[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Forts. från föreg. sida

Schmalkaldiska artiklarna

Det beslut, som riksdagen i Augsburg fattade den 19 november 1530, innebar ett nytt fördömande av protestantismen. Kejsaren kunde emellertid av politiska skäl inte genomföra en våldsaktion mot de evangeliska. Protestanternas position stärktes genom tillkomsten av Schmalkaldiska förbundet år 1531. Kejsaren tvingades att sluta ett vapenstillestånd med detta mäktiga förbund, vars främsta medlemmar var kurfursten av Sachsen och lantgreven av Hessen. Förbundets medlemmar erhöll försäkran om att de intill nästa konsilium inte skulle angripas eller förföljas för sin religions och tros skull.

Kejsaren inriktade nu sin religionspolitik på att få ett kyrkomöte till stånd och lyckades småningom intressera påven för denna tanke. Genom bullan Ad dominici gregis sammankallade påven Paul III ett allmänt kyrkomöte att sammankomma i Mantua den 23 maj 1537. Avsikten med detta kyrkomöte var att "icke blott utrota alla kätterier och villfarelser från Herrens vingård och förbättra kristenhetens seder utan även åstadkomma en universell fred bland de trogna". Kallelsen var direkt riktad mot protestantismen, och dess ledare hade nu att taga ställning till konsiliefrågan. Meningarna var delade. Sachsens kurfurste, Johan Fredrik den ädelmodige, som själv ställde sig avvisande till konsilieplanen, gav sina sakkunniga teologer och jurister i uppdrag att formulera artiklar i ämnet. Samtidigt anmodade han Luther att avfatta en skrift, i vilken han skulle framlägga alla de artiklar, som utgjorde kärnan i hans förkunnelse. I ett brev av den 11 december 1536 påminner kurfursten Luther om det uppdrag han fått att avgiva ett betänkande om huru långt man i fråga om läran för den kristna kärlekens och fridens skull i ansvar inför Gud och med gott samvete kunde göra eftergifter och vilka artiklar man ovillkorligen måste hålla fast vid.

På kurfurstens direkta uppdrag avfattade så Luther i december 1536 på kort tid ett betänkande. Han konfererade därvid enligt kurfurstens anvisning med några av protestantismens ledande teologer. Vid ett sammanträde den 28 december var utom Wittenbergteologerna Melanchton, Bugenhagen, Justus Jonas och Cruciger även Johan Agricola från Eisleben, Georg Spalatin från Altenburg och Nikolaus von Amsdorf från Naumburg närvarande. Man diskuterade ingående artiklarnas innehåll och form. Det slutliga resultatet underskrevs av konferensdeltagarna, varvid dock Melanchton reserverade sig mot ett uttalande om påvens primat. Den ireniske författaren till Augsburgska bekännelsen och dess Apologi ansåg, att man kunde erkänna påvens överhöghet, därest denne tillät evangeliets fria förkunnelse och motiverade sin ställning inte med hänvisning till gudomlig utan till mänsklig rätt.

Kurfursten, på vilkens uppdrag artiklarna tillkommit, avsåg att framlägga dem vid det förbundsmöte, till vilket han hade sammankallat medlemmarna av Schmalkaldiska förbundet till den 8 februari 1537. Hans plan var, att dessa artiklar då skulle antagas som en bekännelse vid sidan av Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. Som förberedelse härför ville han, att Kursachsens teologer och präster före mötet skulle underskriva artiklarna. Endast en enda sachsisk präst försåg emellertid bekännelsen med sin underskrift. Vid förbundsmötet i Schmalkalden misslyckades sedan helt den kurfurstliga planen, då det aktstycke, som var avsett att bli ny protestantisk bekännelse, aldrig kom att framläggas.

