Forts. från föreg. sida

63] För det andra mena vi, att motståndarna erkänna, att syndaförlåtelsen är antingen en del av boten eller dess mål eller – för att använda deras eget talesätt – dess slutliga gräns (terminus ad quem). Därför måste det, varigenom vi mottaga syndaförlåtelsen, med rätta räknas som en del av boten. Även om alla helvetets portar resa sig däremot, är det vissaste av allt, att vi kunna mottaga syndernas förlåtelse blott genom tron allena, som tror, att synderna förlåtas för Kristi skull i enlighet med ordet i Rom. 3: Honom som Gud ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro i hans blod. Likaså i Rom. 5: Genom vilken vi hava fått tillträde genom tron till nåden o.s.v. 64] Ty det förskräckta samvetet kan icke mot Guds vrede sätta några våra egna gärningar eller vår kärlek, utan först då kommer det till frid, när det omfattar medlaren Kristus och tror på de för hans skull giovna löftena. Ty vad syndaförlåtelsen är eller på vad sätt den kommer oss till del, förstå icke de, som inbilla sig, att hjärtat kan få frid utan tron på Kristus. 65] Petrus anför från Jesaja: Den som tror på honom, skall icke komma på skam. Men skrymtarna komma nödvändigtvis på skam, då de förlita sig på, att de mottaga syndernas förlåtelse på grund av sina egna gärningar, men icke för Kristi skull. Och Petrus säger i Apg. 10: Om honom bära alla profeterna det vittnesbördet, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Icke kunde det uttryckas tydligare än då han säger: genom hans namn, och tillägger: var och en som tror på honom. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse blott genom Kristi namn, d.v.s. för Kristi skull, icke på grund av några våra egna förtjänster eller gärningar. Och det sker verkligen så, när vi tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull.

66] Våra motståndare skria väl om att de utgöra kyrkan och följa kyrkans samfällda mening. Men Petrus åberopar sig i här föreliggande fråga just på kyrkans samfällda mening. Om honom – säger han – bära alla profeterna det vittnesbördet, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Man måste anse, att profeternas fullständigt enhälliga mening är hela kyrkans enhälliga mening. Vi medgiva varken påven eller kyrkan makt att avgöra något i strid mot denna profeternas samfällda mening. 67] Men Leos bulla förkastar uppenbarligen denna artikel om syndernas förlåtelse, och även motståndarna avvisa den i sin vederläggningsskrift. Härav framgår, hurudan deras kyrka måste anses vara, vilka icke blott genom offentliga dekret förkasta den trossatsen, att vi genom tron, icke på grund av våra egna gärningar, utan för Kristi skull få syndernas förlåtelse, utan även låta med svärd och våld utrota den, ja, med allt slags grymhet förgöra de rättsinniga män, som hysa denna trosåskådning.

