24] Den fjortonde artikeln, vari vi framhålla, att ingen, som icke är vederbörligen kallad (rite vocatus), bör få i kyrkan förvalta sakramenten och förkunna Ordet, godkänna våra motståndare, om vi blott använda den i kyrkolagen föreskrivna prästvigningen. Beträffande denna sak ha vi vid detta möte ofta betygat, att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet. Ty vi veta, att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. 25] Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga med en ny, oerhörd grymhet. Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar. Därför är biskoparnas grymhet orsak till att den yttre kyrkorättsliga ordning, som vi synnerligen gärna önskade bevara, på vissa håll i färd med att upphävas. De må själva se till, huru de inför Gud skola stå till ansvar för att de söndra kyrkan. 26] Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty då vi veta, att vi företräda en sann, riktig och allmännelig kristen bekännelse, kunna vi icke gilla deras grymhet som förfölja denna lära. 27] Och vi veta, att kyrkan finnes hos dem, som rätt lära Guds ord och rätt förvalta sakramenten, icke hos dem, vilka icke blott söka med varjehanda påbud utplåna Guds ord, utan även dräpa dem, som lära vad rätt och sant är och mot vilka kyrkolagen är mildare, även om de i något avseende handlade mot den. 28] Vidare vilja vi här åter betyga, att vi gärna vilja bevara den i kyrkolagen föreskrivna yttre kyrkliga ordningen, om biskoparna blott upphöra att fara grymt fram i våra församlingar. Denna vår öppet betygade vilja skall både inför Gud och alla människor i all framtid fritaga oss från anklagelsen, att vi bidragit till att försvaga biskoparnas makt och myndighet, då människor läsa eller höra, att vi, som med våra böner sökt avvända biskoparnas orättfärdiga grymhet, icke förmått utverka någon rättvisa.

1] I den femtonde artikeln godkänna motståndarna dess förra del, där vi säga, att man bör iakttaga de kyrkliga bruk, som man utan synd kan bevara och som är till gagn för en lugn och god ordning inom kyrkan. Men artikelns senare del förkasta de helt och hållet, där vi säga, att människostadgar, som uppsats för att blidka Gud, förtjäna nåden och tillfyllestgörelsen för synden, stå i strid mot evangeliet. 2] Ehuru vi i själva bekännelsen på tal om skillnaden mellan mat och mat hava talat mycket nog om människostadgarna, vilja vi likväl här i korthet upprepa ett och annat.

3] Ehuru vi tänkte oss, att motståndarna av andra grunder skulle försvara människostadgarna, hade vi likväl icke tänkt oss möjligheten, att de skulle förkasta den läran, att vi icke genom iakttagandet av människostadgarna kunna förtjäna syndernas förlåtelse eller Guds nåd. Sedan de således förkastat denna lära, ligger saken för oss enkelt och lätt till. 4] Nu är det uppenbart, att motståndarna driva judaiserande läror och begrava evangeliet under onda andars läror. Ty då kallar Skriften människostadgarna onda andars läror, när man lär, att iakttagandet av dem utgör en gudstjänst, gagneligt att förtjäna syndernas förlåtelse och Guds nåd. Då fördunkla de nämligen evangeliet, Kristi välgärning och trons rättfärdighet. 5] Evangeliet lär oss, att vi genom tron av nåd för Kristi skull få våra syndernas förlåtelse och försonas med Gud. Men motståndarna framställa en annan medlare, nämligen dessa stadgar. För deras skull vilja de få syndernas förlåtelse och genom iakttagandet av dem vilja de blidka Guds vrede. Men Kristus säger tydligt och klart: Fåfängt dyrka de mig genom människobud.

