51] Våra motståndare godkänna den nionde artikeln, vari vi bekänna att dopet är nödvändigt för saligheten, att barnen böra döpas och att barndopet icke är förkastligt, utan nödvändigt och verksamt till saligheten. 52] Och då evangeliet hos oss läres rent och klart, hava vi genom Guds nåd därav skördat den frukten, att i våra församlingar icke några vederdöpare uppstått, enär människorna genom Guds ord skyddats mot dessa förbrytares gudlösa och upproriska anhang. Vi förkasta såväl ett flertal andra av vederdöparnas villfarelser som även denna, att barndopet enligt deras mening skulle vara utan nytta. Det är nämligen i högsta grad visst och sant, att löftet om frälsning tillkommer även de små barnen. Men icke tillkommer löftet sådana, som stå utanför Kristi kyrka, där varken Ordet eller sakramenten finnas, ty Kristus pånyttföder genom Ordet och sakramenten. Därför är det nödvändigt att man döper de små barnen för att löftet om frälsning må komma dem till del, i enlighet med Kristi befallning: döpen alla folk. Liksom frälsningen i detta ord tillbjudes alla, så tillbjudes också dopet åt alla, män, kvinnor, barn och spädbarn. Härav följer tydligt, att barnen böra döpas, ty frälsningen tillbjudes tillsammans med dopet. 53] För det andra är det uppenbart, att Gud gillar dopet av de små barnen. Därför hysa vederdöparna en ogudaktig mening, då de förkasta barndopet. Att Gud gillar dopet av barnen, det framgår därav, att gud giver sin Ande åt dem, som blivit döpta. Ty vore detta dop ogiltigt, så skulle den helige Ande icke givas åt någon, inga skulle bli frälsta och ingen kyrka skulle till sist finnas. Detta skäl torde ensamt kunna befästa gudfruktiga och fromma människor mot vederdöparnas ogudaktiga och förryckta åsikter.

54] Motståndarna gilla även den tionde artikeln, vari vi bekänna vår tro, att i Herrens nattvard Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande och utdelas tillsammans med de ting, som synas, brödet och vinet, åt dem, som mottaga sakramentet. Vi försvara ståndaktigt denna mening, sedan vi gjort saken till föremål för noggrann omprövning och behandling. Ty då Paulus säger, att brödet är en delaktighet av Kristi kropp, så skulle ju följa, att brödet icke vore en delaktighet av Kristi kropp, utan blott av hans ande, om Herrens lekamen icke vore i sanning närvarande. 55] Vi erfara, icke blott att den romerska kyrkan hävdar Kristi lekamliga närvaro, utan även att den grekiska kyrkan fordom varit och ännu alltjämt är av samma mening. Detta betygas nämligen av mässordningen hos de förra, vari prästen tydligt beder, att av det förvandlade brödet må bliva Kristi egen lekamen. Och den, såsom det synes oss, icke oävne bulgariske författaren säger uttryckligen, att brödet icke blott är ett tecken, utan i sanning förvandlas till Kristi kött. 56] Och utförlig är Cyrills utredning i hans kommentar till Johannesevangeliets 15:e kapitel, där han framhåller, att Kristus lekamligen meddelas oss i nattvarden. Han säger här nämligen: Vi förneka visserligen icke, att vi genom rätt tro och uppriktig kärlek skulle andligen förenas med Kristus, men vi förneka absolut, att vi icke skulle hava någon lekamlig förening med honom; detta är nämligen alldeles i strid mot den heliga Skrift. Ty vem tvivlar på att Kristus även i den meningen är vinträdet och grenarna, att vi från honom mottaga livet? Hör vad Paulus säger: Vi äro alla en enda kropp i Kristus, vi äro, ehuru många, dock ett i honom. Ty vi hava alla del i detta ena bröd. Menar här möjligen någon, att den hemlighetsfulla välsignelsens kraft är oss okänd? Då denna är i oss, månne den då icke lekamligen också åstadkommer detta, att genom delaktigheten av Kristi kropp Kristus bor i oss? Kort därefter heter det: Därför bör man betänka, att Kristus bor i oss icke blott i den gestalt, som heter kärleken, utan också genom en naturlig delaktighet av honom etc. 57] Detta ha vi anfört, icke för att anställa meningsutbyte om denna sak – ty hans Maj:t Kejsaren har intet att invända mot denna artikel – utan för att var och en, som läser detta, desto klarare må se, att vi försvara den lära, som är antagen i hela kyrkan, nämligen att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande i Herrens nattvard och där verkligen utdelas tillsammans med de synliga tingen, brödet och vinet. Vi tala här om närvaron av den levande Kristus, ty vi veta, att döden icke mera råder över honom.

