Forts. från föreg. sida

För att befordra enighet i läran mellan de kristna hava vi, kurfurste av Sachsen m.m., med råd och bistånd av några andra kurfurstar och furstar, som äro av samma trosbekännelse som vi, sammankallat till Torgau år 76 ett mindre antal ansedda, renläriga, erfarna och lärda teologer. De hava i kristlig anda förhandlat med varandra om de omstridda läropunkterna och om nyss nämnda förlikningsförslag, som för dessas skull skriftligen avfattats. Sedan nämnda teologer med bön till Gud till hans ära och med den helige Andes särskilda hjälp tagit saken i moget övervägande, ha de i sin tur med flit och omsorg i god ordning sammanfattat i en skrift allt, som hör hit och synts vara av nöden. Denna skrift har sedan översänts till åtskilliga kurfurstar, furstar och ständer av den Augsburgska bekännelsen med anhållan, att deras furstliga högheter och ständerna måtte låta sina främsta teologer med synnerligt allvar och kristlig nitälskan genomläsa och noggrant överväga densamma samt därefter skriftligen avfatta sina förklaringar och anmärkningar och oförbehållsamt i alla avseenden meddela oss sina råd och meningar.

Sedan dessa infordrade utlåtanden inkommit, visade det sig, att i dem varjehanda kristliga, nyttiga och nödvändiga erinringar gjorts angående sättet, huru den kristna läran, som framställts i den av oss översända skriften, skulle kunna med stöd av Guds ord skyddas för alla farliga missförstånd, så att icke i framtiden oren lära skulle kunna döljas därunder, utan en ren och klar framställning av sanningen måtte kunna överlämnas åt våra efterkommande. På grund härav har slutligen ovannämnda Formula för kristen Concordia, såsom den härefter följer, avfattats.

Därefter ha några av oss – på grund av särskilda hinder har det hittills icke varit möjligt för oss alla – låtit alla teologer, präster och lärare i resp. länder och områden taga del av denna formel – artikel efter artikel – samt erinrat och manat dem att flitigt och noggrant överväga den däri meddelade läran.

Sedan dessa funnit denna förklaring över de stridiga läropunkterna i överensstämmelse först och främst med Guds ord och sedan även med den Augsburgska bekännelsen, hava de, vilka som ovan nämnts fått den sig förelagd, med glädje och innerlig tacksamhet till Gud av fri vilja och efter moget övervägande antagit, godkänt och underskrivit denna Konkordiebok såsom den rätta kristna tolkningen av den Augsburgska bekännelsen och med hjärta, mun och hand offentligen betygat detta. Därför kallas och är denna kristna förlikningsskrift en endräktig och enhällig bekännelse, omfattad icke blott av några få av våra teologer, utan av samtliga präster och lärare i våra länder och områden.

Nu ha förutnämnda "avsked", vilka i god mening av våra fäder och oss uppsats i Frankfurt am Main och Naumburg, icke blott förfelat sitt syfte att åstadkomma kristlig endräkt utan till och med kommit att av somliga användas som stöd för deras egen villolära. Vi hade dock aldrig kunnat tänka oss eller ana, att vi genom nämnda överenskommelse skulle ge upphov till, överskyla eller stödja någon ny falsk och vilseledande lära eller i det minsta anses avvika från den år 30 överlämnade Augsburgska bekännelsen. Då nu emellertid det sagda inträffat och vi – så många av oss som voro närvarande vid förhandlingarna i Naumburg – förbehållit oss rätten och påtagit oss förpliktelsen att, så snart någon i framtiden angrepe vår bekännelse eller när helst det vore nödvändigt, närmare utveckla och förklara densamma, hava vi såsom ett slutgiltigt vittnesbörd om vår innersta övertygelse i kristlig endräkt enat oss om den här åsyftade Konkordieboken och om upprepandet av vår kristna tro, och bekännelse. Nu skulle ingen – det var vår avsikt – vilseledas genom våra motståndares grundlösa beskyllning, att vi själva icke skulle veta, vilken den rätta Augsburgska bekännelsen vore, utan både de nu levande och våra kära efterkommande borde äga klart och grundligt besked och slutgiltig visshet om vilken den kristna bekännelse är, som vi och våra länders kyrkor och skolor hittills alltid bekänt och åberopat. I detta syfte ha vi näst efter Guds rena, ofelbara och oföränderliga ord bekänt oss endast och allenast till den Augsburgska bekännelse, som överlämnats till kejsar Karl V år 30 vid den stora riksdagen i Augsburg, sådan den föreligger i våra saliga fäders arkiv, vilka själva på bemälda riksdag överlämnat den till kejsar Karl V, och sådan den av trovärdiga män med stor noggranhet jämförts med det riktiga, till kejsaren överlämnade originalet, vilket förblivit i det heliga (romerska) rikets förvar, varvid vår bekännelses både latinska och tyska text visade sig i allt överensstämma med originalet och icke innehålla någon annan bekännelse. På grund härav hava vi införlivat den nämnda år överlämnade bekännelsen med vår härefter följande förklaring och Konkordieboken, för att var man må kunna se, att vi icke ämna i våra länder, kyrkor och skolor fördraga någon annan lära än den, som i Augsburg år 30 en gång blivit bekänd av förutnämnda kurfurstar, furstar och ständer. Vid denna vilja vi också med Guds hjälp förbliva till vår saliga död och så med frimodigt hjärta och gott samvete träda inför vår Herres Jesu Kristi domstol. Härefter hoppas vi, att våra motståndare framledes skola skona oss ävensom våra kyrkor och dessas tjänare för sådana anklagelser och beskyllningar som att vi skulle vara ovissa i vår tro och därför nästan varje år eller månad skulle komma med en ny bekännelse.

