1] Det har förr skrivits mycket om biskoparnas makt. Därvid ha somliga olämpligt sammanblandat den andliga och den världsliga makten. 2] Och denna sammanblandning har gett upphov till stora krig och stora uppror, i det påvarna, i kraft av nyckelmakten, icke blott inrättat nya former av gudsdyrkan, och genom att undantaga vissa fall från prästernas absolutionsmakt och genom obilliga bannlysningar lagt bördor på samvetena, utan än ytterligare försökt att förfoga över kungakronor samt beröva kejsare deras välden. 3] Dessa försyndelser ha långt tidigare fromma och lärda män i kyrkan klandrat. 4] Därför ha de våra, för att vägleda samvetena, tvingats att klargöra skillnaden mellan den andliga makten och den världsliga makten, och lärt, att bådadera på grund av Guds bud skola omfattas med vördnad i Guds namn och visas all heder såsom Guds största välgärningar på jorden.

5] Men de anse, att nyckelmakten eller den biskopliga makten enligt evangeliet betyder befogenheten eller Guds befallning att predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten. 6] Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock eder. Tagen emot helig Ande. Om I förlåten någon hans synder, så äro de förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem. 7] Och Mark. 16 heter det: Gån ut och prediken evangelium för allt skapat.

8] Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänkas icke lekamliga, utan andliga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. 9] Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. 10] *Och psalm 118: Ditt tal behåller mig vid liv.*¹⁹ Då sålunda den andliga makten meddelar eviga gåvor och utövas blott genom Ordets ämbete, står den icke i vägen för den världsliga styrelsen, lika litet som konsten att sjunga gör intrång i densamma. 11] Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff. *Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden.*²⁰

12] Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. 13] Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, 14] såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. 15] Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? 16] Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen, 17] i 2 Kor. 10: Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader etc.

18] På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.

19] Om biskoparna hava någon världslig makt, hava de den icke *såsom biskopar* i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare för den världsliga förvaltningen av sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.

20] Då det är fråga om biskoparnas domsrätt, bör man sålunda skilja mellan världslig makt och andlig domsrätt. 21] Ty enligt evangeliet eller, såsom de säga, enligt gudomlig rätt, ha biskoparna såsom biskopar, d.v.s. såsom betrodda med Ordets och sakramentets ämbete, denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, [bedöma läran,] förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. 22] I detta stycke böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han hör mig.

23] Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7: Tagen eder tillvara för falska profeter. 24] Gal. 1: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. 25] 2 Kor. 13: Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något. 26] Ytterligare: Herren har givit mig myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. 27] Så föreskriva även kyrkoordningarna, II qu. VIII, cap. Sacerdotes och cap. Oves. 28] Och Augustinus invänder mot Petilianus' brev: Man bör icke instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstaga sig i någon punkt eller hava en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.

29] Om de hava någon annan makt eller domsrätt i avgörande frågor, t.ex. äktenskapsmål eller tiondemål etc., så hava de den på grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna svika sin plikt, äro furstarna till och med mot sin vilja skyldiga att skipa rätt bland sina undersåtar för bevarande av lugnet.

 
Matt. 7:15
  Gal. 1:8
 
  2 Kor. 13:8

30] Därjämte avhandlar man, om biskoparna eller prästerna hava befogenhet att i kyrkan föreskriva yttre former för gudsdyrkan och utfärda lagar beträffande fasta helgdagar och skilda grader inom det andliga ämbetet etc. 31] De som tillskriva biskoparna en dylik befogenhet, åberopa som stöd: Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. 32] De åberopa även apostlarnas exempel, då de påbjödo, att man skulle avhålla sig från blod och från köttet av kvävda djur. 33] De åberopa även, att sabbatsfirandet förlades till Herrens dag, i strid, som det synes, mot dekalogen. Intet exempel gör man så stort nummer av som denna förändring av sabbaten. De förfäkta, att kyrkan måste ha den största makt, då den kunnat lösa från iakttagandet av ett dekalogens bud.

