Forts. från föreg. sida

22] Paulus skriver i Kolosserbrevet, att människostadgarna ha sken av att vara vishet. Och visdom innebära de också verkligen. Ty den goda ordningen är högeligen passande i kyrkan, och för den skull är den också nödvändig. Men då det mänskliga förnuftet icke fattar trons rättfärdighet, är det naturligt för detsamma att uppdikta, att iakttagandet av människostadgar rättfärdiggör människan och försonar henne med Gud o.s.v. 23] Så tänkte den stora hopen bland judarna, och på grund av denna mening kommo de att ständigt öka antalet ceremonier, såsom de utvärtes bruken också tilltagit hos oss i klostren. 24] Samma mening hyser det mänskliga förnuftet om den kroppsliga askesen och övningen, t. ex. fastan, som har till mål att tygla köttet, medan förnuftet såsom mål för densamma uppdiktar, att den skall vara en gudstjänst, som rättfärdiggör. Så skriver Thomas: Fastan tjänar till att utplåna och avvända skulden. Dessa äro Thomas' egna ord. Så kan ett visst sken av vishet och rättfärdighet i dylika gärningar snärja människor. Härtill komma även helgonens exempel: då människorna bemöda sig att efterlikna dem, efterlikna de mestadels deras utvärtes övningar, men icke deras tro.

25] Sedan detta sken av vishet och rättfärdighet bedragit människorna, har detta haft skada utan mått till följd: evangeliet om rättfärdigheten genom tron på Kristus ställes i skuggan och fåfäng förtröstan på dylika gärningar träder i stället. Vidare ställes också Guds bud i skuggan, allt under det att de nämnda gärningarna förmätet tillägga sig namn av att vara ett fullkomligt och andligt liv och skattas vida högre än det som Guds bud bjuder, nämligen de plikter, som tillhöra vars och ens kallelse, statens styrelse, hushållningen, äktenskapet och barnafostran. 26] Detta anses vid sidan av de förutnämnda kyrkliga bruken och ceremonierna vara något världsligt och profant, så att många endast med en viss tvekan i samvetet fullgöra det. Ty faktum är, att många övergivit statens styrelse och familjelivet för att helt ägna sig åt nämnda kyrkliga bruk och stadganden såsom något högre och heligare.

27] Men det är icke nog därmed. Så snart den övertygelsen bemäktigat sig sinnena, att dylik kyrklig observans är nödvändig för rättfärdiggörelsen, plågas man gruvligt i samvetet, emedan man icke till punkt och pricka kan hålla dessa stadgar. Ty huru många ha väl kunnat räkna dem alla? Det finns en ändlös mängd böcker, ja, hela bibliotek, som icke innehålla en enda stavelse om Kristus, om tron på Kristus och om de goda gärningar, som tillhöra vars och ens kallelse, utan utgöra en samling av dessa människostadgar och förklaringar till dem, genom vilka nämnda stadgar stundom skärpas, stundom göras mildare. 28] Huru marteras icke den gode Gerson, då han söker utröna dessa föreskrifters giltighetsgrad och omfattning. Och likväl kan han icke på någon viss punkt fastställa, vad som är rätt och tillbörligt. Men han beklagar allvarligen de faror, som uppstår för fromma samveten genom en sträng utläggning av dessa människostadgar.

29] Gent emot detta sken av vishet och rättfärdighet, som föreligger i människostadgarna och som blott bedrager människorna, må vi befästa och beväpna oss med Guds ord. Vi må först av allt veta, att vi genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna varken syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse inför Gud och att dessa stadgar icke äro nödvändiga för rättfärdiggörelsen. 30] Vi hava ovan anfört vittnesbörd härom, och det finnes gott om sådana hos Paulus. I Kolosserbrevets andra kapitel säger han tydligt och klart: Låten ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, vilket allenast är en skugga av det tillkommande; men kroppen tillhör Kristus. Och här inbegriper han på en gång Mose lag och människostadgarna, för att motståndarna icke, såsom de bruka, skola slingra sig undan dessa vittnesbörd genom att säga, att Paulus här talar blott om Mose lag. Men han betygar här klart och tydligt, att han talar om människostadgar. Men våra motståndare förstå icke vad de själva säga. Om evangeliet förnekar, att den mosaiska ceremoniallagen, som dock var stiftad av Gud, rättfärdiggör, huru mycket mindre kunna då människostadgar rättfärdiggöra.