6] Förut hava vi utförligt framhållit, att människan rättfärdiggöres genom tro, då hon tror, att hon icke på grund av sina egna gärningar, utan av nåd för Kristi skull har en nådig Gud. Säkert och visst är, att detta är evangeliets lära, ty Paulus säger tydligt och klart i Ef. 2: Av nåden ären I frälsta genom tron, och det icke av eder själva, Guds gåva är det, icke av människor. 7] Men dessa säga, att människorna förtjäna syndernas förlåtelse genom iakttagandet av människostadgarna. Vad är detta annat än att vid sidan av Kristus insätta en annan rättfärdiggörare och en annan medlare? 8] Paulus säger i Gal.: I haven kommit bort från Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga genom lagen. D.v.s. om I menen eder genom hållandet av lagen förtjäna att bliva räknade såsom rättfärdiga inför Gud, så är Kristus eder till intet gagn. Ty vartill behöva de Kristus, vilka mena sig vara rättfärdiga genom sitt hållande av lagen? 9] Gud har givit oss Kristus, därför att han icke för vår rättfärdighets skull, utan för denne medlares skull vill vara oss nådig. Men dessa mena, att Gud är blidkad och nådig icke för Kristi skull, utan därför att vi hålla människostadgarna. De frånhända sålunda Kristus den ära, som han har såsom medlare. 10] Beträffande den saken föreligger ingen skillnad mellan våra människostadgar och den mosaiska ceremoniallagen. Därför förkastar Paulus den mosaiska ceremoniallagen på samma sätt som han förkastar människostadgarna, då iakttagandet av såväl det ena som det andra ansågs vara gärningar, som förtjäna rättfärdighet inför Gud. På detta sätt fördunklades Kristi verk och trons rättfärdighet. Därför skjuter han undan lagen och människostadgarna och hävdar, att löftet om syndernas förlåtelse är givet icke för dessa gärningars skull, utan av nåd för Kristi skull, just för att vi skola mottaga det genom tron. Ty löftet mottages blott genom tron. 11] Då vi sålunda genom tron mottaga syndernas förlåtelse och genom tron för Kristi skull hava en nådig Gud, så är det villfarelse och ogudaktighet att hävda, att vi genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna syndernas förlåtelse. 12] Om nu någon här vill säga, att vi visserligen icke genom iakttagandet av dessa stadgar förtjäna syndernas förlåtelse, men att vi, sedan vi blivit rättfärdiggjorda, därigenom förtjäna nåden, så motsäges även detta av Paulus, då han säger, att Kristus vore en syndens tjänare, om vi efter rättfärdiggörelsen skulle mena, att vi icke för Kristi skull anses såsom rättfärdiga, utan att vi först genom hållandet av människostadgar böra förtjäna att räknas såsom rättfärdiga. Likaså säger Paulus: Till en människas testamentariska förordnande kan ingenting läggas. Sålunda bör man icke heller till Guds testamente, då han lovar, att han för Kristi skull vill vara oss nådig, lägga detta, att vi först genom iakttagandet av dessa människostadgar böra förtjäna att räknas såsom rättfärdiga och Gud behagliga.

13] Men vartill äro då vidare utredningar nödvändiga? Ingen enda stadga har av de helige fäderna uppsats i det syftet, att man skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller rättfärdighet, utan för att man därigenom skulle befrämja god och lugn ordning inom kyrkan. 14] Och vill nu någon stadga vissa gärningar för att med dem förtjäna syndernas förlåtelse eller rättfärdighet, huru kan han då veta, att dessa gärningar behaga Gud, då han icke har något Guds ords vittnesbörd därom? Huru kan han göra människor vissa om Guds vilja utan något Guds ord eller bud? Förbjuder icke Gud överallt hos profeterna att inrätta särskilda gudstjänster utan hans befallning? I Hes. 20 står det skrivet: I skolen icke vandra efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller orena eder på deras avgudar. Jag är Herren, eder Gud. Vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem. 15] Om det vore tillåtet för människor att inrätta gudstjänster och genom dem förtjäna nåden, så måste alla hedningars gudstjänstbruk och de av Jerobeam och andra vid sidan av lagen inrättade gudstjänsterna gillas och godkännas. Ty vilken skillnad skulle här föreligga: om det vore tillåtet för oss att inrätta gudstjänster, genom vilka vi skulle kunna förtjäna nåd och rättfärdighet, varför skulle detsamma icke vara tillåtet för hedningarna och judarna? 16] Men just därför kunna hedningarnas och judarnas gudstjänster icke godtagas, emedan de menade sig med dem förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdighet, men icke kände trons rättfärdighet. 17] Med ett ord: huru kunna vi bli vissa om att gudstjänster, som utan Guds befallning blivit inrättade av människor, rättfärdiggöra, alldenstund man ju icke kan påstå något med visshet om Guds vilja utan Guds eget ord? Vad sker, om Gud icke godtager dessa gudstjänster? Huru kunna då motståndarna påstå, att de rättfärdiggöra? Utan Guds eget ord och vittnesbörd kan man icke påstå detta. Paulus säger, att allt som icke sker av tro, det är synd. Men då dessa gudstjänster icke grunda sig på Guds ords vittnesbörd, kan samvetet icke annat än tvivla på att dessa behaga Gud.

