Forts. från föreg. sida

90] Antonius, Bernhard, Dominicus, Franciscus och andra heliga fäder hava utvalt åt sig ett visst levnadssätt antingen för att få forska i Skriften eller för att ägna sig åt andra nyttiga övningar. Men de höllo före att de icke på grund av dessa självvalda övningar, utan genom tron för Kristi skull räknades såsom rättfärdiga och hade en nådig Gud. Men den stora hopen har sedan sökt efterlikna icke fädernas tro, men deras gärningar utan tro för att genom dem förtjäna syndaförlåtelsen, nåden och rättfärdigheten, och de hava icke förstått, att de skulle mottaga detta av nåd för försonaren Kristi skull. 91] Den meningen hyser världen om alla gärningar, att de utgöra en försoning, varigenom Gud blidkas, och att de utgöra förtjänster, på grund av vlika vi räknas såsom rättfärdiga. Men världen förstår icke, att Kristus är försonaren och att vi genom tron av nåd komma därtill, att vi för Kristi skull räknas såsom rättfärdiga. Då gärningarna likväl icke kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana, och så uppstå nya gudstjänstbruk, nya löften och nya munkordnar, allt vid sidan av Guds bud, för att därigenom åstadkomma något stort och märkvärdigt, som man kan ställa mot Guds vrede och dom. 92] Dessa ogudaktiga åsikter om gärningarna försvara våra motståndare i strid mot Skriften. Att tillskriva våra egna gärningar den innebörden att de skulle vara en försoning, att de skulle förtjäna syndaförlåtelsen och nåden och att vi för deras skull skulle räknas såsom rättfärdiga inför Gud, men icke för Kristi, försonarens, skull genom tron, vad annat är detta än att beröva Kristus hans ära såsom medlare och försonare? 93] Ehuru även vi mena och lära, att goda gärningar ovillkorligen böra göras (en begynnande laguppfyllelse bör nämligen följa på tron), så tillerkänna vi likväl Kristus den honom tillkommande äran. Vi hålla nämligen före och lära, att vi genom tron för Kristi skull räknas såsom rättfärdiga inför Gud, att vi däremot icke räknas såsom rättfärdiga på grund av våra egna gärningar utan Kristus såsom medlare, att vi icke genom våra egna gärningar förtjäna syndernas förlåtelse, nåd och rättfärdighet, att vi icke kunna ställa våra gärningar mot Guds vrede och dom och att våra gärningar icke kunna övervinna ångesten över synden, utan att denna kan övervinnas genom tron allena och att endast medlaren Kristus kan genom tron ställas mot Guds vrede och dom. 94] Om någon menar något annat, så giver han icke åt Kristus den honom tillkommande äran, ty Kristus är given oss såsom försonare, för att vi genom honom skola hava tillträde till Fadern. 95] Men vi tala nu om rättfärdigheten i vår ställning inför Gud och icke inför människor, den rättfärdighet, varigenom vi vinna nåd och frid i vårt samvete. 96] Ty icke kunna vi uppnå samvetsfrid inför Gud annat än genom tron allena, varigenom vårt samvete är fast övertygat om att vi för Kristi skull hava en nådig Gud, såsom det står skrivet: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda, hava vi frid. Ty rättfärdiggörelsen är endast något av nåd för Kristi skull utlovat, varför denna rättfärdighet inför Gud kan mottagas genom tron allena.

