[Inledning: | Företal till Konkordieboken | De tre huvudsymbola |
Augsburgska bekännelsen | Augsburgska bekännelsens apologi |
Schmalkaldiska artiklarna | Om påvens makt och överhöghet |
Luthers katekeser | Konkordieformeln | Uppsala mötes beslut]

Svenska kyrkan framträdde som evangelisk-luthersk bekännelsekyrka vid Uppsala möte år 1593. Reformationen i Sverige hade hämtat inspiration från Luther och den lutherska teologin, och kyrkoskicket hade i många avseenden ordnats efter mönster av den tyska lutherdomen, vilka dock anpassats efter svenska förhållanden i en framgångsrik strävan att bevara kontinuiteten med den svenska medeltida traditionen. De som samlades till Uppsala möte såg som sin uppgift att klart markera svenska kyrkans ställning inför det befarade och verkliga hotet, att kyrkan skulle återföras till den romersk-katolska läran och ordningen. Mötet bejakade utvecklingen inom svenska kyrkan under reformationstidevarvet, då det fattade sitt betydelsefulla beslut att antaga Augsburgska bekännelsen som auktoritativ urkund.

Det heter härom i Uppsala mötes beslut: "Thernäst bejake och vederkännes vi oss alldeles vele holle vidh the Apostoliske, Niceniske och Athanasii symbola, såsom och vidh then äldste, rätte och oförrandrede Ausburgiske confession, hvilken som af chur-, furster och städer blef öfverantvardet käijser Carl then fempte på then store rikesdagh i Ausburg år efter Christi börd 1530." Beslutet hade föregåtts av en noggrann genomgång av den lutherska bekännelsen under kontroll av dess skriftenlighet. I företalet till det publicerade beslutet kan man säga att gransknings resultatet är sammanfattat, då det där om Augsburgska bekännelsen framhålles, att den jämte de tre gammalkyrkliga symbola innehåller "kärnan och summan af vår christelige religion, som elliest uthi propheternes och apostlarnes böker af Gudz Ande vidhlyftigt författet och skrifvit är".

Genom att i detta sammanhang nämna de tre s.k. huvudsymbola betonar mötet sambandet med den äldsta kyrkan och kristenheten utanför det egna landets gränser. Då det dessutom inför rekatoliceringshotet upphöjer Augsburgska bekännelsen till svensk bekännelseskrift, bekräftar mötet, att kyrkan i Sverige har avgjort sig för tolkning av bibelns budskap, som har Martin Luther till upphovsman. Mötet beslutar även att dess beslut jämte de tre gammalkyrkliga symbola och Confessio Augustana omedelbart skall publiceras. "Och på thet att allom må kunnigt och vetterligt varda, hvadh vi yterligere uthi thenna samqvemd handlet och oss hafe förenadt om uthi alle punckter och artikler, så skall sådant medh förste uthaf trycket uthgå." På grund av detta beslut utgavs svenska kyrkans bekännelseskrifter 1593/94 under titeln Confessio fidei. Denna första utgåva av bekännelseskrifterna innehåller alltså utom Uppsala mötes beslut Apostolicum, Nicaenum, Athanasianum och Confessio Augustana. Då beträffande den athanasianska trosbekännelsen och augsburgska bekännelsen någon kyrklig auktoritativ instans senare inte antagit några andra översättningar än de av Uppsala möte föranstaltade, måste versionen i Confessio fidei anses vara ännu formellt gällande. De moderna översättningar av dessa bekännelseskrifter, som ges i det följande, äger alltså icke officiell sanktion. Tiden synes emellertid vara mogen för en varsam revision av de versioner, som tillkom till följd av Uppsala mötes beslut.

