53] Motståndarna godkänna utan förbehåll den sextonde artikeln, vari vi bekänt, att det är tillåtet för den kristne att bekläda överhetsämbeten, att skipa rätt enligt de kejserliga lagarna och andra gällande förordningar, att rättsligt ådöma straff, att föra rättmätiga krig, att göra krigstjänst, att avsluta lagliga kontrakt, att besitta egendom, att avlägga ed, då myndigheterna kräva det, att ingå äktenskap, med ett ord att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda skapade verk och gudomliga ordningar, vilka en kristen tryggt kan bruka. 54] Hela denna läropunkt om skillnaden mellan Kristi rike och det borgerlig-världsliga har i de våras skrifter på ett nyttigt sätt klarlagts så, att Kristi rike är ett andligt rike med en i hjärtat begynnande kunskap om Gud, gudsfruktan och tro samt med början till evig rättfärdighet och evigt liv, varvid Kristus dock tillåter oss att i det yttre livet använda de lagliga världsliga ordningarna hos de olika folk, bland vilka vi leva, alldeles såsom han tillåter oss att begagna oss av läkekonsten eller av byggnadskonsten eller av mat, dryck och luft. 55] Evangeliet giver icke några nya lagar angående det borgerligt-världsliga livet, utan bjuder oss lyda de gällande lagarna, vare sig dessa äro stiftade av hedningar eller andra, samt ålägger oss att i denna lydnad bevisa vår kärlek. Ty Karlstadt visade sig vara förryckt, då han ville pålägga oss Mose judiciella stadgar. 56] Angående dessa ting ha de våra skrivit utförligt, emedan munkarna utspritt många fördärvliga åsikter i kyrkan. De hava kallat egendomsgemenskap en evangelisk ordning, och de hava angivit det såsom evangeliska råd (consilia) att icke besitta egendom och att icke straffa och hämnas. Sådana meningar fördunkla högeligen evangeliet och det andliga riket och äro till fördärv även för staten. 57] Ty evangeliet upplöser icke den yttre världsliga eller ekonomiska ordningen, utan godkänner den fastmer och ålägger oss att icke blott av fruktan för straff, utan för vårt samvetes skull rätta oss efter den såsom en av Gud given ordning.

58] Julianus avfällingen, Celsus och flera andra ha mot de kristna riktat den förebråelsen, att evangeliet upplöser staten, emedan det förbjuder hämnd och lär åtskilligt annat, som föga lämpar sig för det borgerliga samhället. Och med dessa frågor ha Origenes, Gregorius av Nazians och andra särskilt mycket sysselsatt sig, ehuru de med lätthet kunnat utredas, om man blott betänker, att evangeliet icke stiftar lagar angående det borgerliga livet, utan innebär syndernas förlåtelse och det eviga livets begynnelse i de troendes hjärtan. Det likväl icke blott godkänner de yttre borgerliga ordningarna, utan bjuder oss även att underkasta oss dem, liksom vi nödvändigtvis äro underkastade årstidernas lagar, vinterns och sommarens växling, såsom gudomliga ordningar. 59] Evangeliet förbjuder självhämnd, och detta inpräntar Kristus ofta hos sina apostlar i det syftet, att de icke skulle anse sig böra rycka makten från dem, som eljest hade den – såsom judarna drömde om att med yttre maktmedel upprätta det messianska riket – utan i stället veta, att de borde predika och undervisa om det andliga riket, men icke förändra den bestående borgerliga ordningen. Därför förbjudes självhämnden i Matt. 5 och Rom. 12 icke blott såsom ett evangeliskt råd, utan såsom ett bud. Men den offentliga vedergällningen, som överheten handhar å ämbetets vägnar, avrådes icke utan anbefalles i stället och är enligt Paulus i Rom. 13 ett Guds verk. De olika arterna av denna offentliga vedergällning äro domar, straff, krig och krigstjänst. 60] Det är känt, huru orätt många författare dömt härom, emedan de varit fångna i den villfarelsen, att evangeliet innebär en ny, yttre munkordning, men icke insett, att det är något, som meddelar hjärtana evig rättfärdighet, men i det yttre godkänner den bestående borgerliga ordningen.