68] Men de mena sig på sin sida hava namnkunniga auktorer, såsom Scotus, Gabriel m.fl., ävensom uttalanden av fäderna, vilka i stympat skick anföres i de kyrkliga dekreten. Om man skulle räkna antalet vittnesbörd, skulle motståndarna förvisso ha övervikten. 69] Ty det finns en stor hop dåraktiga sentensutläggare, vilka liksom sammansvurit sig att försvara vad man uppdiktat om det förtjänstfulla i ångern (attritio) och gärningarna och det övriga, som vi förut framhållit. Men för att man icke må taga intryck av mängden, må man besinna, att stor vikt icke är att lägga vid dessa nyare skribenter, vilka icke själva författa sina skrifter, utan blott gjort sammanställningar från äldre och överflyttat där förekommande meningar från vissa böcker till andra. De hava icke lagt i dagen något omdöme, utan såsom senatorer, vilka icke hava någon egen mening, utan ansluta sig till andras, ha de stillatigande godtagit de föregåendes villfarelser, som de icke förstått. 70] Därför tveka vi icke att ställa nämnda Petri ord, som återger profeternas samfällda mening, mot huru många legioner sentensutläggare som helst. 71] Och till detta Petri ord kommer den helige Andes vittnesbörd. Ty det heter i texten: Medan Petrus talade dessa ord, föll den helige Ande på alla dem, som hörde hans tal. 72] Därav må alla rättsinniga samveten veta, att Gud bjudit dem tro, att vi få förlåtelse av nåd för Kristi skull, icke på grund av våra egna gärningar. Och med detta Guds bud må de hålla sig uppe i kampen mot förtvivlan och ångesten för synd och död. 73] Och de må veta, att denna lära omfattats från världens begynnelse av de heliga i kyrkan. Ty Petrus återger tydligt och klart profeternas samfällda mening, och apostlarnas skrifter betyga, att de omfatta samma lära. Icke heller saknas här vittnesbörd från fäderna. Ty Bernhard säger detsamma med klara ord: Först av allt är det nödvändigt att tro, att du endast genom Guds nåd kan hava dina synders förlåtelse, men lägg därtill, att du tror även detta, att synderna förlåtas dig genom honom. Detta är det vittnesbörd, som den helige Ande avlägger i ditt hjärta, då han säger: Dina synder äro dig förlåtna. Aposteln håller nämligen före, att människan rättfärdiggöres av nåd genom tron. 74] Dessa Bernhards ord belysa på ett utomordentligt sätt vår fråga, ty han icke blott kräver den tro i allmänhet, att synder förlåtas genom Guds barmhärtighet, utan han fordrar därtill den speciella tro, varigenom vi tro, att synderna förlåtas just oss, och lär, på vad sätt vi kunna bli vissa om syndernas förlåtelse, nämligen då våra hjärtan genom tron få nytt mod samt frid genom den helige Ande. Vilka vittnesbörd kunna våra motståndare mera begära? Våga de månne alltfort förneka, att vi genom tron få syndernas förlåtelse eller att tron är en del av boten?

75] För det tredje säga motståndarna, att synden förlåtes, emedan den, som på ett ytligare eller djupare sätt känner ånger (attritus seu contritus), frambringar en akt av kärlek till Gud, genom vilken han gör sig förtjänt av att mottaga syndaförlåtelsen. Detta är intet annat än att lära lagen samt utplåna evangeliet och åsidosätta löftet om Kristus. De kräva nämligen blott lagen och gärningarna, emedan lagen fordrar kärleken. Dessutom lära de, att vi skola förtrösta på att få syndernas förlåtelse för ångerns och kärlekens skull. Vad är detta annat än att förtrösta på egna gärningar, men icke på Guds ord och löfte om Kristus? Men om lagen är tillräcklig för uppnåendet av syndernas förlåtelse, vartill behöva vi då evangeliet, och vartill behöva vi Kristus, om vi på grund av våra egna gärningar få syndernas förlåtelse? 76] Vi å vår sida visa samvetena bort från lagen hän till evangeliet och bort från förtröstan på egna gärningar till förtröstan på löftet och på Kristus, emedan evangeliet för oss framställer Kristus och utlovar syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull. Genom detta löfte bjudas vi att förtrösta på att vi för Kristi skull, men icke på grund av vår egen kärlek, äro försonade med Fadern. Ty vi hava icke någon annan medlare eller försonare än Kristus. Icke heller kunna vi fullgöra lagen, förren vi genom Kristus blivit försonade med Gud. Om vi skulle kunna fullgöra något av lagen, så böra vi likväl icke mena, att vi för dessa gärningars skull, utan blott för Kristi, vår medlares och försonares, skull få syndernas förlåtelse.

77] Ja, det är en smädelse mot Kristus och ett upphävande av evangeliet att mena, att vi skulle undfå syndernas förlåtelse på grund av lagens gärningar eller på annat sätt än genom tron på Kristus. Grunden härtill ha vi förut behandlat i samband med frågan om rättfärdiggörelsen, i det vi angivit, varför vi bekänna, att människan rättfärdiggöres genom tron och icke genom kärleken. 78] Då motståndarna lära, att människan genom sin ånger och kärlek får syndernas förlåtelse och att hon kan förtrösta på denna ånger och kärlek, är det rätt och slätt en lagens lära, och därtill en lag, som de icke förstått, såsom judarna sågo på Mose beslöjade ansikte. Även om vi inbilla oss, att vi hava kärlek och goda gärningar, så kunna varken kärleken eller gärningarna utgöra försoning för synd. Ej heller kunna de ställas mot Guds vrede och dom i enlighet med det ordet: Gå icke till rätta med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig. Och icke får heller Kristi ära överflyttas på våra gärningar.