Det visade sig nämligen, att det kurfurstliga förslaget fick ett mycket kallsinnigt mottagande. Ombuden, som i förväg inte var underrättade om planen och saknade kännedom om utkastet till bekännelsen, förklarade att de inte hade fullmakt att företaga något i den vägen. Man borde inte heller nu diskutera, vilka eftergifter man kunde göra, vilket skulle kunna misstolkas av både vän och fiende. Dessutom stod man redan enig kring en bekännelse, nämligen den som man i Augsburg överlämnat till kejsaren. En väsentlig anledning till att kurfurstens plan misslyckades var att Luther blivit sjuk och därför inte kunde deltaga i förhandlingarna, varför planen inte kunde få hans auktoritativa stöd. Melanchton var då självskriven att taga den teologiska ledningen och lyckades genom intriger få hela frågan avskriven. Luthers frimodigt skrivna artiklar var inte ägnade att tjäna någon efterlåtenhetens politik.

Mycket oegentligt har därför denna bekännelseskrift fått namnet Schmalkaldiska artiklarna. De blev aldrig antagna vid förbundsmötet i Schmalkalden. Aktstycket kom visserligen omedelbart efter mötet att undertecknas av många av de närvarande teologerna. Därigenom fick emellertid inte artiklarna karaktären av officiell bekännelse. De angavs blott vara ett uttryck för deras personliga övertygelse. Till det vilseledande namnet har f.ö. Luther själv bidragit. Kriget mellan den tyske kejsaren och Frankrike lade hinder i vägen för det kyrkomöte, vartill påven hade sammankallat till den 23 maj 1537. Året därpå föreföll det emellertid som om ett kyrkomöte skulle kunna komma till stånd inom en snar framtid. Detta gav Luther anledning att år 1538 utge artiklarna under titeln "Artiklar, vilka skulle av oss hava överlämnats på det allmänna kyrkomötet i Mantua eller var det eljest skulle hava hållits". I företalet till denna skrift, som ofta har kallats Luthers andliga testamente, omtalar Luther, att han fått uppdraget att skriva dessa artiklar av sin kurfurste. "I enlighet härmed har jag sammanställt dessa artiklar och överlämnat dem till de våra. Dessa hava ock antagit dem och enhälligt bekänt sig till dem och beslutat att offentligen frambära och överlämna dem såsom vår tros bekännelse, då påven skulle med de sina drista sig att hålla ett rätt, fritt kyrkomöte." Luther gör sig här skyldig till ett historiskt misstag. Artiklarna blev ju aldrig officiellt antagna av förbundsmötet i Schmalkalden. Man brukar förklara Luthers felaktiga påstående med att han, som av sjukdom hade varit förhindrad att deltaga i förhandlingarna, inte var ordentligt underrättad om vad som hade passerat och av de många underskrifterna förletts att tro, att bekännelseförslaget hade blivit antaget. I den tryckta upplagan har Luther gjort några betydelsefulla tillägg om mässan, skärselden, anropandet av helgonen, boten och bikten, varjämte han i många fall skärpt formuleringarna i antiromersk riktning.

Luther själv har alltså bidragit till att denna bekännelse kom att gå under namn av Schmalkaldiska artiklarna. Denna beteckning förekommer dock inte på de upplagor, som han själv ombesörjde. Skriften blev mycket populär och i flera kyrkor snart jämställd med Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. I en upplaga av år 1553, ombesörjd av hovpredikanterna J. Stoltz och J. Aurifaber, förekommer för första gången beteckningen Schmalkaldiska artiklarna. Under detta namn kom artiklarna att inflyta i Konkordieboken, vars tyska text bygger på 1553 års upplaga. Broocmans svenska översättning och de utgåvor av Konkordieboken, som utgår från denna, följer givetvis den tyska förlagan. Den översättning, som lämnas i föreliggande upplaga av bekännelseskrifterna, utgår från Luthers egen originalhandskrift, kompletterad med den av Luther själv år 1538 av trycket utgivna upplagan.

Forts. på nästa sida