1] I den tolfte artikeln gilla motståndarna dess förra del, där vi framhålla, att de, som efter dopet fallit i synd, kunna undfå syndernas förlåtelse, närhelst och så ofta de omvända sig. Men den senare delen, vari vi säga, att botens huvudmoment äro ånger och tro, förkasta de. De förneka nämligen, att tron är en del av boten. 2] Vad hava vi då härvid att göra, oövervinnelige kejsar Karl? Just detta att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse är evangeliets eget ord. Men detta uttryckliga evangeliska ord förkastas av dem, som avfattat vederläggningsskriften. Därför kunna vi i intet hänseende samtycka till denna skrift. Vi kunna nämligen icke förkasta evangeliets saliggörande och tröstefulla ord. Och att förneka, att vi genom tron mottaga syndernas förlåtelse, vad annat är detta än att skymfa Kristi blod och död? 3] Vi bedja dig därför, oövervinnelige kejsar Karl, att du ville tålmodigt och uppmärksamt lyssna på oss i denna högviktiga sak, som rör huvudpunkten av evangeliet, den sanna kunskapen om Kristus och den sanna dyrkan av Gud. Ty alla rättskaffens män skola inse, att vi i denna sak först och främst hava lärt det, som är sant, rätt och för hela Kristi kyrka hälsosamt och nödvändigt. De skola se, att genom våra skrifter ett klart ljus kastats över evangeliet och att många fördärvliga villfarelser, vilka uppkommit genom de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas meningar och tidigare fördunklat läran om boten, blivit rättade.

4] Innan vi emellertid gå att försvara vår mening, vilja vi förutskicka följande. Alla rättskaffens män, av vad stånd de vara må, och alla rättsinniga teologer erkänna utan tvekan, att före utgivandet av Luthers skrifter den största förvirring rådde med avseende på läran om boten. 5] Skrifter av sentensutläggare förekomma, vilka framställa en ändlös rad frågor, som inga teologer någonsin kunnat tillfredsställande förklara. Menige man har aldrig kunnat fatta själva saken eller inse, vad man företrädesvis söker i en bot, där samvetsfrid står att vinna. 6] Må någon av motståndarna framträda och säga oss, när syndernas förlåtelse gives. Gode Gud, huru stort är icke mörkret! Man hyser tvekan om huruvida syndaförlåtelsen gives åt den, som känner en blott lägre och ofullkomlig ånger (attritio), eller åt den, som känner den djupa och fullkomliga ångern (contritio). Och om syndaförlåtelsen gives på grund av denna ånger (contritio), vartill behöves då avlösningen, och om synden redan är förlåten, vad uträttar då nyckelmakten? Här gör man sig stor möda och nedsätter på ett skändligt sätt nyckelmakten. 7] Somliga fantisera om att skulden icke förlåtes genom nyckelmakten, utan att härigenom de eviga straffen förändras till timliga. Så skulle denna högst saliggörande makt vara icke ett livets och andens ämbete, utan blott ett vredens och straffets. Andra åter, nämligen de mera försiktiga, föregiva, att genom nyckelmakten synderna förlåtas inför församlingen, men icke inför Gud. Även detta är en fördärvlig villfarelse. Ty om vi icke genom nyckelmakten vinna tröst inför Gud, vad kan då giva samvetet frid? 8] De lära även – vilket är än mera befängt – att vi förtjäna nåden genom ångern (contritio). Här kan nu någon tilläventyrs fråga, varför icke Saul Judas och deras gelikar vunno nåden, ehuru de känt en fruktansvärd ånger och förkrosselse. Här hänvisa vi till tron på evangeliet och svara, att Judas icke hade någon tro och icke sökte upprättelse genom evangeliet och Kristi löfte. Ty tron markerar skillnaden mellan Judas' och Petrus' ånger. Men våra motståndare svara med att hänvisa till lagen och säga, att Judas icke älskade Gud, utan fruktade för straffet. 9] Men när skall det förskräckta samvetet, särskilt under sådana allvarliga, verkliga och djupa kval, som tecknas i psalmerna och hos profeterna och som de sant omvända förvisso få erfara, kunna avgöra, om det fruktar Gud för hans egen skull eller ryggar tillbaka för de eviga straffen? Dessa djupa rörelser i själen kunna väl åtskiljas med ord och beteckningar, men äro i själva verket icke så åtskilda, som dessa intagande sofister inbilla sig. 10] Här påkalla vi alla rättskaffens och insiktsfulla mäns omdöme. De skola utan tvivel öppet tillstå, att utredningarna härom bland motståndarna äro synnerligen invecklade och trassliga. Och likväl ät det här fråga om den viktigaste sak, själva huvudpunkten i evangeliet: syndernas förlåtelse. Hela denna lära om de frågor, för vilka vi förut redogjort, är hos våra motståndare full av villfarelser och skrymteri och fördunklar Kristi välgärning, nycklarnas makt och trons rättfärdighet.

