Forts. från föreg. sida

44] Men då vederläggningsskriften förkastar vårt hävdande av att boten består av dessa två delar, hava vi här att påvisa, att Skriften räknar företrädesvis med dessa delar i boten eller i den ogudaktiga människans omvändelse. Kristus säger nämligen i Matt 11: Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder. Här hava vi två led. Arbetet och bördan beteckna här ångern, bävan och förskräckelsen för synd och död. Att komma till Kristus är att tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull. Då vi tro, levandegöres våra hjärtan av den helige Ande genom Kristi ord. 45] Här äro sålunda de två förnämsta delarna av boten, ångern och tron. Och i Markus' första kapitel säger Kristus: Gören bättring tron evangelium. Så snart han i första delen överbevisat oss om synd, tröstar han oss i senare delen och visar på syndaförlåtelsen. Ty att tro evangelium innebär icke den tro i allmänhet (fides generalis), som även djävlarna hava, utan det är i egentlig mening att tro på syndernas förlåtelse, som är oss given för Kristi skull. Ty denna är oss uppenbarad i evangeliet. I sen, att även här två delar äro förenade: ångern, då vi överbevisas om synd, och tron, då det heter: tron evangelium. Om någon nu säger, att Kristus även inbegriper botens frukter eller hela det nya livet, så äro vi icke av annan mening. För oss är det dock tillräckligt, att botens båda förnämsta delar nämnas: ångern (contritio) och tron (fides).

46] Nästan överallt, där Paulus beskriver omvändelsen eller förnyelsen, framställer han dessa två delar, dödandet och levandegörandet, t.ex. i Kol. 2: I honom haven I blivit omskurna med en omskärelse, som icke skedde med händer, d.v.s. genom ett tillintetgörande av eder köttsliga syndakropp. Och vidare: I honom haven I på samma gång blivit uppväckta genom tron på Guds kraft. Här föreligga de två delarna. Den ena är tillintetgörandet av syndakroppen, den andra uppväckandet genom tron. Och icke äro dessa ord: dödandet, levandegörandet, tillintetgörandet av syndakroppen, uppväckandet att på platonskt vis fatta såsom gällande en blott skenbar förändring, utan dödandet betecknar verkligen sådana samvetskval, som de döende ha att utstå och som människonaturen icke kan uthärda, om den icke får kraft genom tron. Och syndakroppens tillintetgörande kallar han det, som vi bruka kalla ånger (contritio), emedan under dess kval och smärta den naturliga onda begärelsen (concupiscentia) utrensas. Och levandegörandet är att förstå icke såsom en platonisk inbillning, utan såsom den tröst, som verkligen uppehåller det liv, som i ångern viker bort. 47] Sålunda föreligga även här de två delarna: ångern (contritio) och tron (fides). Ty då samvetet kan få frid blott genom tron, följer därav, att tron allena levandegör i enlighet med ordet: Den rättfärdige skall leva av tro.

48] Vidare säger han i Kolosserbrevet, att Kristus utplånat den handskrift, som genom lagen stod oss emot. Här föreligga också två delar, handskriften och utplånandet av densamma. Men handskriften är vårt samvete såsom anklagande och dömande oss. Vidare är lagen det ord, som överbevisar om och dömer synd. Det ordet: Jag har syndat mot Herren, såsom David säger, är sålunda handskriften. Men det oerdet uttala icke de ogudaktiga och säkra människorna på allvar. Ty de se icke och läsa icke den lagens dom, som är skriven i deras hjärtan. Men under verklig samvetsnöd och verkliga samvetskval erfar man denna lagens dom. Därför är handskriften just den ånger, som dömer oss. Att utplåna handskriften är lika med att avskaffa den lagens dom, varigenom det utslaget fälles att vi skola bliva fördömda, och att inrista den dom, varigenom vi få erfara, att vi äro befriade från förutnämnda fördömelse. Men tron är denna nya dom,som utplånar den förra och giver hjörtat frid och liv.

49] Men varför behövs det att anföra flera vittnesbörd, då sådana möta överallt i den heliga Skrift? Så i Psalm 117: Hårt tuktade mig Herren, men han överlämnade mig icke åt döden. Och i Psalm 118: Min själ tvinade bort av bedrövelse, upprätta mig med ditt ord. Här angives i det första skedet ångern, och i det andra beskrives klart det sätt, varpå vi i ångern få ny kraft, nämligen genom Guds ord, som tillbjuder oss nåden. 50] Detta uppehåller och levandegör hjärtana. Och i 1 Sam. 2: Herren dödar och gör levande, han för ned i dödsriket och upp därifrån. 51] Det ena ledet betecknar här ångern, det andra tron. Och i Jes. 28: Herren skall vredgas för att sedan utföra sitt eget verk. Hans främmande verk är till för att han skall utföra sitt eget verk. Han kallar det ett Guds främmande verk, då Gud förskräcker, medan Guds eget verk är att levandegöra och trösta. Men Herren förskräcker, säger han, för att det må bliva plats för trösten och levandegörelsen, ty de hjärtan, som äro säkra och icke känna Guds vrede, försmå trösten. 52] På detta sätt brukar Skriften förena dessa två, samvetets förskräckelser och trösten, för att lära oss, att de förnämsta leden i boten äro ångern och den tröstande och rättfärdiggörande tron. Och icke kunna vi se, på vad sätt botens väsen kan klarare och enklare läras.

