter i samlingar av bekännelsedokument, bland vilka icke blott den oförändrade Augsburgska bekännelsen utan även Augustana variata med dess inbjudan till såväl kalvinism som filippism kunde förekomma.

År 1573 publicerade Andreae en endräktsskrift i form av sex predikningar om striderna mellan teologerna av den Augsburgska konfessionen. Den teologiska fakulteten i Tübingen godkände denna skrift och förordade, att de kyrkliga myndigheterna även i Braunschweig skulle antaga skriften som en endräktsformel. Under den fortsatta diskussionen kom man emellertid överens om att predikoformen inte var lämplig för ett kyrkopolitiskt dokument av denna karaktär. Andreae utarbetade då en skrift, som blev färdig i november 1573 och kom att få beteckningen Schwäbische Konkordie. Denna sändes sedan "på remiss" till Braunschweig där bl.a. Chemnitz tog hand om den och företog rättelser och tillägg. Denna s.k. Schwäbisch-Sächsische Konkordie, som godkändes av präster och teologer i Braunschweig, Mecklenburg och några nordtyska grevskap, blev emellertid sedan inte accepterad i Württemberg. Där var man kritisk mot de många citaten av Melanchton, vilka inte ansågs vara entydiga. Genom ett nytt initiativ av bl. a. de världsliga herrarna i Württemberg och Baden åstadkom några teologer i januari 1576 en omarbetning av Schwäbisch-Sächsische Konkordie, i vilken man hade strukit Melanchton-citaten och i stället infört hänvisningar till Luther. Denna nya skrift erhöll namnet Maulbronnformeln efter den plats, där teologkonferensen hade ägt rum.

Från dessa båda endräktsskrifter, Schwäbisch-Sächsische Konkordie och Maulbronnformeln, kunde man sedan utgå vid ett konvent i Torgau i slutet av maj 1576, vid vilket Andreae var den drivande och inspirerande kraften. Efter ingående överläggningar åstadkom man vid denna mycket representativa teologkonferens en konkordieskrift, som vanligen kallas Torgisches Buch. Denna skrift sändes sedan ut till de olika landskyrkorna, vilkas teologer uppmanades att inkomma med önskemål och anmärkningar. Det visade sig att inte heller denna formel kunde bli mera allmänt antagen utan formella och sakliga ändringar. De rättrogna lutheranerna ansåg, att den inte tillräckligt eftertryckligt tog avstånd från Melanchton. De som var inspirerade av filippismen ondgjorde sig över den fördolda kritik mot Melanchton, som man menade sig kunna upptäcka i skriften. Ytterligare bearbetningar blev alltså nödvändiga, i vilka förut nämnda teologerna Andreae, Chemnitz och Selneccer tog verksam del. Slutligen kunde dessa med hjälp av andra teologer efter en konferens i klostret Bergen nära Magdeburg i maj 1577 åstadkomma en samlande formel. Denna, den s.k. Bergisches Buch, kom att gå till historien under namn av Konkordieformeln. Den överlämnades den 28 maj 1577 till kurfurst August av Sachsen, som sedan vidtog nödvändiga politiska och diplomatiska åtgärder för att få den antagen av så många som möjligt. Tre kurfurstar, 20 andra furstar, 24 grevar, 4 friherrar och 29 riksstäder jämte dem tillhörande prästerskap och lärarkårer, tillsamman utgörande två tredjedelar av det ständertal, som anslutit sig till Augsburgska bekännelsen, undertecknade den nya endräktsformeln.

Konkordieformeln avfattades på tyska. Den första officiella upplagan utkom den 25 juni 1580. Efter några omstridda latinska översättningar utkom under Chemnitz' ledning en latinsk version 1584, som fick officiell karaktär. Den första svenska översättningen ingår i Concordia pia av år 1730.
 

Uppsala mötes beslut

Det har förut framhållits att den svenska kyrkan genom Uppsala mötes beslut 1593 fick Augsburgska bekännelsen som sin grundläggande konfessionella urkund. Det är inte nödvändigt att här närmare redogöra för mötets orsaker och förlopp. Så mycket behöver blott sägas, att då man dekreterade att mötets beslut skulle publiceras och att det sedan kom att ingå i den följande år utgivna Confessio fidei, så ville man därmed ange mötesbeslutets karaktär av bekännelse. Svenska kyrkan hade ditintills saknat skrifter av symbolisk karaktär. Reformationens och motreformationens århundrade är bekännelsebildningens tid. Det ena landet efter det andra fastställde officiellt sin kristna bekännelse. Uppsala möte uppbars av en tydlig strävan, särskilt markerad av prästerskapet, att angiva svenska kyrkans konfessionella egenart. För att en bekännelse skulle bli förpliktande, fordrades dock att den skulle antagas av alla ständer. Så hade man förfarit vid riksdagen i Augsburg. Konkordieformeln blev bekännelseskrift genom att de lutherska ständerna antog och underskrev densamma. För att ge mötesbeslutet karaktären av en förpliktande bekännelse utsändes det därför för antagande och underskrift landet runt. Hela riket slöt upp kring den nya bekännelsen. Det var en representativ samling som satte sitt namn under beslutet: hertig Karl, hertig Gustav av Sachsen, 14 riksråd, 7 biskopar, 218 adelsmän, 137 ämbetsmän, 1556 präster, därjämte borgmästare och råd i 26 städer och 197 landskap och härader.