77] Motståndarna godkänna den nittonde artikeln, vari vi bekänna, att ehuru den ende Guden, utom vilken ingen är Gud, skapat hela naturen och uppehåller allt, som är till, syndens orsak likväl ligger i den sig från Gud bortvändande viljan hos djävulen och människorna i enlighet med Kristi ord om djävulen: När han talar, då talar han av sitt eget.

78] Med avseende på den tjugonde artikeln säga de uttryckligen dessa ord, att de förkasta och ogilla det vi säga, nämligen att människan icke förtjänar syndernas förlåtelse genom goda gärningar. Klart och tydligt utsäga de, att de förkasta och ogilla denna läropunkt. Vad är då att säga i en så uppenbar sak? 79] Här visa vederläggningsskriftens författare, vilken andas barn de äro. Ty vad är vissare i kyrkan än att syndernas förlåtelse kommer oss till del av nåd för Kristi skull och att Kristus, men icke våra egna gärningar, är försoningen för våra synder, såsom Petrus säger: Om honom bära alla profeterna det vittnesbördet, att alla som tro på honom, få syndernas förlåtelse genom hans namn. Med denna profeternas kyrka må vi hellre instämma än med dessa usla författare av vederläggningsskriften, vilka så oblygt skända Kristus. 80] Ty även om tidigare sådana författare funnits, vilka menat, att människorna, sedan de mottagit syndernas förlåtelse, äro rättfärdiga inför Gud icke genom tron, utan genom sina egna gärningar, så hava de likväl icke menat, att själva syndaförlåtelsen kommer oss till del på grund av våra egna gärningar, men icke av nåd för Kristi skull.

81] Den smädelsen mot Kristus kunna vi därför icke fördraga, att man tillskriver våra gärningar den honom tillkommande äran. Men dessa teologer ha ingen skam i sig, när de drista sig frambära en sådan mening i kyrkan. Och vi betvivla icke, att Hans Maj:t Kejsaren och ett flertal furstar icke på något sätt skulle låtit denna passus stå kvar i vederläggningsskriften, om de gjorts uppmärksamma därpå. 82] Vi skulle här kunna anföra ett obegränsat antal vittnesbörd från Skriften och fäderna. Men vi hava förut talat tillräckligt mycket om denna sak. Och den har icke behov av flera vittnesbörd, som vet, varför Kristus blivit oss given och att Kristus är försoningen för våra synder. Jesaja säger: Herren lade allas våra missgärningar på honom. Motståndarna däremot lära, att Gud icke lägger våra missgärningar på Kristus utan på våra egna gärningar. Det faller oss icke in att säga, vilka gärningar de lära. 83] Vi se, att ett förskräckligt påbud är utfärdat mot oss, vilket skulle ha förskräckt oss mera, om vi kämpade för tvivelaktiga och ringa ting. Nu då vi ha våra samvetens vittnesbörd om att motståndarna förkasta den uppenbara sanningen, vilkens hävdande är nödvändig för kyrkan och ökar Kristi ära, är det oss lätt att försmå världens hotelser och att vad vi än komma att lida frimodigt uthärda det till Kristi ära och kyrkans gagn. 84] Vem skulle icke glädja sig åt att dö under bekännandet av dessa trons huvudstycken, att vi få syndernas förlåtelse genom tron av nåd för Kristi skull och att vi icke själva med våra gärningar förtjäna syndernas förlåtelse! 85] De frommas samveten skulle icke hava någon tillräckligt fast tröst mot syndens och dödens skräck och mot djävulen, som frestar till förtvivlan, om de icke visste, att de skulle vara övertygade om att de av nåd för Kristi skull hava syndernas förlåtelse. Denna tro uppehåller och levandegör hjärtana under den hårda kampen mot förtvivlan.

86] Det är sålunda en sak, som är värd, att vi för dess skull icke undandrar oss någon fara. "Undvik icke olyckan, utan gå den än dristigare till möte", vem du än är, som instämmer med oss i vår bekännelse, då motståndarna söka med hotelser, plågor och straff rycka från dig en så stor tröst, som i denna vår artikel är framställd för hela kyrkan. 87] Den som så begär, behöver icke sakna sådana Skriftens vittnesbörd, som stärka hans sinne. Ty med hög röst, såsom det heter, ropar Paulus i Rom. 3 och 4, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull. Därför säger han: Vi rättfärdiggöras av tro, för att det skall vara av nåd, på det att löftet må stå fast. Det betyder, att om löftet berodde på våra egna gärningar, så stode det icke fast. Om syndernas förlåtelse skulle givas oss för våra gärningars skull, när skulle vi då veta, att vi erhållit den, och när skulle det förskräckta samvetet finna en gärning, om vilken det vore övertygat, att den vore tillfyllest att blidka Guds vrede? Men vi hava i det föregående talat om hela denna sak. 88] Där kan läsaren finna de önskade vittnesbörden. Att motståndarna här uttryckligen hävdat, att de förkastat denna vår artikel, att vi få syndernas förlåtelse icke på grund av våra egna gärningar, utan genom tron av nåd för Kristi skull – det ovärdiga i ett sådant hävdande har icke förmått oss till hela denna utredning, men till ett hjärtligt beklagande.