När Uppsala möte fattade sitt betydelsefulla beslut, hade emellertid bekännelseutvecklingen inom den tyska lutherdomen gått vidare. Inre stridigheter hade gjort det nödvändigt att utförligare och ibland med större skärpa än vad som skett i Confessio Augustana formulera det lutherska ideprogrammet. Denna process, som flyktigt skall beröras i den följande presentationen av de enskilda bekännelseskrifterna, fick i Tyskland sin relativa avslutning genom Konkordiebokens tillkomst. Denna skrift, som offentliggjordes efter beslut av kurfursten i Sachsen den 25 juni 1580, på dagen 50 år efter Augsburgska bekännelsens publicering, blev småningom förpliktande läronorm för många lutherska kyrkor inom och utanför Tysklands gränser. Den innehåller jämte de tre huvudsymbola och Augsburgska bekännelsen följande skrifter: Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna, Om påvens makt och överhet, Luthers lilla katekes, Luthers stora katekes och Konkordieformeln.

Självfallet måste utvecklingen inom den tyska lutherdomen påverka diskussionen och strävandena inom vårt land. Augsburgska bekännelsen ställde kyrkomän och teologer ofta inför bestämda utläggnings- och tolkningsfrågor. Det blev alltmer vanligt, att man rådfrågade Konkordiebokens övriga skrifter, främst då Konkordieformeln, då man ville ha en auktoriativ utläggning av Augsburgska bekännelsen. I förordet till 1614 års handbok heter det exempelvis, att Guds ords summa finns i Augsburgska bekännelsen och att den sedan ytterligare är förklarad i Konkordieboken. Under förra hälften av 1600-talet stod striden ofta het om Konkordiebokens och då i synnerhet Konkordieformelns ställning i svenska kyrkan. Det ortodoxa prästerskapet sökte få dess auktoritet officiellt erkänd. Ett kyrkoordningsförslag, som framlades 1619, upptog Konkordieboken som förpliktande norm för predikanter och lärare i kyrkor och skolor. Förslaget erhöll dock icke kunglig sanktion. Vid 1647 års riksdag anhöll prästerskapet, sedan de förklarat att Konkordieboken var vår rätta religions regel och kännemärke och att den innehöll en förklaring till Augsburgska bekännelsen, att den skulle konfirmeras som bekännelseskrift av regeringen. Detta försök hade dock inte framgång. Detsamma gäller prästerskapets strävan att få Konkordieboken omnämnd i Karl X Gustafs konungaförsäkran vid kröningen 1654.

Den världsliga överheten vägrade alltså länge att villfara önskemålen om att hela Konkordieboken skulle förklaras som förpliktande läronorm. Motståndet bröts emellertid i samband med de stora renlärighetsstriderna i början av 1660-talet, då biskoparna Johannes Matthiae och Johannes Elai Terserus utsattes för anklagelsen att på viktiga punkter ha avfallit från kyrkans lära. I Kungl. Maj:ts plakat angående religionsväsendet av den 14 augusti 1663 omnämnes Konkordieboken. En kunglig uppmaning att flitigt studera de symboliska böckerna riktas till rikets trogna undersåtar, särskilt till dem som var i läroståndet, erkannerligen teologie professorer, vid akademier och gymnasier och till alla som var i prästämbetet. Plakatet nämner som vår församlings egentliga symboliska böcker de tre gammalkyrkliga symbola och den oförändrade augsburgska bekännelsen i överensstämmelse med Uppsala mötes beslut. Vid uttolkningen av dessa bekännelseskrifter skall man emellertid hålla sig till Apologien, Luthers båda katekeser, Schmalkaldiska artiklarna och Konkordieformeln. Religionsplakatet av år 1663 blev lag följande år genom riksdagens beslut.

Härigenom synes Konkordiebokens ställning i svenska kyrkan vara säkerställd. Den ivriga diskussionens slutliga resultat framgår av 1686 års på denna punkt ännu gällande kyrkolag, där första paragrafen, som behandlar lärofrågan, lyder: "Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then Augzburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libro Concordiae förklarad."