18] Men varför behöver man orda om en uppenbar sak? Om våra motståndare försvara dessa av människor inrättade gudstjänster, såsom skulle man genom dem förtjäna rättfärdiggörelse, nåd och syndaförlåtelse, så upprätta de helt enkelt antikrists rike. Ty detta rike är en ny gudstjänst, som människor med egen myndighet uttänkt och som innebär ett förkastande av Kristus. Så förekomma inom mohammedanismen gudstjänster och verk, varigenom man vill bli rättfärdiggjord inför Gud, men man vet icke, att människan rättfärdiggöres inför Gud av nåd genom tron för Kristi skull. På samma sätt blir även påvedömet en del av antikrists rike, om man här försvarar de av människor inrättade gudstjänsterna, föregivande att de rättfärdiggöra. Ty våra motståndare frånhända Kristus äran, då de lära, att vi icke rättfärdiggöras för Kristi skull av nåd genom tron, utan genom dylika gudstjänster, och särskilt då de lära, att sådana gudstjänster icke blott äro gagneliga, utan till och med nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Denna mening ha de nämligen framställt i sin vederläggningsskrifts åttonde artikel, där de förkasta vårt hävdande, att det för kyrkans sanna enhet icke är nödvändigt, att de av människor inrättade gudstjänstbruken överallt äro lika. 19] I det elfte kapitlet ger Daniel till känna, att nya, av människor inrättade gudstjänster skulle utgöra själva väsendet och makten i antikrists rike. Han säger nämligen: Guden Moasim skall han i stället dyrka; en gud, som hans fäder icke hava känt, skall han dyrka med guld och silver och ädla stenar. Här beskriver Daniel nya gudstjänster, ty han talar om dyrkan av en sådan Gud, som hans fäder icke hava känt. 20] Ehuru de heliga fäderna haft både vissa kyrkliga bruk och stadgar, ansågo de dem likväl icke vara vare sig nyttiga eller nödvändiga för rättfärdiggörelsen, och icke ställde de Kristi ära och verk i skuggan, utan de lärde, att vi rättfärdiggöras genom tron för Kristi skull, men icke på grund av dessa av människor inrättade gudstjänstbruk. Men de iakttogo sådana av människor inrättade bruk för den yttre nyttans skull, för att folket skulle veta, vid vilken tid man skulle komma samman till gudstjänst, och för att allt i kyrkorna skulle för exemplets skull tillgå på ett ordentligt och värdigt sätt och slutligen för att folket därigenom även skulle fostras. Ty åtskiljandet av tider och olikheten i gudstjänstbruk är av betydelse för folkets upplysning. 21] Fäderna hade dessa skäl att bibehålla gudstjänstbruken, och av samma skäl anse även vi, att sådana stadgar kunna med rätta iakttagas. Men vi förundra oss högeligen över, att motståndarna försvara dessa människostadgar i helt annat syfte, nämligen att man därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse, nåd eller rättfärdiggörelse. Vad är detta annat än att dyrka Gud med guld och silver och dyrbarheter, d.v.s. mena, att Gud blidkas genom påtagandet av olika kläder och prydnader och dylika bruk, varom människostadgarna ge ändlösa föreskrifter?

Forts. på nästa sida