89] Motståndarna tillägga även några vittnesbörd till stöd för sitt förkastande av vår lära. Det är mödan värt att härav anföra ett och annat. De citera från Petrus: Vinnläggen eder om att göra eder kallelse fast o.s.v. Du ser härav, min läsare, att våra motståndare icke nedlagt fåfäng möda på att lära sig slutledningskonst, utan kunna nu konsten att ur Skriften draga vilka slutsatser som lyster dem: Gören eder kallelse fast genom goda gärningar – alltså förtjäna gärningarna syndernas förlåtelse. Det skulle i sanning vara en skön slutledning, om någon beträffande en, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men fått straffet efterskänkt, droge följande slutsats: Överheten befaller, att du för framtiden avhåller dig från det som tillhör en annan; sålunda har du gjort dig förtjänt av straffets efterskänkande därigenom, att du nu avhåller dig från det som tillhör en annan. 90] Att göra en sådan slutsats är att av det, som icke är någon grund, göra en grund. Ty Petrus talar om de gärningar, som följer efter syndaförlåtelsen, och lär, varför dessa bör göras, nämligen för att kallelsen må vara fast, d.v.s. för att de icke må avfalla från sin kallelse genom att åter synda. Gören goda gärningar, på det att I mån vara ståndaktiga i kallelsen och icke förlora kallelsens gåvor, som I förut – men icke för de efterföljande gärningarnas skull – haven mottagit, men nu bevaren genom tron. Men tron förbliver icke i dem, som förlora den helige Ande och förkasta boten, ty tron finnes i boten, såsom vi ovan sagt.

91] De anföra även andra vittnesbörd, som icke stå i något bättre sammanhang. Slutligen säga de, att den av oss företrädda meningen förkastades för tusen år sedan under Augustinus' tid. Även detta är alltigenom oriktigt. Ty Kristi kyrka har alltid vetat, att vi av nåd få syndernas förlåtelse. Och pelagianerna hava just blivit fördömda, emedan de förfäktade den meningen, att vi undfå nåden på grund av våra egna gärningar. 92] Men vi hava ovan tillräckligt klart framhållit vår mening, att goda gärningar med nödvändighet böra följa på tron. Ty vi göra icke lagen om intet, säger Paulus. Då vi genom tron mottagit den helige Ande, följer nödvändigtvis lagens uppfyllande, och därav följer efter hand tillväxandet av kärlek, tålamod, kyskhet och Andens övriga frukter.

1] Den tjugoförsta artikeln förkasta motståndarna utan vidare, emedan vi icke kräva åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utveckla de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkomma de intet annat än uppvisandet av att helgonen böra äras och att de heliga under livstiden bedja för sina medmänniskor. Fördenskull skall åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt! 2] De åberopa Cyprianus, emedan denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle bedja för sina bröder. Med detta exempel söka de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda. De anföra även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid, säga de, att Hieronymus, för elva hundra år sedan besegrat Vigilantius. Så triumfera motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor se icke, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius icke finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar icke om att åkalla helgonen, utan om att ära dem. 3] Ej heller ha de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen jämte vad motståndarna lära om tillägnandet av helgonens förtjänster icke har några stöd hos de gamla författarna.

4] I vår bekännelse bestrida vi icke, att helgonen böra äras. Här tillerkänna vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi böra tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor böra vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, vilka troget brukat dessa gåvor, böra vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna. 5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi se, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer. 6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse. 7] Detta sanna ärande av helgonen efterfråga icke motståndarna. De tvista blott om åkallandet av dem, vilket även om det icke innebure någon fara, likväl icke är nödvändigt.

8] Dessutom medgiva vi även, att änglarna bedja för oss. Ty det finnes ett vittnesbörd i Sak. 1, där ängeln beder: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.? 9] Även om vi beträffande helgonen medgiva, att såsom de här på jorden bedja för hela kyrkan, de även i himmelen göra det, så finnes likväl i Skriften intet vittnesbörd om att de döda bedja, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.

10] Vidare – låt vara att helgonen bedja för kyrkan, så följer dock icke därav, att de böra åkallas. Och vår bekännelse påstår också blott detta, att Skriften intet lär om att vi skola åkalla helgonen eller bedja dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet icke kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, huru kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Huru kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfatta de enskildas böner? 11] Somliga tillskriva rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandla frågan, huruvida helgonen hava en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de äro i tvivelsmål om huruvida de höra dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdikta de icke för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.12] Motståndarna ha intet att andraga mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet icke har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfatta vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det. 13] Därför borde motståndarna icke tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro icke är någon bön. Med hänsyn till att de åberopa bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty ehuru de gamla bönerna omnämna helgonen, innehålla de likväl icke något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.

14] Motståndarna kräva vidare vid helgondyrkan icke blott åkallandet av dem, utan de låta även helgonens förtjänster komma andra till del och göra av helgonen icke blott förebedjare utan även försonare. Detta bör på intet sätt fördragas. Ty härigenom överföres på helgonen den ära, som tillkommer Kristus allena. De göra dem nämligen till medlare och försonare, och ehuru de skilja mellan förebedjande medlare och försonande medlare, göra de likväl tydligen av helgonen försonande medlare. 15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen äro förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än säges – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi böra ställa till Kristus allena. De inbilla sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätta mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undvika Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så göra de i själva verket helgonen till försonande medlare.

16] Därför vilja vi visa, att de verkligen göra helgonen icke blott till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi tala här icke om det missbruk, som folket gör härav, utan blott om lärarnas meningar. Om missbruken kunna även de oerfarna döma.

Forts. på nästa sida