79] Av dessa skäl hävdar Paulus, att vi icke rättfärdiggöras på grund av lagen, och mot lagen ställer han löftet om syndernas förlåtelse, vilket gives oss för Kristi skull, samt lär, att vi mottaga syndaförlåtelsen av nåd för Kristi skull genom tron. Paulus visar oss bort från lagen hän till detta löfte. På detta löfte bjuder han oss att se, men det skulle förvisso vara fåfängt, om vi rättfärdiggjordes genom lagen och icke genom löftet eller om vi på grund av vår egen rättfärdighet undfinge syndaförlåtelsen. 80] Men nu står det fast, att löftet är oss givet dörför och Kristus utgivits för oss därför att vi icke kunna fullgöra lagen. Fördenskull måste vi först bliva försonade genom löftet, innan vi kunna fullgöra lagen. Men löftet mottaga vi blott genom tron. Därför är det nödvändigt, att de ångerfulla med tron omfatta löftet om syndernas förlåtelse, som givits oss för Kristi skull, och äro övertygade om att de för Kristi skull hava en blidkad Fader. 81] Detta är innebörden i Pauli ord i Rom. 4, där det heter: Därför måste det bero på tro, för att löftet i enlighet med nåden skulle stå fast. Och i Gal. 3: Därför har Skriften inneslutit alltsammans under synd, för att löftet skulle av tro på Jesus Kristus komma dem till del, som tro. D.v.s. alla äro under synden och kunna icke befrias på annat sätt än att de med tron omfatta löftet om syndernas förlåtelse. 82] Därför måste vi först genom tron mottaga syndernas förlåtelse, innan vi kunna fullgöra lagen, ehuru, som ovan sagts, kärleken följer på tron, emedan de pånyttfödda mottaga den helige Ande och så börja fullgöra, vad lagen bjuder.

83] Vi skulle anföra än flera vittnesbörd, om icke varje rättsinnig läsare själv lätt kunde finna sådana överallt i Skriften. Och vi vilja i någon mån begränsa oss, för att denna sak lättare må kunna uppfattas. 84] Det råder icke heller något tvivel om att det är Paulus' mening, som vi försvara, nämligen att vi för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse och att vi böra genom tron ställa medlaren Kristus och icke våra egna gärningar mot Guds vrede. Och icke må de fromma oroas, även om våra motståndare vanställa Paulus' mening. Ingenting kan uttryckas så enkelt, att det icke genom förvrängning kan vanställas. Vi veta, att det är Paulus' sanna och riktiga mening, som vi uttalat, och vi veta, att denna vår mening skänker gudfruktiga samveten den säkra tröst, utan vilken ingen kan bestå i Guds dom.

85] Fördenskull avvisa vi dessa våra motståndares fariseiska meningar, att vi icke genom tron få syndernas förlåtelse, utan att vi böra förtjäna oss den genom vår kärlek och våra gärningar och att vi böra ställa denna vår kärlek och dessa våra gärningar mot Guds vrede. Detta är en lagens, men icke en evangeliets lära, att människan kan rättfärdiggöras genom lagen,innan hon genom Kristus blivit försonad med Gud, medan Kristus säger: Mig förutan kunnen I intet göra, ävensom: Jag är det sanna vinträdet, I ären grenarna. 86] Men motståndarna föregiva, att vi äro grenar icke i Kristus, utan i Moses. Ty de vilja rättfärdiggöras genom lagen och frambära kärlek och goda gärningar, innan de genom Kristus blivit försonade med Gud och blivit grenar i Kristus. Paulus däremot hävdar, att vi icke kunna fullgöra lagen utan Kristus. Därför måste vi först mottaga löftet, så att vi genom tron för Kristi skull försonas med Gud, innan vi kunna fullgöra lagen. 87] Detta mena vi vara tillräckligt tydligt framställt för de fromma. Och härav förstå de, varför vi förut bekänt, att människan rättfärdiggöres genom tron, men icke genom kärleken, enär vi icke böra ställa vår kärlek eller våra gärningar, utan medlaren Kristus mot Guds vrede och icke heller sätta vår tillit till vår egen kärlek och våra gärningar. Och vi böra först omfatta löftet om syndernas förlåtelse, innan vi kunna fullgöra lagen.

Forts. på nästa sida