1] Den sjunde artikeln av vår bekännelse, där vi sagt, att kyrkan är de heligas samfund, ha motståndarna förkastat. De ha tillfogat ett långt tal om att de ogudaktiga icke äro att avskilja från kyrkan, enär Johannes liknar kyrkan vid en loge, i vilken vete och agnar samlats tillhopa, och då Kristus liknat den vid en not, i vilken det finns goda och dåliga fiskar. 2] Det är förvisso sant, vad man säger, nämligen att intet läkemedel finnes mot förtalares bett. 3] Ingen kan tala så försiktigt, att han kan undgå förtal. Vi hava tillagt den åttonde artikeln, för att ingen skulle mena, att vi vilja avskilja de ogudaktiga och skrymtarna från kyrkans yttre gemenskap eller frånkänna sakramenten deras verkan, om de förvaltas av skrymyare och ogudaktiga människor. Därför är ett vidlyftigt försvar mot nämnda anklagelse här icke av nöden. Den åttonde artikeln rentvår oss tillräckligt. Ty vi medgiva, att skrymtare och ogudaktiga människor här i livet finnas inblandade i kyrkan och äro medlemmar av densamma med hänsyn till den yttre delaktigheten i kyrkans kännetecken: Ordet, bekännelsen och sakramenten, särskilt om de icke äro bannlysta. Och sakramenten äro icke därför utan verkan, att de handhavas av ogudaktiga människor, ja, vi kunna rätt bruka sådana sakrament, som förvaltas av ogudaktiga. 4] Paulus har ju förutsagt, att antikrist skall sitta i Guds tempel, d.v.s. styra och utöva sitt ämbete i kyrkan. 5] Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra värdsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. Endast i denna bemärkelse kallas kyrkan Kristi kropp, emedan Kristus med sin Ande förnyar, helgar och regerar den, såsom Paulus betygar i Ef. 1, då han säger: Och honom gav han åt kyrkan till att vara ett huvud över allting, ty den är hans kropp, nämligen fullheten av, d.v.s. gemenskapen med honom, som uppfyller allt i alla. 6] Därför äro de, i vilka Kristus intet verkar, icke hans lemmar. Motståndarna erkänna å sin sida, att de ogudaktiga äro döda lemmar i kyrkan. Därför förefaller det oss underligt, att de förkasta vår utredning, som talar blott om levande lemmar. 7] Vi hava icke sagt något som helst nytt. Paulus har bestämt kyrkan på alldeles samma sätt i Ef. 5, nämligen att den måste renas för att bli helig. Och han tillfogar dess yttre kännetecken, Ordet och sakramenten. Han säger nämligen: Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för henne för att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad genom ordet. Så ville han ställa fram henne inför sig i härligheten utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig. Detta bibelord ha vi nästan ordagrant återgivit i vår bekännelse. På samma sätt bestämmes kyrkan i trosbekännelsen, som bjuder oss tro på en helig allmännelig kyrka. 8] Men de ogudaktiga utgöra icke en helig kyrka. Den efterföljande artikeln: de heligas samfund, synes vara tillagd för att framställa, vad kyrkan betecknar, nämligen ett samfund av de heliga, som inbördes hava delaktighet i samma evangelium eller lära och samme helige Ande, som förnyar, helgar och regerar deras hjärtan.

9] Denna artikel framställdes av en nödvändig orsak. Vi känna nämligen gränslösa faror, som hota kyrkan med undergång. Det finns i själva kyrkan en oändlig mängd ogudaktiga människor, som vilja undertrycka den. För att vi icke må misströsta, utan veta, att kyrkan dock skall bestå, likaså för att vi må veta, att ehuru de ogudaktigas skara är stor, kyrkan dock skall förbliva och Kristus hålla allt vad han har lovat kyrkan, nämligen förlåta synder, bönhöra och giva den helige Ande, framställer artikeln om kyrkan i trosbekännelsen för oss denna tröst. 10] Och det heter här: en allmännelig kyrka, för att vi icke må mena, att kyrkan är ett ytte rike av vissa folk, utan fasthellre de över hela jorden spridda människor, vilka samtycka till evangeliet och hava samma Kristus, samme helige Ande och samma sakrament, vare sig de sedan ha lika eller olika människostadgar. 11] Och på ett ställe i förklaringarna till de kyrkliga dekreten heter det, att kyrkan i vidare bemärkelse omfattar både gudfruktiga och ogduaktiga, likaså, att de ogudaktiga blott till namnet, men ej i realiteten tillhöra kyrkan, men att de gudfruktiga göra det både till namnet och i verkligheten. Just i denna mening står det mycket att läsa om kyrkan hos fäderna. Hieronymus säger ju: Den, som är syndare och befläckad av orenhet, kan icke sägas vara en medlem av Kristi kyrka eller vara Kristus underdånig.

