Forts. från föreg. sida

Svar på de av motståndarna framställda argumenten

62] Sedan vi nu lärt känna grunderna till denna vår lära, nämligen skillnaden mellan lagen och löftena eller evangeliet, blir det lätt att vederlägga motståndarnas invändningar. De anföra nämligen utsagor om lagen och gärningarna, men förbigå orden om löftena. 63] Men med avseende på alla utsagor om lagen kan man en gång för alla svara, att ingen kan utan Kristus fullgöra lagen och att de yttre, till det borgerliga livet hörande gärningarna, som man gör utan Kristus, icke äro Gud behagliga. Då gärningarna berömmas, är det därför nödvändigt att tillfoga, att tron först kräves, att gärningarna berömmas endast för trons skull och att de äro frukter av och vittnesbörd om tron. Tvetydiga och farliga frågor leda till många olika svar. 64] Ty den gamle skalden säger med rätta: En orättfärdig och i sig själv sjuk sak måste på ett konstlat sätt utmålas. Men beträffande rätta och säkra ting kan ett eller annat svar, hämtat direkt från källorna, bringa allt till det rätta, som synes vålla svårigheter. Detta gäller beträffande vår här föreliggande fråga. Ty med den norm, som jag förut antytt, kan man tolka alla anförda utsagor om lagen och gärningarna. 65] Vi erkänna nämöligen, att Skriften på ett håll framställer lagen och på ett annat evangeliet eller det nådefulla löftet om syndernas förlåtelse för Kristi skull. Men våra motståndare göra helt enkelt det nådefulla löftet om intet, då de förneka, att tron rättfärdiggör, och då de lära, att vi mottaga syndaförlåtelsen och försoningen på grund av kärleken och våra gärningar. 66] Om syndaförlåtelsen berodde på våra gärningar, så vore den helt och hållet osäker. Därmed vore ock löftet gjort om intet. 67] Därför hänvisa vi alla fromma själar till att betrakta löftena och undervisa dem om den nådefulla syndaförlåtelsen och försoningen, som sker genom tron på Kristus. Därefter tillfoga vi ock läran om lagen. Och detta bör man rätt dela, såsom Paulus säger. Ty man må se till vad Skriften tilldelar lagen och vad den tilldelar löftena. Den berömmer nämligen gärningarna på sådant sätt, att den icke upphäver det nådefulla löftet.

