1] Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas, närhelst de omvända sig, och att 2] kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för att göra bot.

3] Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, 4] som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väckes genom evangeliet eller avlösningen 5] och som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull, och som giver samvetet tröst och befriar det från dess ångest. 6] Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.

7] De fördöma vederdöparna, som påstå, att de en gång rättfärdiggjorda icke kunna förlora den helige Ande, och vidare dem, som förfäkta, 8] att somliga i detta livet vinna en sådan fullkomning, att de ej kunna synda.

9] Vidare fördömas novatianerna, som icke ville avlösa dem, som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.

10] Även de förkastas, som icke lära, att syndernas förlåtelse erhålles genom tron, utan ålägga oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.

 

1] Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. 2] Därför bör sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.

3] [De fördöma sålunda dem, som lära, att sakramenten rättfärdiggöra, blott sakramenthandlingen företages, och vid bruket av sakramenten icke anse den tro erforderlig, som tror, att synderna förlåtas.]

 

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

 

1] Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk bör bibehållas, som utan synd kunna behållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.

2] Om sådana ting upplysas likväl människorna, så att samvetena icke betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.

3] De upplysas även om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strida mot evangelium och mot läran om tron. Klosterlöftena och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc., 4] som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, äro fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium.

 

1] Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds verk, 2] att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.

3] De fördöma vederdöparna, som förbjuda de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.

4] De fördöma även dem , som icke anse den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; 5] evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat och familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skola vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. 6] Därför böra de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, 7] ty då böra de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.

 

1] Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, 2] och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, 3] men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.

4] De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.

5] De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

 

1] Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över. 2] Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, 3] ty en 'själisk' människa tar icke emot vad som hörer Guds ande till, 4] utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av hypognostikon; "Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, ehuru viljan icke härigenom blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något, som har betydelse för förhållandet till Gud, utan blott i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. 5] Goda kallar jag då de handligar, som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. 6] Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom , är till genom honom och blev till genom honom. 7] Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud , vilja mörda etc."

8] [De fördöma pelagianerna och andra, som lära, att vi utan den helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kunna älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. 9] Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen — den kan ju avhålla händerna från stöld och mord — så kan den likväl icke förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.]

 

Om orsaken till synden lära de, att ehuruväl Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d. v. s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.