34] Men om denna fråga lära de våra, att biskoparna icke hava makt att föreskriva något mot evangeliet, såsom ovan ådagalagts. Detsamma lära kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. 35] Det strider även mot Skriften att fastställa kyrkliga bud eller fordra, att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöra för våra synder eller förtjäna [nåd och] rättfärdiggörelse. 36] Ty vi kränka den ära, som tillkommer Kristi förtjänst, då vi anse oss genom sådan efterlevnad bli rättfärdiggjorda. 37] Men det är uppenbart, att människobuden på grund av denna uppfattning förökats nästan i det oändliga inom kyrkan, medan däremot läran om trons rättfärdighet undertryckts. Undan för undan ha ju allt flera helgdagar inrättats, fastor påbjudits, nya andaktsformer och *nya ordnar*²¹ införts, emedan upphovsmännen till dylika ting ansågo sig därigenom förtjäna nåden. 38] Så utvidgades på sin tid botbestämmelserna, av vilka vi ännu ha vissa spår kvar i våra satisfaktioner.

39] De som uppställa människobud, handla vidare mot Guds bud, då de låta förhållandet till vissa födoämnen och vissa dagar och dylikt bli synd och betunga kyrkan genom träldom under lagen, som om det bland de kristna för förtjänandet av rättfärdiggörelse behövdes en dylik gudsdyrkan, lik den levitiska, vars ordnande Gud anförtrott åt biskopar och apostlar. Så skriva somliga författare. 40] Och påvarna synas till en del vara vilseledda genom den mosaiska lagens föredöme. 41] Därav komma sådana bördor, som att det, även om ingen anstöt vållas därigenom, skall vara dödssynd att arbeta med sina händer på helgdagar²², att vissa födoämnen fläcka samvetet, att fastor, *avsedda ej till naturens betingande, utan till självplågeri,* äro gärningar, som blidka Gud, att det är synd att försumma de kanoniska bönetimmarna, att synd av sådan art, att absolution därför förbehållits viss myndighet, icke kan förlåtas utan bemyndigande från den, som uppställt förbehållet. I själva verket är det ju så, att kyrkoordningarna tala om förbehåll beträffande kyrkostraffen, ej beträffande skulden.

 
 
 
Joh. 16:12
 
 
  Apg. 15:20

42] Varifrån ha biskoparna rätt att föreskriva församlingarna dessa människobud till att snärja samvetena? Petrus tillåter ju icke, att något ok lägges på lärjungarna. Och Paulus säger, att Herren givit honom myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Varför föröka de då antalet synder genom att föreskriva iakttagande av sådana människobud?

 
Apg. 15:19
  2 Kor. 10:8

43] Vi ha ju dock klara utsagor, vilka förbjuda uppställande av sådana människobud för *att försona Gud*²³ eller såsom nödvändiga till saligheten. 44] Paulus Kol. 2: Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat; 45] vidare: Om I nu haven dött med Kristus och kommit ifrån världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'Det skall du icke smaka', 'Det skall du icke komma vid', och detta när det gäller ting som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning – allt till åtlydnad för människobud och människoläror? Visserligen har allt detta namn om sig att vara vishet. 46] Tit. 1: Tillrättavisa dem, så att ... de icke akta på judiska fabler och vad som påbjudes av människor, som vända sig från sanningen, [förbjuder uttryckligen av människor uppfunna bud]. 47] Och Kristus säger i Matt. 15 om dem, som kräva lydnad för människobud: Frågen icke efter dem. De äro blinda och blindas ledare. 48] Han ogillar sådana former för gudsdyrkan: Var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall uppryckas med rötterna.

49] Om biskoparna hava rätt att betunga *samvetena*²⁴ med sådana bud, varför förbjuder Skriften så ofta [uppställande av och lyssnande till] människobud? Varför kallas de för onda andars läror? Är det utan någon mening, som den helige Ande varnat härför?