Vad sedan beträffar den andra upplagan av den Augsburgska bekännelsen, som även omnämnes i förhandlingarna i Naumburg, hava vi funnit – vilket för övrigt är allmänt känt – att somliga understått sig att använda vissa uttryck i denna andra upplaga till täckmantel för sin villfarelse om den heliga nattvarden och för annan falsk lära. De hava vidare i från trycket utgivna skrifter velat inbilla enkelt folk sådana falska läror, ehuru dessa uttryckligen förkastats i den i Augsburg överlämnade bekännelsen och meningen i de använda uttrycken icke ger stöd åt sådana läror. Därför hava vi härmed velat offentligen betyga och förklara, att vår vilja och mening varken då eller någonsin eljest varit att överskyla, bemantla eller såsom med den evangeliska läran överensstämmande godkänna falska och orena lärosatser, som man velat inlägga i nämnda uttryck. Likaledes ha vi aldrig uppfattat eller förstått denna andra upplaga såsom stridande mot den första i Augsburg överlämnade bekännelsen. Ej heller ha vi velat förkasta eller fördöma andra nyttiga skrifter av Philipp Melanchthon eller av Brenz, Urbanus Regius, Pomeranus m.fl., så vitt de överensstämma med Konkordieformelns läronorm.

Ehuru några teologer, i likhet med en gång Luther själv, under förhandlingarna om den heliga nattvarden av motståndarna mot sin vilja drogos in i striden om de båda naturernas personliga förening i Kristus, förklara våra teologer, som representera Konkordiebokens åskådning och den däri inbegripna läronormen, att det är vår och denna boks ständigt fasthållna mening, att de kristna i fråga om Herrens nattvard icke skulle visas till någon annan grund än Kristi testamentes instiftelseord. Då Kristus är allsmäktig och sannfärdig, kan han fullgöra, vad han förordnat och lovat i sitt ord. Och när de kristna utan att låta sig anfäktas fasthålla vid denna grund, inlåta de sig icke i tvister om andra grunder, utan hålla sig i enfaldig tro till Kristi enkla och klara ord, vilket är säkrast och för lekmännen mest uppbyggligt, enär de icke kunna begripa lärotvisterna härom. Men om våra motståndare angripa denna vår enfaldiga tro och mening om Kristi instiftelseord och kalla den otro och förebära, att den skulle strida mot vår kristna tros artiklar och sålunda vara osann och falsk, skall en rätt förklaring av nämnda trosartiklar uppenbart och klart visa, att denna vår enfaldiga uppfattning av Kristi ord icke står i strid med desamma.

Beträffande vissa uttryck och talesätt, vilka brukas om det majestät, som tillkommer den mänskliga naturen i Kristi person och varigenom denna blivit upphöjd och satt på Guds högra sida, säges här detta: Kristi mänskliga natur är allsmäktig, allvetande, allestädesnärvarande o.s.v. För att nu undvika varje missförstånd och anstöt, emedan fackordet "abstractum" icke användes på ett entydigt sätt av lärarna i skolorna och kyrkorna, förklara våra teologer med tydliga och klara ord, att nämnda gudomliga majestät icke tillkommer Kristi mänskliga natur med bortseende från hans persons enhet och att den mänskliga naturen icke heller i sig själv – för att använda teologiska skoltermer – essentialiter, formaliter, habitualiter och subjective har det gudomliga majestätet. Ty om man lärde på det sättet, skulle den gudomliga och den mänskliga naturen och deras egenskaper sammanblandas med varandra och den mänskliga naturen till sitt väsen och sina egenskaper likställas med den gudomliga och sålunda själv upphävas. Nej, den mänskliga naturen har gudomligt majestät ratione et dispensatione hypostaticae unionis, såsom de gamla kyrkofäderna säga, d.v.s. på grund av personens enhet, vilket är ett outgrundligt mysterium.

Vad beträffar det fördömande, ogillande och förkastande av falsk och oren lära – särskilt i fråga om Herrens nattvard – som vi i denna förklaring och grundliga utredning av de omstridda artiklarna varit nödgade att uttryckligt och klart uttala, har det skett, för att var och en skulle taga sig till vara för sådan falsk lära, ävensom av andra oundgängliga motiv. Men det har icke varit vår vilja och mening att härmed åsyfta sådana personer, som i okunnighet fara vilse, men som ej bespotta Guds ords sanning, än mindre hela kyrkor inom och utom det heliga tysk-romerska riket. Nej, därmed förkastas egentligen endast de falska och vilseledande lärorna och dem, som halsstarrigt utbreda dessa samt bespotta sanningen – vilka vi på intet sätt ämna tåla i våra länder, kyrkor och skolor. Ty dylika läror stå i strid mot och äro oförenliga med Guds uttryckliga ord, varför de troende måste varnas för dem. Vi hysa alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu icke i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandra i hjärtats enfald, icke förstå saken rätt, men icke finna behag i smädelserna mot den heliga nattvarden, sådan den efter Kristi instiftelse utdelas i våra kyrkor och sådan den hos oss läres i enlighet med hans instiftelseord. Men de skola – det är vårt hopp – så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning. Inför Gud den allsmäktige och inför hela kristenheten betyga vi därför härmed, att vår mening och avsikt ingalunda är att genom denna kristna förlikningsskrift vålla stackars betryckta kristna människor svårighet och förföljelse. Ty såsom vi av kristlig kärlek hava stort medlidande med dem, så hysa vi av allt hjärta avsky mot deras förföljares raseri och vilja icke alls att över oss skall komma något av det blod, för vilket förföljarna helt visst på Herrens dag inför Guds stränga domstol skola stå till svars och avlägga räkenskap.

Forts. på nästa sida