Forts. från föreg. sida

13] Vidare måste våra motståndare förkasta många i hög grad erkända lärare, om de mena, att uppräknandet av synderna i bekännelsen är nödvändig på grund av Guds befallning. Ty visserligen gilla vi bekännelsen i boten och anse, att en viss rannsakan är till gagn, för att människorna må bli bättre undervisade, men detta bör handhavas så, att icke några snaror utläggas för samvetena, vilka aldrig kunna komma till frid, om de mena sig icke kunna få sina synders förlåtelse utan att hava fullgjort detta ängsligt noggranna uppräknande. 14] Det är alltigenom oriktigt, vad motståndarna påstå i sin vederläggningsskrift, nämligen att fullständig bekännelse är nödvändig för saligheten. Ty en sådan är omöjlig. Och vilka snaror utlägga de icke här för samvetena, då de kräva en fullständig bekännelse! Ty när kan samvetet vara förvissat om att dess bekännelse är fullständig? 15] Hos kyrkans skriftställare talas väl om bekännelsen, men de ha intet att säga om detta uppräknande av hemliga synder, utan om ordningen för en offentlig bot. Då nämligen de, som avfallit och voro illa beryktade, icke återupptogos i församlingsgemenskapen utan vissa gottgörelser, brukade dessa göra sin syndabekännelse inför prästerna, för att gottgörelse skulle åläggas dem efter måttet av deras synder. Men hela denna sak har ingenting gemensamt med det uppräknande av synder, varom vi här orda. Ty den förut nämnda bekännelsen skedde icke på grund därav, att utan densamma syndaförlåtelse inför Gud icke kunde meddelas, utan därför att gottgörelserna icke kunde bestämmas utan att man först kände syndens art. Ty för olika brott förelågo olika bestämmelser.

16] Och såsom en rest från den förutnämnda ordningen för den offentliga boten föreligger uttrycket tillfyllestgörelse (satisfactio). Ty de heliga fäderna ville icke i församlingsgemenskapen återupptaga dem, som avfallit eller voro illa beryktade, utan att dessa så långt som möjligt givit till känna och ådagalagt sin bot. Och härtill synas många skäl hava förelegat. Att straffa avfällingar tjänade nämligen till varning, såsom en förklaring till de kyrkliga stadgandena upplyser, och det vore opassande att utan vidare framsläppa illa beryktade människor till nattvarden. Dessa seder äro nu för lång tid sedan föråldrade. Och det är icke nödvändigt att återinföra dem, ty de äro icke nödvändiga för att få syndernas förlåtelse inför Gud. 17] Fäderna menade icke heller, att människorna förtjänade syndernas förlåtelse genom att iakttaga sådana seder. Visserligen pläga sådana ting, som falla i ögonen, förleda de oerfarna, så att de mena sig genom sådana gärningar förtjäna syndernas förlåtelse. Men om någon hyser en sådan mening, tänker han på judars och hedningars sätt. Ty även hedningarna hava vissa försoningsmedel, genom vilka de föregiva sig blidka Gud. 18] Men sedan denna sed kommit ur bruk, kvarstår uttrycket tillfyllestgörelse (satisfactio) och det spåret av nämnda sed, att vid bikten vissa gottgörelser föreskrivas, vilka angivas vara gärningar, som man ej är pliktig till. Vi kalla dem i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelser. 19] Vi mena om dem detsamma som uppräknandet av synderna, nämligen att dessa tillfyllestgörelser icke äro enligt Guds befallning nödvändiga för syndaförlåtelsen. Så vore ju icke heller de förutnämnda i ögonen fallande handlingarna med gottgörande syfte enligt gudomlig befallning nödvändiga för syndaförlåtelsen. Ty man måste fasthålla den läran om tron, att vi genom tron få syndernas förlåtelse för Kristi skull, men icke på grund av våra egna föregående eller efterföljande gärningar. Särskilt av det skälet ha vi här till behandling upptagit tillfyllestgörelserna, för att man icke må företaga sig att med dem ställa trons rättfärdighet i skuggan eller mena sig på grund av dessa gärningar få syndernas förlåtelse. 20] Denna villfarelse understödes av många uttalanden, som man med eftertryck framhåller i skolorna, såsom när man vid angivandet av vad tillfyllestgörelsen är påstår, att den sker för att blidka den kränkte Guden.

