Forts. från föreg. sida

112] Endräkten kommer nämligen att med nödvändighet upplösas, när biskoparna antingen pålägga alltför dryga bördor eller icke taga hänsyn till folkets svaghet. Och söndringar uppstå, när människorna döma alltför strängt om lärarnas liv eller på grund av några mindre oegentligheter förakta sina lärare, ty då söka de sig både en annan lära och andra lärare. 113] Däremot bevaras fullkomligheten, d.v.s. felfriheten i kyrkan, då de starka ha fördrag med de svaga, då folket överser med vissa brister i lärarnas liv och biskoparna hava försyn för folkets svaghet. 114] Alla visa mäns böcker äro fyllda med föreskrifter om att öva dylik billighet, för att vi i den dagliga umgängelsen må för den gemensamma fridens skull förlåta varandra mycket. Angående detta ger Paulus såväl på detta ställe som annorstädes ofta föreskrifter. Därför draga motståndarna av ordet "fullkomlighet" grundlöst den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör, medan Paulus här talar om felfriheten och friden i samfundslivet. Och på samma sätt tolkar Ambrosius detta ställe: På samma sätt säges en byggnad vara fulländad och utan brist, då alla dess delar äro med varandra väl sammanfogade. 115] Men det är en skam för motståndarna att så mycket framhäva kärleken, då de aldrig öva den. Vad göra de nu? De sönderspränga församlingarna, de skriva blodslagar och förelägga dessa för kejsaren, vår huldrike furste, för att han skall stadfästa dem, de dräpa präster och andra redliga män, om någon av dem på minsta sätt ger till känna, att han alls icke gillar något av deras uppenbara missbruk. Detta överensstämmer icke med deras lovprisande av kärleken, ty om motståndarna handlade i överensstämmelse därmed, skulle församlingarna hava lugn och riket fred. De nuvarande oroligheterna skulle nämligen snart lägga sig, om motståndarna icke med alltför stor hårdhet påyrkade vissa för fromheten skadliga stadgar, vilka de i flertalet fall själva icke iakttaga, medan de kraftigt försvara dem mot oss. De överse dock lätt med sig själva, men icke med andra, såsom det heter hos skalden: Mig själv förlåter jag, säger Maenius. 116] Men detta är något helt annat än de lovord över kärleken, som de här anföra från Paulus och som de icke förstå bättre än väggen fattar det ord, som den såsom eko återger.

117] Från Petrus anföra de också detta ord: Kärleken överskyler alla överträdelser. Det är emellertid tydligt, att Petrus här talar om kärleken till nästan, ty detta ord fogar han till budet och befallningen om att människorna skola älska varandra inbördes. Men icke har det kunnat falla någon apostel in, att vår kärlek skulle övervinna synd och död och vara en försoning, på grund varav Gud utan Kristus såsom medlare skulle försonas och att vår kärlek utan medlaren Kristus skulle vara rättfärdighet. Ty om någon sådan kärlek funnes, vore den en lagens, men icke en evangeliets rättfärdighet, då ju evangeliet lovar oss försoning och rättfärdighet, om vi tro, att Fadern för vår försonare Kristi skull är blidkad och att Kristi förtjänst skänkes oss. 118] Därför bjuder Petrus kort förut, att vi må komma till Kristus och uppbyggas på honom. Och han tillägger: Den som tror på honom, han skall icke komma på skam. Men vår kärlek befriar oss icke från att komma på skam, då Gud anklagar och dömer oss. Tron på Kristus däremot gör oss fria från samvetets förskräckelser, då vi veta, att vi för Kristi skull få förlåtelse.

