Vi undertecknade, kurfurstar, furstar och ständer i det heliga tysk-romerska riket, som stå på den Augsburgska bekännelsens grund, tillsäga alla och envar, som komma att läsa denna vår skrivelse, efter vars och ens stånd och värdighet vår tillbörliga tjänst, förbundenhet, nådiga hälsning och välbevågenhet ävensom vår underdånigaste, underdåniga och beredvilliga hörsamhet och göra härmed följande veterligt.

På det yttersta i denna förgänglighetens tidsålder har Gud i sin omätliga kärlek, nåd och barmhärtighet mot människosläktet låtit för det tyska folket, vårt kära fädernesland, ljuset av sitt evangelium och sitt allena saliggörande ord uppenbaras och lysa fram rent, klart och oförfalskat ur det påvliga vantrosmörkret. Sedan på grund av de heliga profetiska och apostoliska skrifterna en kort bekännelse avfattas på tyska och latin och av våra fromma kristna förfäder överlämnats på riksdagen i Augsburg år 30 till kejsar Karl V, högt aktad i åminnelse, samt där upplästs för rikets alla ständer och därefter publicerats och kringspritts överallt i hela kristenheten, hava våra kyrkor och skolor i de viktigaste skiljolärorna gent emot påvedömet och varjehanda sekter anslutit sig till denna bekännelse såsom till sin tros symbol i denna tid. De ha i kristlig endräkt utan split och vankelmod hållit sig till den och åberopat sig på den samt stadigt hållit fast vid den däri innehållna, i den heliga Skrift fast grundade och i de beprövade gammalkyrkliga symbola korteligen framställda läran såsom den enda, som av ålder varit trodd i den allmänneliga, renläriga kristna kyrkan och gent emot mångahanda kätterier och irrläror tid efter annan blivit en tillämpad och på nytt förvärvad allmännelig kristen tro.

Efter den högt upplyste gudsmannen doktor Martin Luthers saliga död följde emellertid – såsom bekant – farliga och betryckta orostider för vårt älskade tyska fädernesland. Under detta sorgliga tillstånd, då all ordnad styrelse var stadd i upplösning, var människosläktets fiende ivrigt verksam att utså sin säd, nämligen falsk lära och oenighet, och i kyrkor och skolor uppväcka en skadlig och förargelseväckande splittring, förfalska Guds ords rena lära, sönderslita den kristna kärlekens och endräktens band samt därigenom på ett kännbart sätt förhindra det heliga evangeliets framgång. På grund härav ha den gudomliga sanningens vedersakare tagit sig före att bringa våra skolor och kyrkor i vanrykte, men överskyla sina egna villfarelser och draga de stackars förvillade samvetena bort från kännedomen om den rena evangeliska läran samt göra dem desto mera benägna att kvarstanna under det påvliga okets tvång eller omfatta andra mot Guds ord stridande villfarelser.

Ehuru vi intet hellre sett och enträget bett till den Allsmäktige om än att våra kyrkor och skolor skulle bliva bevarade i Guds ords lära och i kärlekens kristliga endräkt samt såsom i doktor Luthers tid styras och förkovras kristligt och väl efter Guds ords anvisning, så har det gått på samma sätt som på de heliga apostlarnas tid: såsom falska lärare då införde en förvänd lära i de kyrkor, där apostlarna själva förkunnat Guds rena och klara ord, så har samma hemsökelse nu gått över våra kyrkor för vår och den vrånga världens obotfärdighets och synds skull.

Därför ha vi aktat på det uppdrag och ämbete, som Gud givit oss, och sökt att inom våra länder och områden med all flit göra slut på de falska och förföriska läror, som införts dit och som där med tiden alltmer gripit omkring sig, ävensom tillse att våra undersåtar icke måtte avvika från, utan förbliva på den gudomliga sanningens rätta väg, som de en gång lärt känna och som de bekänt sig till. I enlighet därmed hava våra hedervärda fäder ävensom några av oss i Frankfurt am Main år 58 vid den vid nämnda tillfälle hållna kurfurstedagen enats om ett (kristligt) "avsked" och beslutat samlas till ett allmänt möte för att efter behov vänskapligt dryfta en del frågor, beträffande vilka våra motståndare totalt misstolkat oss och våra kyrkor och skolor.