21] Men motståndarna erkänna likväl, att tillfyllestgörelserna icke är till något gagn i och för utplånandet av skulden. Men de föregiva, att de äro nyttiga till att friköpa från straffen, både skärseldens straff och andra. De lära nämligen, att Gud i syndaförlåtelsen utplånar skulden, och att han, då det anstår Guds rättfärdighet att straffa synden, förvandlar de eviga straffen till timliga. De lära vidare, att en del av dessa timliga straff efterskänkas genom nyckelmakten, men att man måste friköpa sig från den återstående delen genom tillfyllestgörelser. Det är omöjligt att förstå, vilken del av straffen som efterskänkes genom nyckelmakten, såvida de icke vilja säga, att en del av skärseldens straff efterskänkes, varav då skulle följa, att tillfyllestgörelserna helt enkelt äro straff, genom vilka man befrias från skärselden. Dessa tillfyllestgörelser påstå de gälla, även om de fullgöres av sådana, som fallit i dödssynd, liksom om Guds misshag kunde blidkas av sådana, som leva i dödssynd. 22] Men allt detta är nyligen uppdiktade människopåfund utan stöd i Skriften eller de gamla kyrkofädernas skrifter. Icke ens Lombardus talar på detta sätt om tillfyllestgörelserna. 23] De skolastiska teologerna ha sett, att tillfyllestgörelser användas i kyrkan, men de ha icke aktgivit på, att dessa yttre botövningar inrättats dels för exemplets skull, dels för att pröva dem, som begärde att bli återupptagna i kyrkan. De hava med ett ord icke insett, att gottgörelserna hade innebörd av utvärtes tukt och ordning. Därför föregåvo de i vantro, att dessa icke tjänade till att bevara tukten inom kyrkan, utan till att blidka Gud. Och såsom de eljest ofta på olämpligt vis blandade samman andligt och världsligt, så skedde detta även med avseende på tillfyllestgörelserna. 24] Och likväl betyga förklaringarna till kyrkolagen gång efter annan, att dessa botövningar inrättats för kyrkotuktens skull.

25] Låtom oss emellertid nu aktge på, huru motståndarna söka bevisa dessa sina påfund i vederläggningsskriften, som de dristat sig påtruga Hans Maj:t Kejsaren. De anföra många ord ur Skriften för att slå blå dunster i ögonen på de okunniga, som om denna sak skulle hava något stöd i Skriften, medan den i själva verket varit okänd ända till Lombardus' tid. De åberopa dessa ord: Bären sådan frukt, som tillhör bättringen. Vidare: Ställen edra lemmar i rättfärdighetens tjänst. Likaså: Kristus predikar bättring: Gören bättring. Likaledes: Kristus befaller sina apostlar att predika bättring, och Petrus predikar i Apg. 2 bättring. Därefter anföra de vissa uttalanden av fäderna och ur kyrkolagen och draga följande slutsats: Tillfyllestgörelserna få icke i strid mot evangeliets uttryckliga ord samt kyrkomötenas och fädernas föreskrifter avskaffas i kyrkan, utan de, som fått avlösning av prästen, böra fullgöra den dem ålagda bättringen, efterföljande detta Paulus' ord: Han har utgivit sig själv för oss till att förlossa oss från all orättfärdighet och till att rena åt sig ett välbehagligt folk, som beflitar sig om att göra vad gott är.

26] Gud straffe dessa ogudaktiga sofister, som så skändligt förvränga Guds ord efter sina tomma inbillningar. Vilken rättsinnig människa kan låta bli att uppröras över något så ovärdigt! Kristus säger: Gören bättring, och apostlarna predika bättring: Alltså skola de eviga straffen ersättas av skärseldens straff, alltså skall nyckelmakten ha befogenhet att efterskänka en del av skärseldens straff, alltså skola tillfyllestgörelserna friköpa från skärseldens straff. Vem har lärt dessa åsnor en sådan slutledningskonst? Men detta är varken slutledningskonst eller spetsfundighet, utan bedrägeri. Så åberopa de detta ord: Gören bättring, för att när de okunniga höra ett sådant ord anföras mot oss, de skola mena, att vi vilja upphäva hela boten. Med sådana konstgrepp söka de bringa sinnena ur fattning och upptända hat, så att de okunniga må ropa mot oss, att dessa fördärvliga kättare, som vilja avskaffa boten, må helt undanröjas.