119] Men nämnda ord om kärleken är hämtat från Ordspråksboken, där det antitetiska uttryckssättet klart visar, huru detta ord bör förstås: Hat uppväcker trätor, men kärlek överskyler alla överträdelser. 120] Petrus lär alldeles detsamma som Paulus i det förutnämnda, ur Kolosserbrevet hämtade ordet, nämligen att om oenigheter uppstå, dessa böra genom billighet och foglighet från vår sida biläggas och avgöras. Oenigheter – säger han – uppstå genom hat, såsom vi ofta se, att av de minsta misshälligheter de största tragedier uppstå. Så uppkom en ringa missämja mellan Caesar och Pompeius, och om den ene givit aldrig så litet vika för den andre, så hade icke medborgarkriget uppstått. Men då båda läto sig ledas blott av sitt hat, fick denna i sig ringa orsak de största verkningar. 121] Även många irrläror ha uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra. Därför talar Petrus icke om egna synder, utan om andras, då han säger: Kärleken överskyler överträdelser, d.v.s. andras synder, och detta människor emellan, ty även om misshälligheter uppstå, så överskyler kärleken dem och förlåter, giver efter och påyrkar icke allt med strängaste rätt. Petrus vill sålunda icke säga, att kärleken förtjänar syndernas förlåtelse inför Gud, att den med åsidosättande av Kristus såsom medlare utgör försoning och att den pånyttföder och rättfärdiggör, utan att den gent emot människor icke är egensinnig, hård och brutal, att den överser med vissa fel hos vänner, att den fördrager andras mera ohyfsade uppträdande, såsom en allmänt känd sentens säger: Du skall lära känna, men icke hata din väns seder. 122] Icke utan avsikt anbefalla apostlarna den kärlekens utövning, som filosoferna kalla måttfullhet. Ty denna dygd är nödvändig för att upprätthålla den allmänna endräkten, som icke kan bestå, om icke församlingsherdar och menigheter överse med mycket och förlåta varandra mycket.

123] Från Jakob anföra de: I sen alltså, att människan rättfärdiggöres av gärningar och icke av tro allena. Detta skriftställe anse de mer än något annat vara en instans mot vår mening. Men det är lätt och enkelt att svara härpå. Om motståndarna här icke tillfoga sina egna meningar om gärningarnas förtjänster, så skulle dessa Jakobs ord icke innehålla något för oss opassande. Men varhelst det är tal om gärningar, tillfoga motståndarna sin ogudaktiga åsikt om att vi genom goda gärningar förtjäna syndernas förlåtelse, att dessa goda gärningar utgöra en försoning och lösepenning, på grund varav Gud försonas med oss och att samma goda gärningar övervinna samvetets förskräckelser inför synden och döden och på grund av sin egen godhet äro välbehagliga inför Gud, men icke äro i behov av barmhärtigheten och försonaren Kristus. Intet av allt detta har fallit Jakob in, och likväl försvara motståndarna allt detta under förevändning av att det är Jakobs mening.

124] Först och främst bör man därför besinna, att detta bibelställe mera talar mot motståndarna än mot oss. Ty motståndarna lära, att människan rättfärdiggöres genom kärlek och gärningar, men om tron, varigenom vi omfatta försonaren Kristus, ha de intet att säga. Ja, de förkasta denna tro, och de göra det icke blott i sina uttalanden och skrifter, utan de söka också att med järn och straff utplåna den inom kyrkan. Huru mycket bättre lär då icke Jakob, som ju icke alls utelämnar tron och sätter kärleken i trons ställe, utan fasthåller tron, för att icke försonaren Kristus må utelämnas i rättfärdiggörelsen. På samma sätt kommer Paulus vid framställningen av det kristna livets huvudinnehåll att i 1 Tim. 1 sammanfatta tron och kärleken: Förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

125] För det andra framgår av själva sakförhållandet, att här är tal om de gärningar, som följa på tron och som visa, att tron icke är död, utan levande och verksam i hjärtat. Därför är det icke Jakobs mening, att vi genom goda gärningar förtjäna syndernas förlåtelse och nåden. Ty han talar om de goda gärningarna hos de rättfärdiggjorda, vilka redan äro försonade med Gud och honom behagliga samt hava uppnått syndernas förlåtelse. Därför taga motståndarna miste, då de härav draga den slutsatsen, att Jakob lär, att vi genom goda gärningar förtjäna syndaförlåtelsen och nåden och att vi genom våra gärningar utan försonaren Kristus hava tillträde till Gud.

