1] Bikten är icke avskaffad i våra kyrkor. Ty Herrens lekamen brukar icke givas annat än åt dem, som förut förhörts och fått avlösning. 2] Och folket undervisas omsorgsfullt om tron på absolutionen, varom man förut tegat. 3] Folket läres att sätta högsta värde på avlösningen, emedan den är Guds eget ord och avkunnas på Guds befallning. 4] Nyckelmakten hålles högt i ära, och man erinrar om vilken tröst den bringar förskräckta samveten och att Gud fordrar tro, så att vi tro på denna avlösning som på en från himmelen ljudande röst, och att denna tro på Kristus verkligen erhåller och undfår syndernas förlåtelse. Förut framhävde man över alla gränser betydelsen av tillfyllestgörelser för synderna, 5] men tron och Kristi förtjänst och trons rättfärdighet nämnde man icke alls. Därför bör man i detta stycke ingalunda klandra våra kyrkor. 6] Ty även våra motståndare nödgas erkänna, att läran om boten blivit mycket ingående behandlad och klargjord av de våra.

7] Men om bikten lära de, att syndernas uppräknande icke är nödvändigt och att samvetena icke böra betungas genom bekymret för uppräknandet av alla synder, emedan det är omöjligt att omnämna alla synder, såsom psalmsångaren betygar: Vem märker själv, hur ofta han felar? 8] Jeremias säger också: Ett outrannsakligt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. 9] Men om endast de synder, som yppats, bleve förlåtna, skulle samvetena aldrig få ro, emedan man varken kan märka eller komma ihåg de flesta synderna. 10] De gamla författarna betyga även, att uppräknandet av synderna ej är nödvändigt. 11] Ty i Dekreten citeras Krysostomus' ord: Jag tillsäger dig icke , att du skall yppa dina synder offentligen, och icke att du skall anklaga dig själv inför andra, utan jag vill, att du skall lyda profetens ord: Befall (lat. "uppenbara") din väg åt Herren. Bekänn fördenskull under bön dina synder, för Gud, den sanne domaren. Omtala dina överträdelser, icke med tungan, utan för ditt samvete i minnet. 12] Och i Glossa de poenitentia *Dist. 5* ⁹ cap. Consideret erkännes det, att bikten blott är påbjuden av människor. 13] Men bikten bibehålles dock hos oss dels på grund av den stora välgärning, som avlösningen innesluter, dels på grund av det gagn, den i övrigt medför för samvetena.

1] Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgörelse för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. 2] Att hela världen tänkt på det sättet, framgår därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för frötjänandet av nåden. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. 3] Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.

4] För det första fördunklades läran om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att tron, som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull, sättes vida över gärningarna *och alla andra religiösa akter*. 5] Fördenskull vinnlägger sig Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga, att den kristna rättfärdigheten är något annat än dylika gärningar, nämligen tro, som tror *att vi för Kristi skull upptagas i nåden*.¹¹ 6] Men denna Paulus' lära har blivit nästan helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka givit upphov till den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och rättfärdighet. 7] Ty i botsakramentet talade man icke om tron, endast sådana satisfaktioner fördelades. Hela boten *troddes*¹² bestå i dylikt.

8] För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor och bärandet av viss dräkt. 9] Iakttagandet av dylika ting gav man de förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga livet. 10] Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man icke: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, att en mor födde barn, att en furste styrde sitt land.Det ansågs vara världsliga och ofullkomliga gärningar, som voro mycket ringare än följandet av nämnda höga regler. 11] Denna villfarelse plågade högeligen de fromma samvetena, som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mera.

12] För det tredje hava dessa människobud varit till stor fara för samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda bud och människorna likväl ansågo dessa levnadsregler vara nödvändiga former av gudsdyrkan. 13] Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan, några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de icke kunde efterkomma människobuden, och de i sin nöd icke fingo höra något enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden. 14] Vi se väl, hur summisterna och teologerna sammanställa människobuden och söka få fram mildare tolkningar för att kunna skänka lättnad åt samvetena. Men de lösgöra dem icke nog, utan insnärja understundom samvetena ännu mera. 15] Och med sammanställandet av människobud ha högskolor och möten varit så upptagna, att de icke ha haft tid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser. 16] Därför klagade också Gerson och några andra teologer djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära. 17] Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen.