97] Nu gå vi att ge svar beträffande de skriftställen, som motståndarna anföra för att bevisa, att vi rättfärdiggöras genom kärleken och gärningarna. Från 1 Kor. anföra de: Om jag hade all tro o.s.v., men icke hade kärlek, så vore jag intet. Här triumfera de högeligen och säga, att Paulus försäkrar för hela kyrkan, att tron allena icke rättfärdiggör. 98] Att här giva svar på tal är lätt, sedan vi ovan visat, vad vi tänka om kärleken och gärningarna. Detta ställe hos Paulus fordrar kärlek, och detsamma göra även vi. Vi hava nämligen förut sagt, att en verklig förnyelse och en begynnande laguppfyllelse bör finnas hos oss i enlighet med detta ord: Jag skall lägga min lag i deras hjärtan. Om någon förkastar kärleken, så kan han, även om han har stor tro, likväl icke behålla den. 99] Ty han behåller icke den helige Ande. Men Paulus talar på detta ställe icke om huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan han skriver till dem, som blivit rättfärdiggjorda, men behövde uppmanas att bära goda frukter, för att de icke skulle förlora den helige Ande. 100] Men motståndarna gå här alldeles förvänt till väga: detta enda ställe, där Paulus lär om frukterna, anföra de, men de synnerligen många ställen, där han i vederbörlig ordning talar om huru rättfärdiggörelsen kommer till stånd, förbigå de. Om andra bibelställen, som tala om tron, tillägga de alltid den anmärkningen, att dessa böra förstås såsom gällande den genom kärleken formerade eller gestaltade tron (fides formata). Här tillägga de emellertid icke något beriktigande om att även den tron är nödvändig, vilken erfar, att vi räknas såsom rättfärdiga för försonaren Kristi skull. Så utesluta motståndarna Kristus från rättfärdiggörelsen och lära blott en lagens rättfärdighet. 101] Men låtom oss återgå till Paulus. Ingen kan från den nämnda texten sluta till något annat än att kärleken är nödvändig. Det tillstå vi. På samma sätt är det nödvändigt att avhålla sig från stöld. Men det vore icke någon riktig slutsats, om någon därav ville bevisa detta: att avhålla sig från stöld är nödvändigt, sålunda rättfärdiggör avhållsamheten från stöld. Rättfärdiggörelsen innebär nämligen icke ett godkännande av en enskild gärning, utan av hela personen. Detta Paulus-ställe är oss sålunda till intet men, bara motståndarna icke tillfoga vad som lyster dem. Ty Paulus säger här icke, att kärleken rättfärdiggör, utan han säger, att jag utan kärleken vore intet, d.v.s. att tron vore utsläckt, huru stor den än varit. Han säger icke heller, att kärleken övervinner ångesten över synden och dödsfruktan, att vi skulle kunna ställa vår kärlek mot Guds verde och dom, att vår kärlek skulle tillfyllestgöra Guds lag, att vi genom vår kärlek men åsidosättande av Kristus såsom försonade skulle hava tillträde till Gud eller att vi genom vår kärlek skulle få den utlovade syndaförlåtelsen. Intet av allt detta säger Paulus. Därför är icke hans mening den, att kärleken rättfärdiggör, ty vi rättfärdiggöras blott då, när vi omfatta försonaren Kristus och tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Och icke bör man fantisera om någon rättfärdiggörelse, varvid försonaren Kristus åsidosatts. 102] Våra motståndare omintetgör löftet om Kristus och utplåna evangeliet, om – såsom de mena – Kristus icke är nödvändig och vi genom vår kärlek kunna övervinna döden och utan försonaren Kristus hava tillträde till Gud. 103] Motståndarna förvanska flera bibelställen, då de i stället för att från dem själva framdraga deras verkliga innebörd i dem inlägga sina egna meningar. Ty vad för oss opassande skulle detta Paulus-ställe hava, om vi borttaga den tolkningen därav, som motståndarna tillfogat, i det att de icke förstå, vad rättfärdiggörelsen är eller huru den kommer till stånd! Sedan korintierna blivit rättfärdiggjorda, hade de mottagit många förträffliga gåvor. De voro till en början fyllda av iver, såsom vanligt är. Därefter började split uppstå bland dem, såsom Paulus antyder, och de började förakta sina goda lärare. Därför klandrar Paulus dem och manar dem att återvända till kärlekens verk. Ehuru dessa äro nödvändiga, vore det likväl dåraktigt att inbilla sig, att fullgörandet av andra tavlans bud skulle göra oss rättfärdiga inför Gud, ty i dessa är det fråga om vårt förhållande till människor, men icke i egentlig mening om vårt förhållande till Gud. Men i rättfärdiggörelsen sker en uppgörelse med Gud, där blidkas Guds vrede och där kommer vårt samvete till frid med Gud. Men intet av allt detta sker genom fullgörandet av andra tavlans bud.