53] Ty Guds två förnämsta verk i människan äro att dels förskräcka, dels rättfärdiggöra och levandegöra de förskräckta. Hela Skriftens innehåll är ock indelat efter dessa två verk. Den ena delen är lagen, som påvisar, överbevisar om och fördömer synd. Den andra delen är evangeliet, d.v.s. löftet om den i Kristus givna nåden. Detta löfte upprepas hela Skriften igenom. Först gavs det åt Adam, sedan åt patriarkerna, och sedan förklarades det av profeterna, och slutligen förkunnades och frambars det av Kristus bland judarna och spriddes av apostlarna i hela världen. 54] Ty genom tron på detta löfte hava alla heliga blivit rättfärdiggjorda, men icke på grund av sin egen ytligare eller djupare ånger.

55] Exempel ur livet visa likaledes på dessa botens två delar. Efter syndafallet förebråddes Adam och blev förskräckt. Detta var ångern. Därefter lovade Gud sin nåd och ställde den säd i utsikt, varigenom djävulens rike, döden och synden skulle tillintetgöras. Här tillbjuder han syndernas förlåtelse. Dessa äro de förnämsta delarna. Ty även om straff därefter tillkommer, få vi likväl icke syndernas förlåtelse på grund av detta straff. Om detta slags straff skola vi strax härefter tala.

56] På samma sätt förebråds David av Natan och säger förskräckt: Jag har syndat mot Herren. Detta är ångern. Sedan hör han avlösningen: Herren har tillgivit dig din synd; du skall icke dö. Detta ord ingiver David nytt mod, och genom tron uppehåller, rättfärdiggör och levandegör det honom. 57] Även här tillkommer straff, men syndernas förlåtelse meddelas icke på grund av detta straff. Icke alltid tillkomma särskilda straff, men dessa två, ångern och boten, måste alltid finnas i boten, såsom framgår av Luk. 7. Synderskan kommer gråtande till Kristus. Av dessa tårar känner man hennes ånger. Därefter hör hon avlösningen: Dina synder äro dig förlåtna, din tro har frälst dig, gå i frid. Detta är den andra delen av boten, tron, som ingiver henne nytt mod och tröstar henne. 58] Av allt detta torde det vara uppenbart för den rättsinnige läsaren, att vi för boten hava hävdat de delar, som i egentlig mening höra till omvändelsen eller pånyttfödelsen och syndaförlåtelsen. De goda frukterna följa på pånyttfödelsen och syndaförlåtelsen. Fördenskull hava vi hävdat dessa två delar, för att man så mycket tydligare må se den tro, som vi fordra i boten. Och man kan så mycket klarare inse, vad den tro innebär, som evangeliet förkunnar, därigenom att vi ställa den gent emot ångern och dödandet.

59] Men emedan motståndarna uttryckligen förkasta vårt hävdande av att människan undfår syndernas förlåtelse genom tron, vilja vi tillägga några bevis, varigenom man kan förstå, att syndaförlåtelsen icke kommer till stånd på grund av ångern blott därigenom att ångerns verk utföres (ex opere operato), utan genom den särskilda tro (fides specialis), varigenom var och en tror, att hans synder äro honom förlåtna. Ty denna artikel är den förnämsta, varom vi kämpa med våra motståndare, och insikten i denna artikel anse vi vara i högsta grad nödvändig för alla kristna. Men då vi förut på tal om rättfärdiggörelsen synas hava tillräckligt ordat om denna sak, skola vi här fatta oss kort. Ty dessa två läropunkter, läran om boten och läran om rättfärdiggörelsen, äro med varandra synnerligen nära besläktade.

60] Då motståndarna tala om tron och säga, att den föregår boten, förstå de med tron icke den rättfärdiggörande tron, utan den, som i allmänhet tror, att det finnes en Gud, att straff äro bestämda för de ogudaktiga o.s.v. Men utan denna tro fordra vi, att var och en tror, att hans synder äro honom förlåtna. Det är om denna särskilda tro, striden står. Och den sätta vi mot den mening, som ålägger oss förtrösta icke på löftet om Kristus utan på att ångerns, bekännelsens och tillfyllestgörelsens verk utföras. Denna tro följer på samvetskvalen, så att den besegrar dessa och giver samvetet frid. Denna tro tillskriver vi förmågan att rättfärdiggöra och pånyttföda, i det att den befriar oss från samvetets förskräckelser och i hjärtat bereder frid, glädje och ett nytt liv. Denna tro hävdar vi vara nödvändig för syndaförlåtelsen. Därför räknar vi den bland botens förnämsta delar. Och Kristi kyrka hyser icke någon annan mening, ehuru våra motståndare bestrida det.

61] Till en början vilja vi fråga våra motståndare, om avlösningen utgör en del av boten eller icke. Om de nu skilja den från bekännelsen, såsom de ju bruka göra hårfina distinktioner, kunna vi icke förstå, vartill bekännelsen utan avlösningen skulle tjäna. Men om de icke skilja mottagandet av avlösningen från bekännelsen, så måste de mena, att tron är en del av boten, emedan avlösningen icke kan mottagas utan tro. Att avlösningen mottages blott genom tron kan bevisas med stöd av Paulus, som lär i Rom. 4, att löftet kan mottagas blott genom tron. Men avlösningen är just ett löfte om syndernas förlåtelse. 62] Därför kräver den nödvändigtvis tro. Vi kunna icke förstå, huru den kan sägas mottaga avlösningen, som icke är övertygad om sanningen av densamma. Vad annat är detta, att icke vara övertygad om sanningen av avlösningen, än att anklaga Gud för lögn? Om hjärtat tvivlar, så menar det, att det, som lovar Gud, är ovisst och grundlöst. Så heter det i 1 Joh. 5: Den som icke tror Gud, han gör honom till en lögnare, emedan han icke tror på Guds vittnesbörd om sin Son.

Forts. på nästa sida