[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Forts. från föreg. sida

Företal till Konkordieboken

Detta företal avser egentligen Konkordieformeln, då det innehåller en redogörelse för de omständigheter, som lett till denna bekännelseskrifts tillkomst. Av ålder har det emellertid placerats först i bekännelseskrifterna och har fått tjäna som en introduktion till hela Konkordieboken. I de äldre svenska upplagorna av bekännelseskrifterna har detta företal icke medtagits. Det möter först i den av Gottfrid Billing år 1895 utgivna upplagan av Concordia pia.
 

De tre huvudsymbola

De gammalkyrkliga eller som de stundom kallas ekumeniska trosbekännelser, som omnämnes i Uppsala mötes beslut, utgöres av apostoliska (Apostolicum), nicaenska (Nicaenum) och athanasianska (Athanasianum) trosbekännelserna. De var givetvis redan före Uppsala möte kända och brukade i svenska kyrkan. Olaus Petri omnämner den apostoliska och den nicaenska trosbekännelsen i sin svenska mässa av år 1531.

Den apostoliska trosbekännelsen har fått sitt namn därav, att man länge trodde att den härrörde från apostlarna, som gemensamt skulle ha formulerat densamma. Den symbolhistoriska forskningen har emellertid uppvisat, att den icke är apostolisk i denna mening, vilket icke utesluter att dess innehåll överensstämmer med det apostoliska budskapet.

Den textform av Apostolicum, som ingår i svenska kyrkans bekännelseskrifter, återgår på den latinska form, som också återfinns i den romersk-katolska kyrkans liturgiska böcker. Denna text, vanligen kallad Textus receptus, är belagd redan på 700-talet. Man kan dock spåra Apostolicum längre tillbaka i tiden. Varianter av densamma är kända från tiden omkring 500. All sannolikhet talar för att denna trosbekännelse har tillkommit under 400-talet i södra Gallien.

Från tiden 400–800 känner man emellertid en rad symbolformer av något avvikande typ på skilda håll i den kristna kyrkan. Det får anses vara bevisat, att dessa trosbekännelser liksom Apostolicum går tillbaka på en dopbekännelse, som var i bruk i Rom, den s.k. gammalromerska bekännelsen eller Symbolum Romanum. Den är bevarad på latin i ett par handskrifter från de sjunde och åttonde århundradena. I en grekisk version förekommer den i ett brev från biskop Marcellus av Ancyra från år 340. Man anser, att den grekiska texten är urtexten och att bekännelsen härrör från den tid, då Rom ännu hade grekiska som liturgiskt språk, alltså från tiden före 230. Längre tillbaka kan man inte följa Apostolicums tillblivelsehistoria. Naturligtvis har denna bekännelse, som ursprungligen användes som dopbekännelse men sedan fick en vidare användning i gudstjänst och undervisning, sina rötter i de bekännelseformler, som finns i Nya testamentet och annan kristen literatur från den äldsta tiden. Den process, som från dessa lett till den gammalromerska dopbekännelsen, är emellertid höljd i dunkel.

Den apostoliska trosbekännelsen är icke ekumenisk i den meningen, att den är allmänt antagen av de kristna kyrkorna. I Österlandet är den okänd. Den ortodoxa kyrkan har stått utanför den tradition, ur vilken Apostolicum har framgått. Den användes i den romersk-katolska kyrkan, i den anglikanska kyrkan och i de lutherska och reformerta kyrkorna. I svenska kyrkan har den sin plats bl.a. i högmässan, där den dock på vissa högtidsdagar kan ersättas med den andra av de gammalkyrkliga symbolerna.

Den nicaenska trosbekännelsen är visserligen inte formulerad och antagen av det kyrkohistoriskt betydelsefulla kyrkomötet i Nicaea år 325 men står dock i visst både formellt och sakligt sammanhang med detta möte. Nicaea-konciliet hade att taga ställning till den arianska åskådningen, som ville beröva Kristus hans gudomlighet. Beslutet som innebar ett fördömande av arianismen, ledde till att man i en existerande orientalisk trosbekännelse, sannolikt från Jerusalem, införde den anti-arianska Kristusbekännelsen: "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". Dessa ord infördes sedan i flera olika dopbekännelser av de församlingar, som höll fast vid Nicaea-mötets beslut. En av dessa trosbekännelser antogs av kyrkomötet i Chalcedon 451. Eftersom man då felaktigt antog, att den var formulerad av kyrkomötet i Konstantinopel, har den blivit kallad Symbolum Niceano-Constantinopolitanum. Sannolikt har den ett visst sammanhang med Konstantinopel. Man antar, att den har varit dopbekännelse i församlingen där och att den på något sätt erkänts av det kyrkomöte, som 381 hölls i denna stad.

Den Nicaenska trosbekännelsen är ekumenisk, då den antagits av både Västerns och Österns kyrkor. Smärre avvikelser i Västerns och Österns textformer förekommer dock. En mera betydande olikhet är att den västliga formen fick ett tillägg, då det sades att Anden utgick också från Sonen och icke enbart från Fadern. Denna lära, som är antydd redan av Tertullianus och Augustinus, förklaras kyrkligt gällande av synoden i Toledo 589 men infördes i den nicaenska trosbekännelsen först senare. Denna olikhet har givit upphov till stundom ganska heta lärostrider mellan öst och väst, den s.k. filioque-striden.

Den athanasianska trosbekännelsen, som efter den latinska grundtextens begynnelseord brukar kallas Symbolum Quicunque, har intet med Athanasius, arianismens främste bekämpare under 300-talet, att göra. Den förutsätter en kyrklig och teologisk situation, som ännu inte förelåg, då Athanasius levde och verkade. Man anser allmänt, att denna symboliska skrift, som är mycket svårförståelig och av tolkaren kräver mycket ingående kunskaper om de teologiska diskussionerna och striderna, är en enda mans verk. Den är ursprungligen skriven på latin. Den äldsta handskriften härrör från tiden omkring 700. Den omnämnes av ett kyrkomöte ungefär 30 år tidigare och måste därför ha uppkommit före 670. Den förutsätter Ambrosius' och Augustinus' teologi, och författaren måste alltså ha varit samtida eller levat senare än dessa. Några forskare menar, att Ambrosius, som dog 397, är författaren. Åsikterna härom går emellertid mycket i sär. Sannolikt kommer författaren aldrig att kunna identifieras.

Den athanasianska trosbekännelsen brukades tidigt som bekännelsehymn i den romerska kyrkan. Under högmedeltiden kom den att betraktas som lärosymbol. Den anglikanska kyrkan i England har liksom de lutherska kyrkorna erkänt densamma; i de senare kyrkorna brukas den dock inte liturgiskt. De reformerta kyrkorna har inte förbundit sig till Athanasianska trosbekännelsen. Den brukas ej heller av den ortodoxa kyrkan.

Forts. på nästa sida