31] Biskoparna hava icke heller någon befogenhet att inrätta gudstjänster såsom rättfärdiggörande eller nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Tvärtom säga apostlarna i Apg. 15: Varför fresten I Gud genom att pålägga ett ok o.s.v. Här anklagar dem Petrus för denna deras tanke att betunga församlingen såsom för en stor synd. Och i Gal. 5 förbjuder Paulus den kristne att låta underkasta sig ett nytt träldomsok. 32] Apostlarna vilja sålunda, att i kyrkan den friheten skall förbliva, att inga av lagen eller människostadgarna föreskrivna gudstjänsthandlingar skulle anses nödvändiga – såsom i det gamla förbundet vissa ceremonier till en tid varit nödvändiga – för att icke numera trons rättfärdighet skulle fördunklas, i det att människorna mena, att dylika gudstjänsthandlingar förtjäna rättfärdiggörelsen eller äro nödvändiga för densamma. 33] Många söka att i människostadgarna på olika sätt bestämma, vad rätt och tillbörligt är, för att göra det drägligare för samvetena, men finna likväl icke något fast och säkert, varigenom de kunna lösgöra samvetena från deras band och bojor. 34] Men liksom Alexander löste den gordiska knuten, vilken han, då han icke kunde lösa upp den, i ett nu avhögg med sitt svärd, så befria apostlarna en gång för alla samvetena från människostadgarna, i all synnerhet om de framställas som medel att förtjäna rättfärdiggörelsen. Apostlarna nödga oss att motsätta oss en sådan mening både med lära och exempel. De nödga oss att lära, att människostadgarna icke rättfärdiggöra och icke äro nödvändiga för rättfärdiggörelsen 35] och att ingen bör uppsätta eller antaga människostadgar i den övertygelsen, att han genom dem skulle förtjäna rättfärdiggörelsen. Men om någon vill hålla dem, så må han göra det utan skrupler, såsom man iakttar till den yttre ordningen hörande seder, liksom soldater utan skrupler kläda sig på annat sätt än skolmän. 36] Apostlarna överträda vissa människostadgar, men urskuldas härvid av Kristus. Detta exempel ur livet borde visa fariséerna, att deras självtagna gudstjänstbruk voro till intet gagn. 37] Och om de våra åsidosätta en del föga lämpliga människostadgar, så äro de därvid alldeles utan skuld, enär man kräver deras hållande, såsom skulle man därigenom förtjäna rättfärdiggörelsen. Men en sådan mening om människostadgarna är ogudaktig.

38] Men de gamla kyrkliga stadgar och förordningar, som stiftats för ordningens och fridens skull, vilja vi gärna iakttaga, och vi tolka dem på bästa möjliga vis med uteslutande av den meningen, att de skulle rättfärdiggöra. 39] Men falskt anklaga oss våra fiender, att vi skulle vilja avskaffa de goda förordningarna och kyrkotukten. Ty vi kunna i sanning berömma oss av att det i fråga om det yttre kyrkolivet hos oss går ärbarare till än hos våra motståndare. Och om någon här vill göra en samvetsgrann jämförelse, skall han finna, att vi bättre än våra motståndare iakttaga de gamla kyrkolagarna. 40] Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos motståndarna sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst – liksom om detta verk vore en gudstjänst – och alldeles säkert för lönens skull. Hos oss gå många varje söndag till Herrens nattvard, men först sedan de blivit undervisade och förhörda samt mottagit avlösningen. Barn sjunga psalmer för att få undervisning, och även församlingen sjunger för att lära sig något och för att bedja. 41] Hos våra motståndare förekommer vidare icke någon katekesundervisning för barnen, varom dock kyrkolagen har föreskrifter. Hos oss äro kyrkoherdarna och kyrkans övriga präster tvungna att offentligen undervisa och förhöra ungdomen, en sed, som burit de bästa frukter. 42] Hos motståndarna hållas i många trakter under hela året inga predikningar, utom under fastetiden. Och dock är den förnämsta gudstjänsten att lära evangelium.