61] Det är också alldeles orätt, att det skulle innebära kristen fullkomlighet att icke besitta privategendom. Ty den kristna fullkomligheten består icke i förakt för borgerlig ordning, utan i hjärtats inställning, i en rätt gudsfruktan och i en uppriktig tro, såsom ju Abraham, David och Daniel i fråga härom icke voro ringare än några eremiter, ehuru de besutto stora ägodelar och innehade stor makt. 62] Men klosterfolket har med detta yttre skrymteri slagit blå dunster i människornas ögon, så att de icke kunnat se, vari den sanna kristna fullkomligheten består. Huru högt ha de icke prisat egendomsgemenskapen såsom något evangeliskt. 63] Men dylikt beröm har medfört mycket fördärv, i all synnerhet som det starkt avviker från Skriftens mening. Ty Skriften föreskriver icke egendomsgemenskap, utan då det i dekalogen heter: Du skall icke stjäla, göres det åtskillnad mellan den enes och den andres egendom och gives befallning om att var och en skall behålla sitt. Wiclif visade sig vara förryckt, då han förnekade, att det var tillåtet för prästerna att besitta privategendom. 64] Ändlösa äro tvisterna om avtal, och beträffande denna fråga kunna samvetena aldrig komma till frid utan att känna den regeln, att det står den kristne fritt att använda sig av borgerliga ordningar och lagar. Denna regel ger samvetena skydd, ty den lär, att rättsliga avtal så till vida äro tillåtna inför Gud, som de äro godkända av överheten och lagarna.

65] Hela denna läropunkt om de borgerlig-världsliga tingen har av de våra blivit så utredd, att många rättskaffens män, som äro verksamma i samhälls- och affärslivet, ha betygat, att de härigenom i hög grad fått hjälp, medan de förut plågats av munkarnas meningar och varit i tvivelsmål om huruvida evangeliet tilläte sådan verksamhet i det borgerliga och ekonomiska livet. Vi hava anfört detta för att även utlänningar må förstå, att genom den lära, som vi företräda, överhetens myndighet och alla borgerliga ordningars värdighet icke försvagas utan fastmera stärkas, medan de stora betydelsen härav förut ofantligt fördunklats genom munkarnas förutnämnda dåraktiga meningar, enligt vilka deras hycklade fattigdom och ödmjukhet skattades vida högre än samhälls- och familjeliv, ehuru detta är av Gud förordnat, men däremot icke den platonska egendomsgemenskapen.

66] Motståndarna godkänna utan förbehåll den sjuttonde artikeln, vari vi bekänna, att Kristus skall vid tidens slut komma i synlig måtto och uppväcka alla döda samt giva de gudfruktiga evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga skall han döma att med djävulen pinas utan ände.