11] Sådant är förhållandet med avseende på det första momentet i boten. Och huru är det, när vi komma till det andra, bekännelsen? Huru mycket bryderi föreligger icke där med detta ändlösa uppräknande av synderna, ehuru dessa till största delen bestå i brott mot mänskliga förordningar. Och för att så mycket mera plåga rättsinniga människor föregiva de, att detta uppräknande är ett Guds bud. 12] Och under det att de kräva detta uppräknande under förevändning av att det är av Gud påbjudet, tala de understundom likgiltigt om avlösningen, vilken dock i sanning är av Gud befalld. De föregiva, att botens sakrament blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) medför nåden utan att någon god själslig rörelse förekommer hos den, som brukar sakramentet. Men om tron, som omfattar avlösningen och tröstar samvetet, nämna de ingenting. Detta är i sanning – såsom man brukar säga – att vända sig bort från sakramentet.

13] Nu återstår det tredje momentet i boten, tillfyllestgörelserna. Behandlingen härav inrymmer hos dem de mest förvirrade meningar. De föregiva, att de eviga straffen förändras till skärseldens straff; en del av dessa efterskänkas – så lära de – genom nyckelmakten, från en annan del måste man friköpa sig genom tillfyllestgörelser. 14] De tillägga vidare, att dessa tillfyllestgörelser böra vara överloppsgärningar (opera supererogationis), och dessa bestå i iaktagandet av de mest dåraktiga ting, såsom pilgrimsfärder, rosenkransar och dylikt, vilka icke hava något stöd i Guds bud. 15] Såsom de genom tillfyllestgörelserna vilja friköpa sig från skärselden, så hava de vidare uttänkt det mest inkomstbringande sätt att friköpa sig från dessa tillfyllestgörelser. De sälja nämligen avlat, som de förklara såsom efterskänkande av nämnda tillfyllestgörelser. Och denna inkomst förvärva de icke blott från de levande, utan ännu mycket mera från de döda. Och icke blott genom avlat utan även genom mässoffer friköpa de de döda från de tillfyllestgörelser, som dessa i livet borde ha gjort. 16] Så blir det med ett ord en ändlös handel med dessa tillfyllestgörelser. Bland dessa skandalösa påfund – vi kunna nämligen icke uppräkna dem alla – och bland dessa onda andars läror ligger läran om rättfärdigheten genom tron på Kristus och om Kristi välgärning fullständigt begraven. Därför måste alla rättskaffens människor förstå, att gendrivandet från vår sida av sofisternas och kyrkorättslärarnas lära om boten är gagneligt och befogat. Ty följande lärosatser äro uppenbarligen falska och avvikande icke blott från den heliga Skrift utan även från kyrkofäderna:

17] 1. Att vi genom goda gärningar, gjorda utanför nåden, kunna på grund av ett gudomligt fördrag förtjäna Guds nåd.