12] Ehuru sålunda skrymtare och ogudaktiga människor äro medlemmar av den sanna kyrkan med avseende på dess yttre bruk, så måste man, när man skall ange vad kyrkan är, bestämma den så, att den är Kristi levande kropp, likaså, att den är både till namnet och i verkligheten kyrka. Härtill föreligga många skäl. 13] Det är nämligen nödvändigt att förstå vad det är, som i grunden gör oss till medlemmar av kyrkan. Om vi bestämma kyrkan endast såsom ett yttre rike av gudfruktiga och ogudaktiga, så skulle man icke förstå, att Kristi rike består i hjärtats rättfärdighet och förlänandet av den helige Ande, utan man skulle mena, att det består i blott iakttagandet av vissa gudstjänstbruk och ceremonier. 14] Vidare – vad vore det för skillnad mellan lagens folk och kyrkan, om den senare vore ett yttre rike? Men Paulus skiljer på det sättet kyrkan från lagens folk, att han säger, att kyrkan är ett andligt folk, d.v.s. icke blott genom borgerliga ordningar skild från hedningarna, utan det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande. De, som genom naturlig härstamning tillhöra lagens folk, ha jämte löftet om Kristus del i löftet om lekamliga ting, såsom att besitta landet o.s.v. Och för dessa löftens skull kallades även de ogudaktiga bland dem Guds folk, ty Gud skilde dem, som genom naturlig härstamning tillhörde detta folk, från hednafolken genom vissa yttre ordningar och löften, ehuru dessa ogudaktiga icke behagade Gud. 15] Men evangeliet bringar oss icke en skugga av de eviga tingen, utan dessa eviga ting själva, nämligen den helige Ande och den rättfärdighet, som gäller inför Gud.

16] Därför äro endast de, som mottaga detta löfte om Anden, Guds folk enligt evangeliet. Därjämte är kyrkan Kristi rike, skilt från djävulens rike. Men säkert är, att de ogudaktiga äro i djävulens våld och medborgare i djävulens rike, såsom Paulus lär i Ef. 2, där han säger, att djävulen är verksam i de ohörsamma. Och till fariséerna, som förvisso i det yttre hörde till kyrkan, d.v.s. till de heliga inom lagens folk – ty de voro folkens ledare, de fullgjorde offren och undervisade – säger Kristus: I haven djävulen till eder fader. Kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är därför i egentlig mening de heligas samfund. Ty de ogudaktiga regeras av djävulen och äro fångar under honom, men de regeras icke av Kristi Ande.

17] Men varför behöver man orda om en självklar sak? Om nu kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är skild från djävulens rike, så äro ju nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu icke är fullt uppenbart, äro inmängda i kyrkan och där beklädda kyrkliga ämbeten. 18] Icke tillhöra de ogudaktiga Kristi rike blott därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör genom sin Ande, det må vara uppenbart eller fördolt under korset. Ty det är ju samme Kristus, som nu är förhärligad, men förut var korsfäst. 19] Härmed överensstämma Kristi liknelser i Matt. 13, där han tydligt säger, att den goda säden är rikets barn, men ogräset är djävulens barn. Åkern, säger han, är världen, men icke kyrkan. På samma sätt talar Johannes om hela det judiska folket och säger, att den sanna kyrkan skall skiljas från detta folk. Därför vittnar detta bibelställe mera mot motståndarna än för dem, ty det framhåller, att det sanna gudsfolket är att skilja från Israel efter köttet. Och Kristus talar om kyrkans framträdande, då han säger: Himmelriket är likt en not eller tio jungfrur, och lär, att kyrkan är undanskymd av hopen av ogudaktiga, för att de fromma icke må taga anstöt och för att vi må veta, att Ordet och sakramenten äro verksamma, även om de handhavas av ogudaktiga människor. Men å andra sidan lär han, att ehuru dessa ogudaktiga hava del i de yttre tecknen, de likväl ej utgöra Kristi sanna rike och ej äro lemmar i hans kropp. 20] Ty de äro under djävulens välde. Men icke fantisera vi om någon platonisk stat, såsom somliga gudlöst förvränga vår mening, utan vi säga, att denna kyrka verkligen finnes, d.v.s. att den existerar såsom alla sant troende och rättfärdiga, som finnas spridda över hela jordens yta. Och såsom kännetecken tillägga vi: den rena evangeliska läran och sakramenten. Och denna kyrka är i egentlig mening sanningens stödjepelare. Ty den behåller evangeliet rent och fasthåller, såsom Paulus säger, grunden, d.v.s. den sanna kunskapen om Kristus och tron. Och ehuru det bland dessa finns många svaga, som på den grunden bygga med förgängligt hö och strå, d.v.s. onyttiga meningar, så skall detta likväl, då de likväl icke upphävt själva grunden, såväl förlåtas dem som förändras till det bättre. 21] Och de heliga fädernas skrifter bära vittnesbörd om att även de stundom byggt på denna grund med hö och strå, men de ha härmed icke upphävt själva tron. Men det mesta av det, som våra motståndare försvara, omstörtar tron, såsom då de förkasta artikeln om syndernas förlåtelse, i vilken vi säga, att syndernas förlåtelse mottages genom tron. Det är vidare en uppenbart fördärvlig villfarelse, då våra motståndare lära, att människan före mottagandet av nåden förtjänar syndaförlåtelsen genom sin kärlek till Gud. Ty även detta är att upphäva grunden, d.v.s. Kristus. Vidare, vartill är tron av nöden, om sakramenten blott därigenom att själva handlingen utföres (ex opere operato) rättfärdiggöra utan någon god rörelse i själen hos mottagaren? 22] Men såsom kyrkan har löftet att allt framgent äga den helige Ande, så står den också alltid under faran att det innom henne kan finnas gudlösa lärare och ulvar. Men kyrkan i egentlig mening är den, som äger den helige Ande. Väl grassera ulvar och ogudaktiga lärare i kyrkan, men de utgöra dock i verklighet icke Kristi rike. Så betygar och säger Lyra: Kyrkan består icke av människor, som hava någon kyrklig eller världslig makt och värdighet, ty det har befunnits, att många furstar och påvar och andra av lägre rang hava avfallit från tron. Därför består kyrkan av dem, som hava en sann kunskap och rätt bekänna sin tro. Vad annat än vad Lyra här säger ha vi framhållit i vår bekännelse?