58] Den elfte artikeln om att avlösningen bör bibehållas i kyrkan gillas av våra motståndare. Men om bikten göra de det korrigerande tillägget, att man bör iaktaga kyrkolagens förordning i kapitlet Omnis utriusque, att man bör bikta sig en gång om året och att, även om man icke kan upphäva alla synder, man likväl med noggrannhet bör i tankarna hopsamla och sedan förtälja vad man kunnat erinra sig. Om hela denna artikel skola vi strax i det följande utförligare tala, då vi gå att utveckla vår tanke om boten. 59] Känt är, att vi förklarat och förhärligat avlösningens välgärning och nycklarnas makt på sådant sätt, att många ängslade samveten hämtat tröst av denna vår lära, då de hört, att det är Guds befallning, ja, evangeliets egen röst, att vi må tro avlösningen och vara fast förvissade om att syndernas förlåtelse gives oss av nåd för Kristi skull och att vi genom denna tro i sanning bliva försonade med Gud. Denna lära har ingivit många fromma hjärtan nytt mod och har förvärvat åt Luther det största förtroende hos alla rättskaffens människor, då den för samvetena visar på en fast och viss tröst, ty förut hade läran om gärningarna förtagit avlösningen hela dess kraft, då de skolastiska teologerna och munkarna icke hade något att lära om tron och förlåtelsen av nåd.

60] Beträffande tiden för bikten är det känt, att de flesta i våra församlingar upprepade gånger under året bruka de båda sakramenten: avlösningen och Herrens nattvard. Och de bland oss, som undervisa om sakramentens betydelse och värde, de göra så, att de inbjuda folket att ofta bruka sakramenten. Angående denna sak finnes av de våra mycket skrivet, som är så framställt, att om det bland våra motståndare finnes rättskaffens män, dessa utan tvivel skulle gilla och prisa det. 61] Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden. 62] Men hos oss föreskrives icke en viss tid för bikten, emedan alla icke vid en och samma tidpunkt kunna vara därtill lika beredda. Om alla komma på samma gång, skulle de icke kunna ordentligen förhöras och undervisas. De gamla kyrkliga stadgandena och fäderna föreskriva icke heller någon viss tidpunkt. Ty det heter blott: Om några vilja vara medlemmar i Guds kyrka, men ertappas med att aldrig gå till Herrens nattvard, må de uppmanas härtill. Om de icke gå till nattvarden, må de tillhållas att göra bättring. Om de tillhöra kyrkans gemenskap, må de icke ständigt avhålla sig. Om de icke göra det, må de vara borta. Kristus säger, att de som ovärdigt äta, de äta sig själva till dom. Därför tvinga icke församlingens herdar dem, som icke äro beredda, att bruka sakramenten.

63] Med avseende på uppräknandet av synderna i bikten få människorna en sådan undervisning, att inga snaror utläggas för samvetena. Visserligen kan det vara nyttigt att vänja de oerfarna att uppräkna vissa synder, för att de må kunna lättare undervisas, men vi behandla nu frågan, vad som är nödvändigt enligt Guds bud. Därför borde motståndarna icke mot oss anföra kyrkolagens förutnämnda förordning i kapitlet Omnis utriusque, vilken icke är oss okänd, utan de borde i stället med Guds bud visa, att uppräknandet av synderna är nödvändigt för att erhålla förlåtelse. 64] Alla kyrkor i hela Europa känna till fullo, vilka snaror som utlagts för samvetena av angivna kapitel i nämnda förordning, som bjuder att i bikten uppräkna alla synder. Själva ordalydelsen i denna förordning innehåller icke så mycket oegentligt som det, som författarna av bikthandböckerna senare tillagt angående omständigheterna vid syndernas begående. Vilka irrgångar ha härmed icke öppnats för de känsligaste sinnena, vilka kval ha härmed icke beretts dem? Ty de hårda och gudlösa beröras icke av sådana skräckmedel. 65] Vilka sorgliga uppträden har icke vidare bestämmelsen om att var och en skall bikta för sin egen präst framkallat bland präster och munkar, vilka då minst av allt visat ett broderligt sinne, när de kivats om myndigheten att vara biktfäder? Därför mena vi, att uppräknandet av synderna icke är nödvändigt på grund av något Guds bud. Denna mening företräda ock Panormitanus och flera andra kyrkorättslärde. Vi vilja icke heller pålägga de våras samveten något tvång genom förutnämnda förordning i kapitlet Omnis utriusque, ty vi mena därom såväl som om övriga människostadgar, att iakttagandet av dem icke utgör någon gudstjänst, nödvändig för rättfärdiggörelsen. Nämnda förordning föreskriver vidare det omöjliga att uppräkna alla synder. Ty faktum är, att vi icke minnas eller lägga märke till flertalet synder i enlighet med ordet: Vem märker huru ofta han felar?

66] Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda, men som skulle vara mindre outhärdlig, om de tillade ett enda ord om tron, som tröstar samvetena och ingiver dem nytt mod. Men om den tro, som uppnår syndernas förlåtelse, finnes icke en enda stavelse i den stora massan av kyrkliga förordningar, utläggningar av den kanoniska rätten, bikthandböcker och biktföreskrifter. Ingenstädes omnämnes där Kristus, utan blott beräkningar över synderna. Och den största delen upptages av behandlingen av synder mot människostadgar, något som är alldeles betydelselöst. 67] Denna lära har drivit många fromma själar till misströstan, då de icke kunnat komma till frid, emedan de trodde, att uppräknandet av synderna var nödvändigt på grund av Guds bud, och de likväl erforo, att det var omöjligt. Men andra icke mindre fel vidlåda motståndarnas lära om boten, vilken vi nu gå att granska.