[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Forts. från föreg. sida

Om påvens makt och överhöghet

Vid sammankomsten i Schmalkalden i februari 1537 framkom ett förslag om att mötet skulle göra ett uttalande angående påvens makt och myndighet. Som i det föregående omnämnts hade man av kyrkopolitiska skäl underlåtit att uttala sig härom i Augsburg. Denna dogmatiskt och kyrkopolitiskt betydelsefulla fråga kunde man emellertid inte i längden gå förbi, allraminst inför tanken på ett kommande allmänt kyrkomöte. En teologkommission fick också förbundsmötets uppdrag att utarbeta ett förslag till uttalande om påvemakten. I själva verket kom Melanchton ensam att svara för författarskapet. Hade denne under det tidigare arbetet med den bekännelseskrift, som skulle komma att gå under namnet Schmalkaldiska artiklarna, reserverat sig mot alltför skarpa uttalanden i denna fråga, så skrev han nu under intryck av den antipapistiska stämning, som rådde vid förbundsmötet, en frimodig skrift, som var skarpare och mera utmanande än vad denne fridsamme teologs uttalanden vanligen var. Melanchton var färdig med sitt arbete den 17 februari, då skriften antogs av teologerna. Några dagar därefter förelades den för förbundsmötet.

Melanchtons skrift, som hade den latinska titeln Tractatus de potestate et primatu papae, blev alltså antagen och gillad som ett komplement till Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. Den latinska texten utkom i tryck först år 1540 tillsamman med några andra småskrifter av Melanchton. Året därpå utgavs en tysk översättning, som redan under förbundsmötet hade verkställts av Veit Dietrich. Längre fram kom av skilda skäl skriften alltid att tryckas i förbindelse med Schmalkaldiska artiklarna och betraktades som ett bihang till dessa. Konkordieboken följde i fråga om den tyska versionen en upplaga av år 1553. Den latinska Konkordieboken upptog en översättning av Veit Dietrichs tyska text, som man då trodde vara urtexten. I en upplaga av Konkordieboken 1584 hade man emellertid återgått till Melanchtons originaltext enligt 1540 års upplaga. Från denna text har även den svenska översättningen i denna upplaga utgått.
 

Luthers katekeser

De lutherska bekännelseskrifter, som hittills har omnämnts i denna inledning, är alla inställda i ett kyrkopolitiskt sammanhang. Luthers båda katekeser, som är de äldsta av de lutherska bekännelseskrifterna, är icke kyrkopolitiska dokument och har ej avsetts att vara bekännelseskrifter. De har tillkommit med tanke på den enkla folkliga undervisningen. Det visade sig snart att präster och lekmän behövde teologisk vägledning för att reformationens verk skulle bevaras och befästas. Den evangeliska rörelsen hade inte blott att möta det hårda motståndet från det romersk-katolska lägret. Dess andliga ledare stod också inför svåra inre problem. De s.k. svärmandarna hade, t.o.m. i reformationens födelseort och starkaste fäste, Wittenberg, sökt genomföra en reformation av kyrkan efter andra linjer än dem Luther och Melanchton hade sökt följa. Det stora bondeupproret inspirerades till en del av en kristendomsförkunnelse, som påstods hava utgått från reformationens tankar om den kristna friheten. Den väsentliga anledningen till att Luther skrev sina båda katekeser var, att en visitation i Sachsens kyrka hade uppdagat, att kunskapen i kristendomens huvudstycken var mycket bristfällig, inte blott bland lekmännen utan även hos prästerna.

De båda katekeserna skulle alltså fylla ett katekesiskt behov. I anslutning till medeltida tradition hade Luther redan innan brytningen med den romerska kyrkan skedde predikat över katekesiskt stoff. Katekesforskningen har kunnat uppvisa, att katekeserna, främst då den stora katekesen, direkt anknyter till predikningar, som Luther höll i Wittenberg åren 1528 och 1529.

Lilla katekesen publicerades under första hälften av år 1529 i form av tavlor eller plakat, avsedda att hängas upp på väggen. I januari utkom de tre första tavlorna med buden, trosartiklarna och Fader vår. Lärostyckena om dop och nattvard kom i mars samma år. Någon tid därefter utgavs ytterligare några plakat, innehållande morgon- och aftonböner, bordsböner och hustavla. I bokform kom Lilla katekesen ut i maj månad. Två år därefter utgav Luther en reviderad upplaga, i vilken han mellan huvudstyckena om dopet och nattvarden hade inskjutit ett kapitel om bikten. Traditionen i fråga om katekestrycken har sedan varit växlande. Somliga katekeser utgår från 1529 års tryckta upplaga med dess fem huvudstycken. Så gör den officiella svenska versionen, som antogs av 1929 års kyrkomöte och fastställdes av Kungl. Maj:t 1930. Konkordieboken ansluter sig till 1531 års text med dess sex huvudstycken.

Luthers utförligare kateketiska undervisning, avsedd till hjälp för predikanter och folkets lärare, utkom i april 1529 och bar titeln Tyska katekesen. Först senare kom beteckningen Stora katekesen att användas. Sedan de båda katekeserna i Konkordieboken kallats Lilla och Stora katekesen, har dessa av Luther aldrig brukade beteckningar blivit de vanliga.

Katekeserna gjorde ett snabbt segertåg i den lutherska världen. I de renlärighetsstrider, som efter Luthers död upptog den lutherska kristenheten, blev det vanligt att åberopa katekeserna som auktoriteter i trosfrågorna. De fick småningom symboliskt anseende och upptogs på 1560-talet i de olika ländernas Corpora doctriane. Av särskild betydelse för utvecklingen har varit, att de reformerta i den år 1563 tillkomna Heidelbergkatekesen fick en religiös programskrift av bekännelsekaraktär. När katekeserna upptogs i Konkordieboken var detta en bekräftelse av ett faktiskt förhållande. Konkordieformelns författare motiverar åtgärden genom att förklara att katekeserna är att anse "såsom den lekmannabibel, vari allt finnes sammanfattat, vilket utförligt behandlas i den heliga Skrift och som en kristen behöver veta för sin själs salighet".

Forts. på nästa sida