18] 2. Att vi genom den lägre och ofullkomliga ångern (attritio) kunna förtjäna Guds nåd.

19] 3. Att blotta avskyn för det begångna brottet är tillräcklig till att utplåna synden.

20] 4. Att vi på grund av den fullkomliga ångern (contritio), men icke genom tron på Kristus få syndernas förlåtelse.

21] 5. Att nyckelmakten icke förmår meddela syndaförlåtelsen inför Gud, utan blott inför församlingen.

22] 6. Att genom nyckelmakten synderna icke förlåtas inför Gud, utan att nyckelmakten är inrättad för att förändra de eviga straffen till timliga, pålägga samvetena vissa tillfyllestgörelser, inrätta nya gudstjänster och förplikta samvetena till dylika tillfyllestgörelser och gudstjänstbruk.

23] 7. Att uppräknandet av synderna i bekännelsen, varom motståndarna giva föreskrifter, är nödvändigt i enlighet med vad Gud förordnat.

24] 8. Att de i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelserna äro nödvändiga för att friköpa från skärseldens straff eller tjäna såsom ett slags ersättning till skuldens utplånande. Så uppfattas nämligen saken av de olärda.

25] 9. Att man genom mottagandet av botens sakrament blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan förefintligheten av någon god själslig rörelse hos den, som brukar sakramentet, mottager nåden.

26] 10. Att i kraft av nyckelmakten själarna befrias genom avlat från skärselden.

27] 11. Att under vissa förbehåll icke blott de av kyrkolagen föreskrivna straffen, utan även skulden (culpa) bör anses kvarstå hos den, som verkligen omvänder sig.

28] För att kunna leda fromma samveten ut ur dessa sofistiska irrgångar lära vi för vår del, att boten består av två delar, nämligen ånger (contritio) och tro (fides). Om någon därtill vill lägga en tredje del, nämligen botens goda frukter, d.v.s. en förändring till det bättre av hela livet och vandeln, så invända vi intet däremot. 29] I fråga om ångern (contritio) avklippa vi tvärt de där ändlösa onyttiga tvisterna om när vi sörja över synden på grund av kärlek till Gud eller på grund av fruktan för straff. Men vi säga, att ångern (contritio) är de sanna förskräckelserna hos det samvete, som känner Guds vrede över synden och sörjer över att det syndat. Och denna ånger kommer då till stånd, när Guds ord överbevisar oss om synd, ty huvudsumman av evangeliets predikan är att överbevisa om synd, meddela syndaförlåtelse, rättfärdighet för Kristi skull, den helige Ande och det eviga livet och har som syfte att vi såsom pånyttfödda må göra vad gott är. 30] Så sammanfattar Kristus evangeliets huvudsumma, då han i Lukas' sista kapitel säger, att bättring och syndernas förlåtelse skall i hans namn predikas bland alla folk. 31] Och om dessa samvetets förskräckelser talar Skriften t.ex. i Psalm 37: Ty mina missgärningar gå mig över huvudet, såsom en svår börda äro de mig för tunga o.s.v. Jag är förkrossad och till övermått förödmjukad. Jag brast av hela mitt hjärta ut i jämmerlig klagan. Och i Psalm 6: Var mig nådig, Herre, ty jag är svag. Hela mig, Herre, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt, och min själ är storligen förskräckt; ack Herre, huru länge. Och i Jes. 38: Jag sade i mina bästa dagar: Jag går in genom dödsrikets portar. Jag hoppades ända till morgonen. Såsom ett lejon sönderkrossade han alla mina ben. 32] I sådana förskräckelser känner samvetet Guds vrede över synden , men synden känna icke de säkra människor, som leva efter köttet. Samvetet ser syndens vederstygglighet och sörjer allvarligen över att hava syndat. Det flyr understundom även för Guds förskräckliga vrede, ty en människa kan icke, om hon icke uppehålles av Guds ord, fördraga Guds vrede. 33] Så säger Paulus: Genom lagen har jag dött bort från lagen. 34] Ty lagen blott anklagar och förskräcker samvetena. Men till en människa i sådan samvetsnöd hava motståndarna intet att säga om tron, utan framhålla endast det ord, som överbevisar om synd. Då blott detta framställes, föreligger ju här en lagens och icke en evangeliets lära. Genom dessa samvetskval förtjäna människorna enligt deras mening nåden, om de blott älska Gud. Men huru skola väl människorna under verkliga samvetskval kunna älska Gud, när de erfara Guds förskräckliga vrede, som icke med ord kan uttryckas? Vad annat lära de än förtvivlan, då de under dessa samvetskval blott visa på lagen?