 
 
  Kol. 2:16
  Kol. 2:20-23
 
 
 
 
 
  Tit. 1:14
 
 
  Matt. 15:14

50] Det blir sålunda ofrånkomligt, att då föreskrifter, vilka uppställas som nödvändiga eller i syfte att man därmed skall förtjäna *rättfärdiggörelse*²⁵, äro oförenliga med evangelium, ha *icke biskoparna*²⁶ någon rätt att införa dylika former av gudsdyrkan eller kräva dem *såsom nödvändiga till saligheten*. 51] Ty det är nödvändigt att i kyrkorna bibehålla läran om den kristliga friheten, d.v.s. att träldomen under lagen icke är nödvändig för rättfärdiggörelsen, såsom det är skrivet i Galaterbrevet: Låten icke något nytt träldomsok läggas på eder. 52] Det är nödvändigt att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium, nämligen att vinna nåden [utan egen förtjänst] genom tron på Kristus, icke på grund av underkastelse under yttre regler eller på grund av former av gudsdyrkan, som människor inrättat.

53] Vad bör man därför anse om söndagen och liknande kyrkliga bruk? Härpå svara de våra, att biskoparna och prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola [förtjäna nåd eller] tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad *eller*²⁷ anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan [och tycka sig synda, då de, utan att vålla anstöt för någon, åsidosätta dem]. 54] Så skriver Paulus, att vid sammankomsterna kvinnorna skola hölja sina huvud, att utläggarna skola höras i tur och ordning i kyrkan [etc.].

55] Sådana föreskrifter böra församlingarna *ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem* i sådan utsträckning²⁸, att den ene icke blir till anstöt för den andre, 56] utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, men icke på sådant sätt, att samvetena betungas, i det de hålla dylika ting för nödvändiga till saligheten och anse sig synda, då de underlåta dem utan att bliva till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna gör något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det icke väcker människors anstöt.

57] Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. 58] Ty de som anse, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införs såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, *ha orätt*²⁹. 59] Skriften har avskaffat sabbaten, *icke kyrkan. Ty*³⁰ alla från Moses härstammande former för gudsdyrkan kunna underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. 60] Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tyckes ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig.

61] Det finns vidunderliga utredningar om ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre former i den nya lagen, om förändring av sabbaten, som alla ha sin upprinnelse i den falska uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en gudsdyrkan i stil med den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag att uttänka nya former för gudsdyrkan, som voro nödvändiga för frälsningen. 62] Dessa villfarelser vunno utbredning i kyrkan, då trons rättfärdighet icke förkunnades tillräckligt klart. 63] Somliga förfäkta tesen, att iakttagandet av söndagen icke grundar sig på gudomlig rätt, men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriva, hur mycket man får arbeta på helgdagar. 64] Vad äro dylika utredningar annat än snaror för samvetet? Ehuru de försöka att åstadkomma en billig tolkning av de kyrkliga buden, går det dock icke att uppnå verklig billighet, så länge föreställningen om deras nödvändighet finnes kvar, och den måste bli kvar, så länge man icke känner till trons rättfärdighet och den kristna friheten.

65] Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod. Vem följer nu den föreskriften? Likväl synda icke de, som ej följa den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. 66] Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.

67] Nästan inga kyrkoordningar iakttagas noggrant, och många komma varje dag ur bruk även hos dem, som allra ivrigast försvara de kyrkliga buden. 68] Man kan icke heller finna råd för samvetena, om man icke ger billigheten rum, så att vi veta oss iakttaga kyrkans bud utan att tillskriva dem nödvändighet och icke kränka samvetet, *även om vid efterlevandet av dem någon ändring skulle ske.*³¹

69] Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av den tillbörliga lydnaden, om de icke tvingade till iakttagande av kyrkliga bud, som icke kunna följas med gott samvete. 70] Nu påbjuda de celibat och mottaga inga som präster, såvida dessa icke svära att icke förkunna evangelii rena lära. 71] Våra kyrkor begära icke, att biskoparna skola återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. 72] De begära blott att biskoparna skola avlyfta orättmätiga bördor, som äro av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja. 73] Kanske hade dessa bestämmelser i början några godtagbara skäl för sig, men de passa icke för senare tider. 74] Det är också uppenbart, att somliga av dem införts på grund av olika föreställningar. Därför borde *biskoparna*³² visa mildhet och nu lätta på bestämmelserna. Ty en sådan förändring försvagar icke kyrkans enhet. Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisa. 75] Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävas, som icke kunna åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor.

76] Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. 77] Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. 78] Om de icke *göra detta*³³, må de själva se till, huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.