Därefter hava våra saliga fäder och åtskilliga av oss sammankommit till Naumburg i Thüringen, där framlagt den förut nämnda Augsburgska bekännelsen, som på den stora riksdagen i Augsburg år 30 överlämnades till kejsar Karl V, och åter endräktigt underskrivit denna kristna bekännelse, som har sin grund i Guds oföränderliga ords och sannings vittnesbörd, för att – vad på oss ankommer – i framtiden varna och skydda våra efterkommande för oren, falsk och mot Guds ord stridande lära. Därmed hava vi inför hans Kejserliga Majestät av tysk-romerska riket, vår allernådigaste herre, och för övrigt inför alla och envar betygat och bevisat, att vi icke alls haft för avsikt att antaga, försvara eller utbreda en annan eller ny lära, utan med Guds hjälp stadigt hålla fast vid den sanning, som vi i Augsburg år 30 bekänt oss till. Härigenom skulle – det var vårt hopp och vår tillförsikt – icke blott motståndarna till den rena evangeliska läran upphöra med sina grundlösa beskyllningar och smädelser mot oss, utan även välsinnade människor genom detta återupprepande av vår bekännelse påminnas om och eggas till att med så mycket större allvar efterforska sanningen i Guds allena saliggörande ord, giva det sitt bifall och utan ytterligare strid och tvist fasthålla och förbliva därvid till sina själars eviga välfärd och salighet.

Trots detta ha vi med tungt hjärta nödgats göra den erfarenheten, att denna vår förklaring och upprepning av vår förut avlagda bekännelse föga beaktats av våra motståndare och att vi och våra kyrkor härigenom icke befriats från det utspridda förtalet. Fastmer har det, som vi sålunda i god mening gjort, av motståndarna till oss och vår kristna tro åter och åter upptagits och tolkats så, som om vi vore så ovissa i vår tro och bekännelse och hade förändrat dem så mycket och så ofta, att varken vi själva eller våra teologer visste, vilken den rätta en gång överlämnade Augsburgska bekännelsen vore. Genom detta grundlösa påstående skrämmas och vändas många fromma hjärtan bort från våra kyrkor och skolor, från vår lära, tro och bekännelse. Därtill har även den olyckan inträffat, att man under åberopande av den meromnämnda Augsburgska bekännelsen här och var insmugglat i kyrkorna och skolorna motståndarnas lära om Kristi lekamens och blods heliga sakrament och andra villfarelser.

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, ha de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära, samtidigt som man klart bekände den gudomliga sanningen. Härigenom skulle motståndarna på ovederläggliga grunder bringas till tystnad, men enfaldiga och fromma hjärtan få en riktig och klar vägledning, huru de skulle förhålla sig i denna strid, och i framtiden bliva genom Guds nåd bevarade för falsk lära.

Därför ha nämnda teologer först i utförliga skrifter sökt att med stöd av Guds ord sinsemellan tydligt och riktigt för sig klargöra, på vad sätt man – utan att rubba den gudomliga sanningen – skulle kunna bilägga och undanskaffa de nämnda förargelseväckande söndringarna och därigenom beröva motståndarna varje skenbar grund till klander. Därefter ha de tagit fram de omstridda artiklarna och med Gud för ögonen betraktat, övervägt och förklarat dem och avfattat en skrift om huru de uppkomna stridigheterna vore att bilägga på ett kristligt sätt.

Sedan underrättelser om detta kristliga företag inkommit till oss, ha vi icke blott högeligen samtyckt till det, utan även ansett oss skyldiga på grund av vårt dragande kall och vårt oss av Gud givna ämbete att med kristet allvar och nit understödja detsamma.

Forts. på nästa sida