Då man vidare predikar hos motståndarna, talar man om människostadgar, om helgondyrkan och dylika onyttiga ting, varvid menigheten med rätta vämjes. Därför lämnar man gudstjänsten genast i början, sedan evangelietexten blivit uppläst. Några få av de bättre börja numera i sina predikningar tala om goda gärningar, men om trons rättfärdighet, om tron på Kristus och om samvetenas tröst ha de intet att säga, utan tvärtom utfara de i smädelser mot denna frälsningsbringande del av evangeliet. 43] I våra kyrkor däremot behandlas i alla predikningar dessa lärostycken: om boten, om gudsfruktan, om tron på Kristus, om trons rättfärdighet, om den genom tron undfådda samvetströsten, om trons övningar, om bönen, huru den bör vara, och att man bör vara fast övertygad om att den är verksam och höres av Gud, om korset, om överhetens och alla borgerliga ordningars värdighet och makt, om skillnaden mellan Kristi rike eller det andliga regementet och det världsliga, om äktenskapet, om de ungas uppfostran och undervisning, om kyskheten och alla kärlekstjänster. 44] Av detta tillstånd inom våra församlingar kan man finna, att vi med omsorg bibehålla och bevara ordningen inom kyrkan samt de fromma kyrkobruken och de goda kyrkliga sederna.

45] Och om köttets dödande och kroppens tukt lära vi, såsom av vår bekännelse framgår, att ett sant och oskrymtat köttets dödande kommer till stånd genom kors och anfäktelser, varigenom Gud övar oss. Under dessa skall man lydigt underordna sig Guds vilja, såsom Paulus säger: Frambären edra kroppar såsom ett offer o.s.v. Detta utgör gudsfruktan och trons andliga övningar. 46] Men jämte detta köttets dödande, som sker genom korset, är också ett slags frivillig övning nödvändig, och om den säger Kristus: Tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av dryckenskap. Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den o.s.v. 47] Sådana övningar böra vi företaga, icke för att de skola vara rättfärdiggörande gudstjänsthandlingar, utan för att de må tygla vårt kött och övermättnaden icke må överväldiga oss samt göra oss säkra och tröga, varav följer, att man hängiver sig åt köttets lustar och lyder dem. Denna vaksamhet böra vi ständigt iakttaga, emedan Gud oavlåtligen påbjuder den. 48] Men den föreskrivna ordningen om viss mat på vissa tider verkar intet till köttets tyglande. Ty den ger utrymme åt större kräslighet än vad som är vanligt vid andra måltider. Och motståndarna själva iakttaga icke den i de gamla kyrkolagarna föreskrivna ordningen för fasta.

49] Detta lärostycke om människostadgarna medför många och svåra stridigheter, och vår erfarenhet är, att dessa människostadgar äro verkliga snaror för samvetena. Då de framställas såsom något verkligen nödvändigt, plåga de på ett förunderligt sätt deras samveten, som underlåtit att iakttaga någon av dem. Avskaffandet av dem medför åter sina betänkligheter och sina speciella frågor. 50] Men för oss är hela denna sak enkel och klar, ty motståndarna fördöma oss, därför att vi lära, att hållandet av människostadgarna icke förtjänar syndernas förlåtelse. Likaså hålla de på de så kallade "allmänna" stadgarna såsom nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Här hava vi Paulus såsom vår säkre försvarare, vilken över allt hävdar, att iakttagandet av dessa varken rättfärdiggör eller är nödvändigt utöver trons rättfärdighet. 51] Likväl lära vi, att man på ett hovsamt sätt må bruka sin frihet i dessa ting, på det att de oerfarna icke må taga anstöt och på grund av missbruket av friheten bli avogt stämda mot den sanna evangeliska läran. Vi hävda tillika, att man icke utan giltig orsak bör ändra något i gängse bruk och seder, utan för endräktens skull bibehålla de gamla seder, som man utan synd eller stor olägenhet kan bevara. 52] Och vi hava just vid detta möte klart och tydligt visat, att vi för kärlekens skull icke ovilligt ämna iakttaga dessa i och för sig likgiltiga ting, även om de skulle medföra någon olägenhet. Vi hava nämligen ansett, att den allmänna endräkten, om den kunde vinnas, utan att samvetena kränktes, är att föredraga före alla andra fördelar. Men om allt detta skola vi kort härefter ytterligare tala, då vi behandla frågorna om klosterlöftena och den kyrkliga makten.