Forts. från föreg. sida

88] Slutligen – när skall samvetet få frid, om vi mena oss mottaga syndernas förlåtelse på grund därav, att vi hava kärlek eller fullgöra lagen? Ty lagen skall alltid anklaga oss, emedan vi aldrig göra Guds lag tillfyllest. Så säger Paulus: Lagen kommer vrede åstad. Chrysostomus frågar på tal om boten, vad som gör oss förvissade om att våra synder förlåtas oss. Motståndarna framställa samma fråga angående denna sak i sina utlåtanden. Härpå kan intet svar givas och icke heller kunna samvetena få frid, om de icke veta, att det är Guds befallning och evangeliet självt, att de skola vara fast och visst övertygade om att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull och icke tvivla på att de få förlåtelse. Om någon tvivlar, så beskyller han Gud för att med sitt löfte tala osanning, såsom Johannes säger. Vi lära, att evangeliet innehåller fordran på denna trons visshet. Men motståndarna lämna samvetena i ovisshet och tvivel. 89] Och samvetena kunna icke göra något av tro, då de ständigt tvivla om huruvida de hava förlåtelse. Huru kunna de i ett sådant tvivel åkalla Gud, huru kunna de vara övertygade om att han bönhör? På detta sätt blir hela deras liv ett liv utan Gud och utan sann gudsdyrkan. Det är härom Paulus säger: Allt som icke sker av tro, det är synd. Och då de ständigt vandra i ett sådant tvivel, ha de ingen erfarenhet av vad tro är. Så kommer det sig, att de till sist störta i förtvivlan. Sådan är motståndarnas lära: en lagens lära, ett upphävande av evangeliet, en förtvivlans lära. 90] Nu överlämna vi gärna åt alla rättsinniga människor att säga sin mening om denna vår lära om boten, ty den innehåller icke något dunkelt, och må de säga ifrån, huruvida vi eller motståndarna lärt det, som är riktigast och för samvetena mest frälsningsbringande. Vi finna sannerligen intet nöje i dessa meningsskiljaktigheter inom kyrkan, varför vår högsta önskan skulle vara att tiga, om vi icke hade så starka och nödvändiga skäl att framhålla vår från motståndarnas avvikande mening. Då dessa nu förkasta den uppenbara sanningen, vore det icke rätt av oss att svika denna sak, som ju icke är vår, utan Kristi och kyrkans sak.

91] Vi hava framhållit, av vad skäl vi framställt ångern och tron såsom botens två huvuddelar. Detta hava vi så mycket mera funnit oss föranledda att göra, som många uttalanden om boten äro i svang, vilka i stympat skick anföras från kyrkofäderna och som våra motståndare hava förvrängt för att ställa tron i skuggan. T.ex. detta: Boten består i att sörja över begångna onda gärninmgar och icke ånyo begå det, som man sörja över. Och: Boten är en sörjandes hämnd, då han hos sig själv bestraffar det, som han sörjer över att hava begått. I dessa uttalanden omnämnes icke alls tron. Och icke ens, när de i skolorna förklaras, har man att tillägga något om tron. 92] För att man så mycket mera må aktge på läran om tron, hava vi räknat tron såsom en av botens huvuddelar. Ty det är uppenbart, att dessa uttalanden, som kräva ånger och goda gärningar, men icke omnämna den rättfärdiggörande tron, äro till stor fara. 93] Och med rätta kan man kräva något förstånd hos dem, vilka hopflickat dessa lapptäcken av lösryckta satser och föreskrifter. Ty då fäderna annorstädes tala om den andra delen av boten och icke blott om den första, utan om båda, d.v.s. ångern och tron, så hade det varit till gagn att taga fram och förbinda dessa uttalanden.

94] Så talar Tertullianus på ett utomordentligt sätt om tron, i det att han prisar den ed, som står hos profeten: Så sant jag lever, säger Herren, har jag ingen lust till syndares död, utan fastmer därtill att han omvänder sig och får leva. Då nu Gud med ed bedyrar, att han icke har lust till syndarens död, visar han därmed, att han kräver tro, för att vi må tro honom, som med ed bedyrar detta, och för att vi må vara fast och visst övertygade om att han förlåter oss. Guds löften böra ju i och för sig hava stor giltighet hos oss. Men detta särskilda löfte har han med ed betygat. Om någon därför icke är övertygad om att han får förlåtelse, så förnekar han, att Guds ed är sann, och en grövre smädelse mot Gud kan man icke tänka. Därför säger Tertullianus: Gud inbjuder och lockar oss till frälsningen och bedyrar det med ed. "Så sant jag lever", säger han och åstundar, att vi skola tro honom. O, huru saliga äro icke de, för vilkas skull Gud avlägger denna ed, men osaliga vi, om vi icke tro Herren, som svurit denna ed. 95] Men här bör man veta, att denna tro innebär medvetande om att Gud förlåter oss av nåd för Kristi och sitt löftes skull, men icke på grund av våra gärningar, vår ånger, vår bekännelse eller våra tillfyllestgörelser. Ty om tron förlitar sig på dessa gärningar, blir den snart oviss, emedan det förskräckta samvetet ser, att nämnda gärningar äro utan värde. 96] Därför säger Ambrosius klart och tydligt på tal om boten: Därför tillkommer det oss att tro både att vi skola göra bot och att vi få förlåtelse, dock så att vi förvänta förlåtelsen liksom av tron, men denna förlåtelse uppnår tron liksom på grund av en skriftlig försäkran. Likaledes: Det är tron, som övertäcker våra synder. 97] Sålunda finnas hos fäderna uttalanden icke blott om ångern och gärningarna, utan även om tron. Men då motståndarna varken förstå botens väsen eller fädernas framställning, taga de ut uttalanden blott om en sida av boten, nämligen gärningarna, men uttalanden på andra ställen om tron förbigå de, då de icke förstå dem.