18] Fördenskull bör man icke anse, att de våra icke tagit upp denna sak i lättsinne eller av hat mot biskoparna, såsom några med orätt misstänka. 19] Det var i högsta grad nödvändigt att upplysa kyrkorna om de villfarelser, som alstrats genom orätt förstådda människobud. 20] Ty evangelium nödgar oss att *i kyrkan*¹³ med all kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan icke förstås, om människorna tro sig kunna förtjäna nåd genom iakttagande av självvalda regler.

21] Det är sålunda deras lära, att vi icke kunna förtjäna nåd eller *tillfyllestgöra för synder*¹⁴ genom hållandet av människobud. Därför bör man icke anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av gudsdyrkan. 22] De tillägga även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus urskuldar i Matt. 15 apostlarna, som icke iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna, utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han säger: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror, de förkunna, äro människobud. 23] Alltså kräver han icke onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: 24] Icke vad som går in i munnen, orenar människan. 25] Vidare Rom. 14: Guds rike består icke i mat och dryck. Kol. 2: Låt ingen döma eder i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, 26] och om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda från världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'det skall du icke smaka', 'det skall du icke komma vid'. 27] I Apg. 15 säger Petrus: Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? Vi tro ju fastmer, att det är genom Herren Jesu nåd, som vi bliva frälsta, vi likaväl som de. 28] Här förbjuder Petrus att betunga samvetena med flera utvärtes religiösa bruk, vare sig de härröra från Moses eller andra. 29] Och i 1 Tim. 4 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att *den kristna rättfärdigheten*¹⁵ icke skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan.

30] Här förebrå oss våra motståndare, att de våra liksom Jovinianus motsätta sig, att man tyglar och späker sitt kött. Men något helt annat kan utrönas av deras skrifter. 31] Ty de hava alltid lärt om korset, att de kristna måste tåligt fördraga lidandena. 32] Den sanna, verkliga och icke låtsade späkningen är att prövas i mångfaldiga lidanden och korsfästas med Kristus.

33] De lära därjämte, att varje kristen genom lekamlig självtukt eller genom lekamliga övningar och mödor bör så öva sig och skaffa sig ett sådant herravälde över sig själv, att icke överflöd eller sysslolöshet eggar till synd, men icke för att vi genom dessa övningar skulle förtjäna *syndernas förlåtelse*¹⁶ eller åstadkomma tillfyllestgörelse för synder. 34] Och denna lekamliga självtukt bör den kristne ständigt öva, icke blott på ett fåtal bestämda dagar, 35] såsom Kristus säger: Tagen eder tillvara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap. 36] Vidare: Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta. 37] Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den. 38] Med detta ord ådagalägger han tydligt, att skälet till att han tuktar sin kropp, är icke, att han genom denna tukt skall göra sig förtjänt av syndernas förlåtelse, utan att han vill hålla kroppen underdånig och skicklig till andliga ting och till pliktuppfyllelse enligt kallelsen. 39] Därför fördömas icke fastorna i och för sig, utan de människobud, som till fara för samvetet föreskriva bestämda dagar och bestämda slag av föda, som vore dylika gärningar en nödvändig form av gudsdyrkan.

40] Hos oss iakttas likväl de flesta hävdvunna kyrkliga bruk, såsom ordningen av läsestyckena i mässan och [de förnämsta] helgdagarna *etc.*, som bidraga till en god kyrklig ordning. 41] Men samtidigt upplyses människorna om att sådan gudsdyrkan icke rättfärdiggör inför Gud och att det icke bör betraktas såsom synd att underlåta dylika ting, om det sker utan anstöt för andra. 42] Denna frihet i fråga om av människor påbjudna religiösa bruk var icke okänd för fäderna. 43] Ty i Österlandet firades påsk på annan tid än i Rom, och då romarna av denna anledning anklagade Österlandet för kyrklig söndring, erinrades de av andra därom, att sådana bruk icke behövde vara lika överallt. 44] Och Ireneus säger: Olika mening om fastan upphäver icke enheten i tro, och i Dist. XII skriver påven Gregorius, att dylik olikhet icke kränker kyrkans enhet. 45] Och i nionde boken av Historia tripartita äro sammanförda många exempel på olika religiösa bruk, och där anföras följande ord: Apostlarna åsyftade icke att fastställa högtidsdagar, utan att predika en god vandel och gudsfruktan.