[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Forts. från föreg. sida

Augsburgska bekännelsens apologi

När de lutherska ständerna vid riksdagen i Augsburg framlagt sin bekännelseskrift, vidtog en tid av förhandlingar, under vilka Melanchton var villig till stundom ganska långt gående eftergifter. En fraktion inom det romerska lägret vägrade emellertid att diskutera möjligheten av ett samgående, och flera av de lutherska ständerna tog avstånd från den av Melanchton bedrivna samförståndspolitiken. Om möjligen de protestantiska ständerna av kallelsen till riksdagen hade trott, att de romerska motståndarna skulle framlägga en liknande skrift med deras mening och ståndpunkt, varefter en diskussion skulle kunna förekomma, blev de besvikna. I stället börjar man på den romerska sidan att förbereda en vederläggning av den lutherska bekännelseskriften. En kommission, bestående av 20 delegater under ledning av den påvlige delegaten Campeggi, utarbetade en omfattande och hätsk vederläggning. Som författare till den har i första rummet Johan Eck anlitats. Kejsaren var emellertid icke nöjd med denna skrift. Den var alltför omfattande, och genom sin hätskhet skulle den kunna motarbeta hans planer att med lämpor vinna dem av ständerna, som hade försvurit sig till den lutherska läran. En genomgripande revision av det framlagda förslaget till vederläggning, vilket fått titeln Catholica responsio, blev därför nödvändig. Denna överarbetning förelåg färdig den 3 augusti och kallades Responsio Augustanae confessionis, men fick av protestanterna namnet Confutatio pontifica.

Denna motskrift förelästes inför ständerna i samma sal, i vilken Augustana tidigare blivit uppläst. Det anmärkningsvärda var, att den framlades i kejsarens namn och alltså hade karaktären av ett kejserligt domslut i lärofrågan. Den kunde alltså inte betraktas som ett inlägg från den romerska sidan för riksdagens vidare övervägande och prövning. De protestantiska ständerna nöjde sig emellertid inte med detta domslut. De önskade en diskussion och begärde därför ett exemplar av konfutationen. Kejsaren var tveksam men meddelade efter några dagar sitt beslut, att protestanterna skulle erhålla en avskrift av konfutationen. De skulle dock inte få utlämna dokumentet till andra, och skulle inte få ingå i svaromål. De skulle få avskriften för att de bättre skulle kunna se, i vilka stycken de hade gjort sig skyldiga till villfarelser i sin bekännelse.

Protestanterna gick emellertid inte med på en sådan uppgörelse. Kejsaren fortsatte att, utan att uppge sin principiella inställning till den reformistiska rörelsen, söka nå samförstånd. Melanchton var benägen för nya eftergifter, men hans uppdragsgivare, som till en del inspirerades av Luthers reaktion mot denna efterlåtenhetens politik, insisterade på att det romerska genmälet skulle bemötas. Med ledning av de anteckningar från uppläsningen av konfutationen, som en deltagande protestant hade gjort, hade man redan påbörjat ett genmäle. Melanchton tog nu itu med en motskrift, som avsåg att bemöta konfutationen och som skulle utgöra en teologisk motivering för den framlagda bekännelsen. Vid ett sammanträde med riksdagen i slutet av september ville en talesman för protestanterna till kejsaren överlämna den av Melanchton författade försvarsskriften. Denne vägrade emellertid att mottaga den.

Vi vet numera inte hur denna skrift, som de lutherska ständerna ville överlämna till kejsaren till försvar av Augsburgska bekännelsen, exakt såg ut. Efter riksdagen överarbetade nämligen Melanchton ytterligare försvarsskriften. Han hade särskild anledning därtill, eftersom han då kunde arbeta inte blott med uppteckningar från den muntliga föreläsningen av konfutationen under riksdagen utan även med en avskrift av den upplästa texten. Först året därefter blev Melanchton färdig med sitt teologiska försvar av den bekännelse, som hade framlagts för riksdagen. Det publicerades tillsammans med Augustana i en latinsk version under första hälften av år 1531. På hösten samma år utkom en tysk översättning, utförd av Justus Jonas.

Apologien vann stor uppskattning i det protestantiska lägret och jämställdes med Augustana som evangelisk bekännelseurkund. Den intogs i Konkordieboken i den version, som den erhållit i den latinska och den tyska upplagan av år 1531.

Forts. på nästa sida