Om bekännelsen och tillfyllestgörelsen i boten

1] Rättsinniga män kunna lätt inse, att det är av största vikt, att den sanna läran bevaras angående ovan angivna delar av boten, nämligen ångern och tron. Därför ha vi sysselsatt oss mera med att förklara dessa läropunkter, men om bekännelsen och tillfyllestgörelserna i boten hava vi icke så mycket ordat. 2] Ty även vi bibehålla bekännelsen särskilt för avlösningens skull, som är ett Guds ord, vilket nyckelmakten med gudomlig myndighet förkunnar för var och en enskild. 3] Därför skulle det vara orätt att från kyrkan avlägsna den enskilda avlösningen. 4] Och om några toge sig före att avskaffa den enskilda avlösningen, visa de sig icke förstå, vad syndernas förlåtelse eller nyckelmakten är. 5] Men beträffande uppräknandet av synderna i bekännelsen hava vi förut sagt, att vi icke anse detta vara nödvändigt enligt gudomlig befallning. 6] Ty vad somliga häremot invända, nämligen att domaren först måste äga kännedom om den föreliggande saken, innan han avkunnar domen, har intet att skaffa med vår fråga, ty avlösningen är en Guds välgärning eller nåd, men icke dom eller lag. 7] Därför hava Guds ords tjänare uppdraget att förlåta synder, men icke att uppdaga dolda försyndelser. 8] Och förvisso avlösa de även från sådana synder, som vi icke minnas, och därför kräver avlösningen, vari evangeliets egen röst ljuder och som meddelar syndaförlåtelse och tröstar samvetena, icke någon rannsakan.

9] Det är löjeväckande att här framföra Salomos ord: Giv noggrant akt på din boskaps utseende. Ty Salomo säger här ingenting om bekännelsen, utan giver husfäderna ett ekonomiskt råd att använda sitt eget och ej taga befattning med det, som tillhör en annan, samt bjuder dem att noggrant sköta sina tillhörigheter, likväl icke så att sinnet av iver att öka sina ägodelar vänder sig bort från gudsfruktan eller tron eller omsorgen om Guds ord. Men våra motståndare omforma genom besynnerliga förändringar Skriftens ord till vilka meningar som helst. Uttrycket "att giva akt" betecknar för dem här att lyssna på bekännelserna i boten och uttrycket "utseende" betecknar icke ett yttre förhållningssätt, utan det förborgade i samvetet. Boskapshjorden betecknar människorna. Det är i sanning en skön tolkning och värdig dessa föraktare av redbar forskning. Men om någon skulle vilja på liknelsemässigt vis låta föreskriften gälla icke en husfader, utan en församlingsherde, så borde förvisso uttrycket "utseende" tolkas såsom gällande ett yttre förhållningssätt. Denna analogi skulle vara mera passande.

10] Men låt oss lämna detta. I psalmerna talas stundom om bekännelsen, t.ex.: Jag sade: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät han mig min synds missgärning. En sådan syndabekännelse, som sker för Gud, är just lika med ånger. Ty då den sker inför Gud, sker den nödvändigtvis med hjärtat och icke blott med munnen, såsom skådespelarna göra på scenen. Därför är en sådan bekännelse lika med den ånger, i vilken vi förnimma Guds vrede och bekänna, att denna Guds vrede är rättvis och att han icke kan blidkas genom våra gärningar, och likväl bedja vi om Guds barmhärtighet på grund av vad han lovat. 11] Sådan är denna bekännelse: Mot dig allena har jag syndat, på det att du må befinnas vara rättfärdig och hava rätt, när du dömer. D.v.s. jag bekänner mig vara syndare och förtjäna Guds eviga vrede, och icke kan jag ställa min rättfärdighet och mina förtjänster mot din vrede. Därför bekänner jag, att du är rättfärdig, då du dömer och straffar oss. Jag bekänner att du får rätt, då skrymtarna om dig mena, att du är orättvis, då du straffar eller dömer dem, såsom de väl förtjänat. Ja, våra förtjänster kunna icke ställas mot din dom, utan vi kunna bliva rättfärdiggjorda endast under förutsättning att du rättfärdiggör oss och genom din barmhärtighet räknar oss såsom rättfärdiga. 12] Kanske skall någon här anföra Jakob: Bekännen edra överträdelser för varandra. Men här talar han icke om den bekännelse, som bör göras inför prästerna, utan i allmänhet om huru bröder skola sinsemellan försonas. Ty han bjuder ju, att bekännelsen skall vara ömsesidig.

Forts. på nästa sida