35] Vi tillägga därför tron på Kristus såsom den andra delen av boten, ty under dessa kval bör evangeliet om Kristus framställas för samvetena, då däri löftet är givet om syndaförlåtelse genom Kristus. De böra därför tro, att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull. Denna tro ingiver de förkrossade nytt mod samt uppehåller och levandegör dem enligt det ordet: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid. 36] Denna tro tillägnar sig syndernas förlåtelse, och den rättfärdiggör inför Gud, såsom samma skriftställe betygar: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro. Denna tro visar skillnaden mellan Judas' och Petrus', Sauls och Davids ånger. Judas' och Sauls ånger gagnade till intet, därför att till densamma icke den tro kom, som omfattar syndernas förlåtelse som är oss given för Kristi skull. Men Davids och Petrus' ånger var gagnelig, emedan till densamma den tro kom som omfattar syndernas förlåtelse, som är oss given för Kristi skull. 37] Vidare kan icke kärleken föreligga, innan försoningen genom tron kommit till stånd. Lagen kan nämligen icke fullgöras utan Kristus i enlighet med det ordet: Genom Kristus hava vi tillträde till Fadern. Och denna tro tillväxer så småningom, och hela livet igenom har den att kämpa med synden för att övervinna synd och död. Men på tron följer kärleken, såsom vi ovan sagt. 38] Därför kan man på ett klart sätt bestämma den barnsliga fruktan såsom en sådan fruktan, som är förbunden med tro, d.v.s. en sådan, där tron tröstar och uppehåller det förskräckta samvetet. Men en slavisk fruktan är en sådan, där tron icke gör detta.

39] Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder. Därför inbegripa vi även avlösningen när vi tala om tron, då ju tron kommer av predikan, såsom Paulus säger. Ty då samvetet får höra evangeliet predikas och avlösningen förkunnas, fattar det nytt mod och undfår tröst. 40] Och då Gud i sanning levandegör genom Ordet, meddelar nyckelmakten verkligen inför Gud syndaförlåtelse i enlighet med det ordet: Den som hör eder, han hör mig. Därför böra vi tro dens ord, som meddelar avlösningen, alldeles såsom vore det ett ord, som kommer från himmelen. 41] Och avlösningen kan sägas utgöra botens sakrament, såsom även de mera insiktsfulla skolastiska teologerna säga. 42] Emellertid får denna tro under frästelserna på mångahanda sätt näring genom evangeliets ord och genom bruket av sakramenten. Ty dessa äro det nya förbundets tecken, d.v.s. tecken till syndernas förlåtelse. De meddela sålunda syndernas förlåtelse, såsom instiftelseorden till Herrens nattvard klart betyga: Detta är min lekamen, som utgivits för eder. Detta är det nya förbundets kalk. Så undfå vi tron och stärkas i den genom avlösningen samt genom att höra evangeliet och bruka sakramenten, på det att vi icke må duka under i kampen mot ångesten för synd och död. 43] Denna vår utredning av boten är klar och tydlig, den framhåller starkare betydelsen av nyckelmakten och sakramenten, sprider ljus över Kristi välgärning och lär oss att hålla oss till vår medlare och försonare Kristus.

Forts. på nästa sida