104] Men motståndarna invända nu, att kärleken sättes före tron och hoppet. Ty Paulus säger: Störst av dem är kärleken. Det är vidare följdriktigt tänkt, att den största och förnämsta dygden rättfärdiggör. 105] Visserligen talar Paulus på detta ställe egentligen om kärleken till nästan och framhåller, att kärleken är störst, ty den bär mest frukt. Tron och hoppet hava endast med Gud att göra, men kärleken utåt mot människorna har oändligt många verk att fullgöra. Likväl giva vi våra motståndare gärna det medgivandet, att kärleken till Gud och nästan är den största dygden, ty detta är det förnämsta budet: Du skall älska Herren, din Gud. Men på vad sätt kunna de härav draga den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör? 106] Den största dygden rättfärdiggör, säga de. Men såsom lagen även i dess egenskap av det högsta och främsta icke rättfärdiggör, så rättfärdiggör icke heller dess största dygd. Men den dygd rättfärdiggör, som omfattar Kristus och meddelar åt oss Kristi förtjänst och genom vilken vi mottaga nåd och frid från Gud. Men denna dygd är tron. Ty tron är, såsom vi ofta förut sagt, icke blott en kunskap, utan den består fasthellre i att vilja mottaga och omfatta det, som i löftet om Kristus erbjudes. 107] Men denna lydnad mot Gud att vilja mottaga löftet är icke mindre än kärleken en gudstjänst. Gud vill, att vi skola tro honom och att vi just av honom skola mottaga det goda, och detta förklarar han vara en sann gudstjänst.

108] Men motståndarna tillskriva kärleken rättfärdiggörelsen, emedan de överallt kräva och lära en lagens rättfärdighet. Vi kunna icke förneka, att kärleken är lagens förnämsta verk. Och den mänskliga visheten ser på lagen och söker i den rättfärdigheten. De skolastiska lärarna, som voro framstående och skickliga teologer, prisa därför lagens högsta verk och tillskriva densamma rättfärdiggörelsen. Men bedragna av mänsklig vishet sågo de i likhet med fariséerna, filosoferna och mohammedanerna icke Mose ansikte avtäckt, utan beslöjat. 109] Men vi prisa evangelii dårskap, vari en annan rättfärdighet är uppenbarad, nämligen att vi för frösonaren Kristi skull anses såsom rättfärdiga, då vi tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Vi äro icke heller i okunnighet om huru radikalt denna lära strider mot förnuftets och lagens sätt att se och bedöma. Och icke heller äro vi okunniga om att lagens lära om kärleken är mycket mera behaglig. Ty den motsvarar mänsklig vishet. Men vi blyges icke för evangelii dårskap, utan försvara denna för Kristi skull och bedja Kristus, att han genom den helige Ande ville hjälpa oss att förklara och förhärliga den.

110] I sin vederläggningsskrift hava våra motståndare mot oss anfört även detta ställe ur Kolosserbrevet: Kärleken är fullkomlighetens sammanhållande band. Härav draga de den slutsatsen, att kärleken rättfärdiggör, emedan den gör oss fullkomliga. Ehuru här mycket skulle kunna genmälas beträffande frågan om fullkomligheten, vilja vi här blott helt enkelt återge Paulus' mening. Visst är, att Paulus här talar om kärleken till nästan. Man bör i sanning icke mena, att Paulus skulle vara mera benägen att låta vare sig rättfärdigheten eller fullkomligheten inför Gud följa av fullgörandet av andra tavlans bud än av uppfyllandet av den första tavlans. Men om kärleken gör oss fullkomliga, så skulle vi icke behöva Kristus såsom försonare. Ty tron omfattar blott Kristus såsom försonare. Men det nyss sagda är vitt skilt från Paulus' mening, ty han tillåter aldrig, att Kristus såsom försonare lämnas åsido. 111] Han talar här nämligen icke om fullkomligheten hos den enskilde, utan om kyrkans samfällda fullkomlighet. Ty han säger, att kärleken är ett band eller något, som sammanbinder, för att därmed angiva, att han talar om sammanbindandet och förenandet av kyrkans många medlemmar inbördes. Ty liksom i varje familj och i varje rike enigheten mellan medlemmarna måste underhållas genom ömsesidiga tjänster och friden blott kan bevaras därigenom, att människorna överse med och förlåta varandras fel, så bjuder Paulus, att det i kyrkan skall finnas kärlek, varigenom man kan bevara endräkten och där så kräves hava fördrag med brödernas ohyfsade uppträdande samt överse med en del mindre fel för att förhindra, att kyrkan splittras i olika partier, varav hat, partisinne och villfarelser uppstå.

Forts. på nästa sida