67] Den adertonde artikeln om den fria viljan godkänna motståndarna, ehuru de här tillägga en del vittnesbörd, som föga beröra den föreliggande saken. De orera även om att man icke med pelagianerna bör tillskriva den fria viljan alltför mycket, men att man icke heller med manikéerna bör frånkänna den all frihet. 68] Detta är mycket riktigt. Men vad är det för skillnad mellan pelagianerna och våra motståndare, när båda mena, att människan kan utan den helige Andes bistånd – vad beträffar det väsentliga i gärningen – älska Gud och fullgöra Guds bud samt förtjäna nåden och rättfärdiggörelsen genom gärningar, som förnuftet (ratio) i och för sig utan den helige Ande kan utföra? Huru mycken orimlighet följer icke av denna pelagianska åsikt, som med stor myndighet läres i skolorna! 69] Denna vederlägges med stor kraft av Augustinus, som härvid följer Paulus, och hans mening ha vi ovan anfört i artikeln om rättfärdiggörelsen. 70] Men icke heller vi beröva den mänskliga viljan dess frihet. Den mänskliga viljan har frihet att välja i fråga om gärningar och ting, som förnuftet av sig självt kan fatta. Den kan på något sätt åstadkomma en borgerlig rättfärdighet (iustitia civilis) eller en gärningarnas rättfärdighet (iustitia operum), den kan tala om Gud, på visst sätt dyrka Gud med yttre gärning, visa överhet och föräldrar lydnad samt i yttre hänseende avhålla sin hand från mord, äktenskapsbrott och stöld. Då i den mänskliga naturen förnuftet med förmågan att bedöma utvärtes ting och förhållanden blivit kvar, så finnes också förmågan att välja mellan dessa ting kvar liksom friheten och möjligheten att åstadkomma en borgerlig rättfärdighet. Detta kallar nu Skriften en köttets rättfärdighet (iustitia carnis), som vår köttsliga natur, d.v.s. förnuftet, av sig själv utan den helige Ande kan åstadkomma. 71] Likväl är den onda begärelsens kraft så stor, att människan oftare lyder sina onda lustar än den rätta insikten. Och djävulen, som är verksam i de otrogna, såsom Paulus säger, upphör icke att egga den svaga naturen till allehanda missgärningar. Detta är grunden till att även den borgerliga rättfärdigheten är sällsynt bland människorna, såsom vi ju se, att icke ens de filosofer, som synas hava eftersträvat den, uppnått den. 72] Men det är falskt att påstå, att den människa icke skulle synda, som utanför nåden fullgör lagens gärningar. Våra motståndare tillägga än ytterligare, att sådana gärningar till och med på grund av egen värdighet gjort sig förtjänta av (de congruo mereri) syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Men utan den helige Ande äro människornas hjärtan utan gudsfruktan, utan förtröstan till Gud och utan tro, att Gud bönhör dem, förlåter dem samt hjälper och beskyddar dem, och äro sålunda ogudaktiga. Vidare kan ett dåligt träd icke bära god frukt. Och utan tro är det omöjligt att täckas Gud.

73] Ehuru vi sålunda medgiva, att den fria viljan (liberum arbitrium) har frihet och förmåga att fullgöra lagens yttre gärningar, så tillskriva vi likväl icke den fria viljan dessa verk, nämligen att frukta Gud, verkligen tro på honom samt verkligen veta och vara förvissad om att Gud har omsorg om oss, bönhör oss, förlåter oss o. s. v. Dessa äro den första tavlans gärningar, som människohjärtat icke utan den helige Ande kan åstadkomma, såsom Paulus säger: En naturlig människa – d.v.s. en människa, som brukar endast de naturliga krafterna – fattar icke det, som tillhör Gud. 74] Och detta skulle människorna inse, om de betänkte, huru deras hjärtan tänka om Gud, om de verkligen äro övertygade om att Gud hat omsorg om dem och bönhör dem. Att bevara denna tro är svårt även för de heliga; så långt ifrån är det att den skulle finnas hos de ogudaktiga. Men vi undfå den, såsom vi ovan sagt, när våra förskräckta hjärtan höra evangeliet och mottaga tröst.

75] Därför är denna uppdelning klargörande, att den borgerliga rättfärdigheten (iustitia civilis) tillskrives den fria viljan (liberum arbitrium) och den andliga rättfärdigheten (iustitia spiritualis) den helige Andes ledning hos de pånyttfödda. Så bevaras nämligen en utvärtes tukt och ordning, enär alla människor i lika mån böra veta både att Gud kräver denna borgerliga rättfärdighet och att vi i någon mån kunna fullgöra den. Och på samma gång visas, vilken skillnad det är mellan den mänskliga rättfärdigheten (iustitia humana) och den andliga (iustitia spiritualis), mellan filosofiens lära och den helige Andes lära, och man kan förstå, vartill den helige Ande behöves. 76] Denna uppdelning är icke uppfunnen av oss, utan Skriften lär den på det tydligaste och klaraste sätt. Även Augustinus behandlar den, och nyligen har Vilhelm av Paris framställt den, men den har på ett skändligt sätt fördunklats av dem, som fantisera om att människan utan den helige Ande kan lyda Guds bud, men att den helige Ande sedan gives i mån av vår egen förtjänst.