27] Dock är vårt hopp, att sådant tal skall hava föga framgång hos rättsinniga människor. Gud skall icke länge fördraga så stor fräckhet och ondska. Och påven i Rom är på intet sätt mån om sin värdighet, då han använder sådana försvarare och överlämnar denna synnerligen viktiga fråga åt dessa sofisters avgörande. Ty då vi i vår bekännelse givit en sammanfattning av nästan hela den kristna läran, hade man såsom domare i så många viktiga frågor bort använda sådana, vilkas lärdom och tro vore mera beprövad än dessa sofisters, vilka avfattat vederläggningsskriften. 28] Du, Campegius, hade i din klokhet bort ombesörja, att dessa i så viktiga frågor icke skrivit något, som i närvarande tid eller framtiden vore ägnat att minska den romerska stolens anseende. Om den romerska stolen anser det rätt och billigt, att alla folk erkänna den såsom läromästare i trosfrågor, så bör den lägga sig vinn om att lärda och oförvitliga män behandla dessa frågor. Ty vad skall världen tänka, om en gång denna våra motståndares skrift framdrages i ljuset? Vad skall eftervärlden en gång mena om dessa deras av förtal späckade satser? 29] Du inser förvisso, Campegius, att detta är den yttersta tiden, då – enligt vad Kristus förutsagt – många faror skola hota tron. Därför tillkommer det eder, som skola sitta liksom i ett vakttorn och styra och handhava det som hör tron till, att under innevarande tid iakttaga särskild vishet och försiktighet. Många äro de tecken, som, om I icke sen eder för, hota den romerska stolen med en omvälvning. 30] Och du misstager dig, om du menar, att I kunnen kvarhålla församlingarna med våld och vapen. Människorna kräva att bli undervisade i trons frågor. Huru många tror du det finns icke blott i Tyskland, utan även i England, Spanien, Frankrike och Italien, ja, i själva staden Rom, som, när de se att lärostrider uppstått om de viktigaste trosfrågorna, börja gripas av tvivel samt stillatigande harmas över att I icke viljen i vederbörlig ordning undersöka och döma i så viktiga ting och att I icke viljen utreda tvistiga samvetsfrågor, utan blott låten med vapen undertrycka och undanröja oss. 31] Det finns många rättsinniga människor, för vilka detta tvivel är bittrare än döden. Du överväger icke tillräckligt, vilken viktig sak tron är, om du menar, att rättsinniga människor bliva blott föga bekymrade, när de börja gripas av ovisshet om någon läropunkt. och detta tvivel kan icke annat än framkalla det största och bittraste hat mot dem, som, ehuru de borde hjälpa samvetena till rätta, motsätta sig att saken blir utredd. 32] Icke tala vi här om att I borden frukta Guds dom. Ty därom anse sig påvarna icke behöva bekymra sig, då de själva inneha nycklarna, d.v.s. anse sig kunna för sig öppna himmelens port, när de vilja. Men om människornas meningar och om alla folks tysta åstundan tala vi, då de just nu kräva, att dessa frågor må på sådant sätt undersökas och avgöras, att rättsinniga människor få hjälp och befrias från tvivel. Ty du kan i din klokhet lätt inse, vad som kommer att ske, om detta hat en gång bryter fram och vänder sig mot eder. Men om I hjälpten de av tvivel plågade samvetena till rätta, så skullen I kunna genom en sådan välbetänkt handling göra alla folk eder förbundna, och detta anse alla förståndiga människor vara det viktigaste och främsta. 33] Detta hava vi icke sagt, därför att vi hysa tvivel om vår egen bekännelse. Ty vi veta, att den är sann, riktig och alla gudfruktiga samveten till gagn. Men det är troligt, att det här och var finnes sådana, som råkat i tvivel om viktiga ting, men icke få tillfälle att höra skickliga lärare, som kunna giva deras samveten läkedom.

Forts. på nästa sida