126] För det tredje har Jakob strax förut sagt om pånyttfödelsen, att den sker genom evangelium. Han säger nämligen: Efter sin vilja födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara förstlingar av de varelser, som han skapat. Då han här säger, att vi blivit pånyttfödda genom evangelium, lär han, att vi pånyttfödas och rättfärdiggöras genom tron. Ty löftet om Kristus omfatta vi blott genom tron, då vi sätta detta löfte mot samvetets förskräckelser inför synden och döden. Sålunda menar Jakob icke, att vi pånyttfödas genom våra egna gärningar.

127] På grund härav är det uppenbart, att Jakob icke står i motsats mot oss, då han bestraffar de sömnaktiga och säkra, som inbilla sig, att de hava tron, ehuru de icke ha den, och gör en åtskillnad mellan död tro och levande tro. 128] Död – säger han – är den tro, som icke föder goda gärningar, men levande är den tro, som föder sådana goda verk. Vi hava vidare ofta framhållit, vad vi kalla tro. Ty vi tala icke om en overksam kunskap, sådan som även djävlarna ha, utan om den tro, som motstår samvetets förskräckelse och tröstar de förskräckta samvetena. 129] Sådan är tron, men den är icke en sådan lätt sak, som motståndarna inbilla sig, och det är icke genom mänsklig makt, utan genom gudomlig, som vi levandegöras och övervinna döden och djävulen. Så säger Paulus i Kolosserbrevet, att tron är verksam genom Guds kraft och övervinner döden: vari I ock haven blivit uppväckta genom tron på Guds kraft. Då denna tro är ett nytt liv, föder den med nödvändighet nya rörelser i hjärtat och gärningar. Därför förnekar Jakob med rätta, att vi rättfärdiggöras genom en sådan tro, som är utan gärningar. 130] Därmed att han säger, att vi rättfärdiggöras genom tro och gärningar, säger han förvisso icke, att vi pånyttfödas genom gärningar. Ock han säger icke, att Kristus delvis och våra gärningar delvis försona och bringa försoning. Han beskriver icke heller, huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan huru de rättfärdiga äro, sedan de blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda. 131] Detta: att rättfärdiggöras betecknar här icke detta: att från att vara ogudaktig göras rättfärdig, utan detta: att enligt forensiskt bruk förklaras såsom rättfärdig. I denna mening heter det: Lagens görare skola göras rättfärdiga. Såsom dessa ord: Lagens görare skola förklaras rättfärdiga, icke innehålla något för oss opassande, så mena vi detta vara fallet även med Jakobs ord: En människa bliver rättfärdig icke av tro allenast, utan även av gärningar, ty de människor, som hava tro och goda gärningar, förklaras förvisso såsom rättfärdiga. De heligas goda gärningar äro nämligen, såsom vi förut sagt, rättfärdiga och behaga Gud för trons skull. Jakob framhåller ju endast de gärningar, som verkas av tron, såsom han betygar, då han säger om Abraham: Tron samverkade med hans gärningar. I denna mening säges det, att lagens görare rättfärdiggöras, d.v.s. de, som av hjärtat tro på Gud och därför bära goda frukter, vilka för trons skull behaga Gud och därför äro lagens uppfyllelse, förklaras såsom rättfärdiga. 132] Dessa enkla och klara ord innehålla intet för oss olägligt, men de förvanskas av motståndarna, som till desamma foga sina egna ogudaktiga meningar. Av det sagda följer sålunda icke, att gärningarna förtjäna syndernas förlåtelse, verka hjärtats pånyttfödelse, hava försonande kraft, äro Gud behagliga utan försonaren Kristus och icke äro i behov av Kristus såsom försonare. Intet av allt detta säger Jakob, ehuru motståndarna skamlöst draga sådana slutsatser av Jakobs ord.

Forts. på nästa sida