23] Men troligen kräva våra motståndare en sådan bestämning av kyrkan, att den skulle fattas såsom den i hela världen främsta världsliga monarkien, där en oinskränkt och oemotsäglig makt tillkommer den romerske påven att efter behag sammanställa trosartiklar, förkasta skrifter, inrätta gudstjänster och offer, likaså att efter behag stifta lagar, efterlåta och befria från vilka lagar han vill, vare sig gudomliga eller borgerliga och där kejsaren och alla konungar hade att från påven mottaga makt och rätt att behålla sina riken i enlighet med Kristi befallning – ty, menar man, då Fadern har lagt allt under Kristus, bör man förstå, att denna makt överflyttats på påven. Fördenskull måste påven vara herre över hela jorden, över alla riken i världen och över alla enskilda och offentliga ting samt hava all maktfullkomlighet i timliga och andliga ting och innehava båda svärden, det andliga och det världsliga. 24] Och denna beskrivning av – icke Kristi kyrka – utan påvens rike finnes icke blott hos de kyrkorättslärde, utan även i Daniels elfte kapitel.

25] Om vi på detta sätt skulle ange, vad kyrkan är, skulle vi troligen finna mildare domare. Ty mycket orimligt och ogudaktigt har skrivits om den romerske påvens makt, för vilket ingen ännu blivit anklagad. Men vi ensamma skola straffas, emedan vi förkunna den Kristi välgärning, att vi genom tron på Kristus, men icke genom några av påven uttänkta gudstjänstbruk få syndernas förlåtelse. 26] Vidare angiva Kristus, profeterna och apostlarna Kristi kyrka vara något helt annat än påvens välde. 27] Och icke heller får man överflytta på påvarna, vad som tillhör den sanna kyrkan, nämligen att de skulle utgöra sanningens grundpelare och icke kunna taga miste. Ty huru mången påve frågar väl efter evangeliet och anser det värt att läsas? Många driva t.o.m. öppet gäck med allt vad religion heter, eller om de till äventyrs gilla något, så är det sådant, som står i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet. 28] Allt annat betrakta de såsom uppdiktat eller likt skaldernas skådespel. Därför mena vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tro på Kristi evangelium och hava den helige Ande. Dock erkänna vi, att många skrymtare och ogudaktiga människor äro blandade samman med de heliga i detta livet och att de hava del i kyrkans yttre kännetecken, varför de med hänsyn till denna yttre delaktighet äro medlemmar av kyrkan och likaså beklädda kyrkliga ämbeten. Dock förlora sakramenten icke sin verkan, därför att de handhavas av ovärdiga, ty på grund av församlingens kallelse handla de å Kristi, men icke å egna vägnar, såsom Kristus betygar: Den, som hör eder, han hör mig. Då de frambära Kristi ord och sakramenten, göra de det å Kristi vägnar och i hans ställe. Detta lär oss nämnda Kristus-ord, för att vi icke skola taga anstöt av de tjänstförättandes ovärdighet.

Forts. på nästa sida