Den första svenska upplagan av Konkordieboken utgavs med officiell sanktion år 1730 av den tyske kyrkoherden i Norrköping Reinerus Broocman, sedan teologiska experter verkställt översättningar av de skrifter, som ej ingick i Confessio fidei. De senare, d.v.s. de tre äldsta symbola, Augustana och Uppsala mötes beslut, omtrycktes i 1593 års version. Broocmans översättning bär titeln: "Concordia pia: Churförstarnas, förstarnas, och tyska ständernas, samt theras andeliga lärares, som Augsburgiske bekännelsen tillgifne äro, Christeliga, enhelliga och uprepade tros och läros bekännelse, hwilko, utaf then heliga Skrifft, såsom all sannings endesta regel och rättesnöre, är tillagd några articlars, the ther efter D. Lutheri saliga bortgång ifrån werlden blifwit stridige, grundeliga förklaring, åtskilliga gånger på latin och tyska utkommen; men nu på swensko öfwersatt, och jämte Decretum Upsaliense, eller thet beslut, som på Upsala möte år 1593 författades, och af kongl. majestät, riksens råd, ständer och alla lärare underskrefs: samt ett kårt historiskt företal, som gifwer wid handen, när, hwarföre, huru och af hwilka the symboliske böcker äro skrefne, med kongl. maj:ts allernådigste privilegium, genom trycket utgifwen." Denna edition har sedan omtryckts några gånger, senast med en varsam modernisering av språkformer och talesätt av Gottfrid Billing 1895 (i ny upplaga 1915). De editioner av bekännelseskrifterna, som senare utkommit, har inte officiell karaktär. Detta gäller även här föreliggande upplaga. Läget är f.n. sådant, att de en gång för länge sedan antagna officiella versionerna på grund av sin ålderdomlighet i fråga om språkdräkt och bristfälligheter i fråga om översättning inte gärna kan utges i oreviderat skick. Detta förklarar att flera privata editioner av bekännelseskrifterna utkommit.

Motståndet mot Konkordieboken som bekännelseskrift skulle emellertid på nytt göra sig gällande trots kyrkolagens bekännelseparagraf. Särskilt under förra århundradet sattes starka krafter igång för att få ändring till stånd. Dessa kunde därvid stödja sig på att 1809 års regeringsform innehåller ett bekännelsestadgande, som synes korigera kyrkolagen. Det heter i regeringsformens andra paragraf: "Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är." Detta stadgande saknar hänvisningarna till de gammalkyrkliga symbola och till Konkordieboken. Många har menat, att eftersom grundlag griper över all annan lag, bekännelseföreskrifterna i kyrkolagen skulle vara obsolet trots att den ej är officiellt avskaffad eller ändrad. Diskussionen kulminerade vid 1893 års kyrkomöte, där Kungl. Maj:t hade föreslagit, att kyrkolagens bekännelseparagraf skulle få en med regeringsformen harmonierande avfattning. Kyrkomötets beslut har utomordentlig betydelse för frågan om bekännelsens ställning och tolkning i en evangelisk kyrka. På frågan vilka bekännelseskrifter som skall anses vara svenska kyrkans, svarar kyrkomötet genom att avslå det kungliga förslaget.

Kvar står alltså olikheten i kyrkolagens och regeringsformens formuleringar. Endast en mycket formell betraktelse kan emellertid finna en verklig motsägelse här. Kyrkolagen bekänner sig till den kristliga lära, som är grundad i Den heliga skrift, författad i de gammalkyrkliga symbola och Augsburgska bekännelsen, antagen av Uppsala möte samt förklarad i Konkordieboken. Regeringsformen nämner inte lärans grund eller förklaring, blott var den är sammanfattad och när och var den blev antagen. När kyrkolagen till de tre huvudsymbola och Augsburgska bekännelsen lägger Konkordieboken, så sker detta uttryckligen under framhållande av att den är att förstå som en auktoritativ förklaring av den evangeliska lära, som är uttryckt i de förstnämnda bekännelseskrifterna. Detta överensstämmer helt med de intentioner, som låg bakom Konkordiebokens tillkomst och utgivning. I företalet till denna skrift framhåller undertecknarna, att de "med glädje och innerlig tacksamhet till Gud av fri vilja och efter moget övervägande antagit, godkänt och underskrivit denna Konkordiebok såsom den rätta kristna tolkningen av den Augsburgska bekännelsen". Som en sådan tolkning har den också upptagits av och bevarats i svenska kyrkan.

Föreliggande upplaga av bekännelseskrifterna omfattar alltså hela Konkordieboken jämte Uppsala mötes beslut. De olika bekännelsedokumenten skall i det följande få en närmare presentation.

Forts. på nästa sida