68] Ty gärningarna göra vi av Guds befallning lika mycket för att öva tro som för att därmed bekänna vår tro och tacka Gud. Fördenskull böra vi nödvändigtvis göra goda gärningar. Ehuru vi göra dessa gärningar, medan vi leva i köttet, som ännu icke förnyats, och ehuru den helige Andes rörelser hos oss härigenom hindras och gärningarna själva härigenom förorenas, så äro de likväl för trons skull heliga och gudomliga och uttryck för Kristi offerliv, då han genom dem uppenbarar sitt rike inför världen. Ty genom dessa gärningar helgar han våra hjärtan och håller djävulen tillbaka. Och för att hålla sitt evangelium vid makt bland människorna ställer han mot djävulens välde de heligas bekännelse och förhärligar sin makt i vår svaghet. 69] De faror och vedermödor, som aposteln Paulus, Athanasius, Augustinus och andra kyrkans lärare hava utstått, och de predikningar, de hållit, äro heliga verk och sanna, Gud välbehagliga offer samt strider, som Kristus utkämpat och genom vlika han besegrat djävulen och drivit honom bort från de troende. 70] De vedermädor, som David utstod under sina krig och i den fredliga förvaltningen, äro heliga verk, sanna offer och Guds egna strider, genom vilka han gent emot djävulen försvarat sitt folk, som var i besittning av Guds ord, för att gudskunskapen icke skulle alldeles utplånas på jorden. 71] Detsamma mena vi också om varje enskilt gott verk, som utövas i de ringaste allmänna eller enskilda kallelserna. Genom dessa verk triumferar Kristus över djävulen: korintiernas sammanskott till en allmosa t.ex. var ett sådant heligt verk, ett offer och en Kristi kamp mot djävulen, som vill förhindra att något sker till Guds ära. 72] Att ringakta dylika verk, t.ex. lärans bekännelse, bedrövelser efter Guds sinne, kärlekens verk och köttets dödande, skulle i sanning vara att förakta Kristi synliga regemente bland människorna. 73] Men här ha vi ett tillägg att göra om belöningar och förtjänster. Vi lära, att för de troendes gärningar belöningar äro ställda i utsikt. Vi lära, att de goda gärningarna icke förtjäna syndaförlåtelsen, nåden eller rättfärdiggörelsen (ty detta mottaga vi blott genom tron), men väl andra lekamliga och andliga belöningar i detta livet och det tillkommande, ty Paulus säger: Var och en skall få mottaga sin lön efter sitt arbete. 74] Belöningarna skall sålunda vara olika efter de olika arbetena. Men syndaförlåtelsen är lika för alla och en och den samma, såsom Kristus är en, och den bjudes av nåd åt alla, som tro, att deras synder äro dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar, såsom det i samvetsnöden är oss fast och visst, att vi icke kunna sätta några våra egna gärningar mot Guds verde, såsom Paulus klart säger: Då vi hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi i tron hava tillträde o.s.v. 75] Men då denna tro gör oss till Guds barn, gör den oss också till Kristi medarvingar. Och såsom vi icke med våra gärningar förtjäna rättfärdiggörelsen, varigenom vi göras till Guds barn och Kristi medarvingar, så förtjäna vi icke heller med våra gärningar det eviga livet. Tron uppnår nämligen detta, emedan den rättfärdiggör oss och äger en nådig Gud. Men det eviga livet tillkommer dem, som blivit rättfärdiggjorda, enligt ordet: Dem som han rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. 76] Då Paulus anbefaller oss budet att hedra våra föräldrar, erinrar han om den belöning, som tillägges detta bud, men han vill härmed icke säga, att lydnaden mot föräldrarna rättfärdiggör oss inför Gud. Men då denna lydnad utövas av de rättfärdiggjorda, förtjänar den andra stora belöningar. 77] Dock prövar Gud de heliga på olika sätt och uppskjuter ofta belöningarna för deras rättfärdiga gärningar, för att de må lära sig att icke förtrösta på sin egen rättfärdighet samt att fråga efter Guds vilja mer än efter belöningar, varpå vi hava Jobs, Kristi och andra heligas exempel. Härom undervisa oss också många psalmer, som trösta oss med avseende på att det går de ogudaktiga väl, t.ex. Psalt. 36: Harmas icke. Och Kristus säger: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. 78] Detta pris, som tillägges de goda gärningarna, utgör tvivelsutan en drivkraft för de troende att göra vad gott är. 79] Samtidigt förkunnas läran om boten för de ogudaktiga, som gör det ont är, och visas på Guds verde, varmed han hotar alla, som icke göra bättring. 80] Vi hålla sålunda goda gärningar i ära och kräva sådana samt visa på de många orsaker, varför dessa böra göras.

Så lär även Paulus om gärningarna, att Abraham mottog omskärelsen icke för att han genom detta verk skulle rättfärdiggöras. Ty han hade redan genom tron kommit därhän, att han räknades som rättfärdig. Men omskärelsen tillkom, för att han på sin kropp skulle hava ett skrivet tecken, som skulle påminna honom att själv öva sin tro, inför andra bekänna sin tro och genom sitt vittnesbörd mana andra till tro. 81] Genom tron frambar Abel ett bättre offer. Ty då han genom tron var rättfärdig, var detta hans offer Gud välbehagligt, vilket han gjorde icke för att genom denna gärning förtjäna syndaförlåtelsen och nåden, utan för att därmed öva sin tro och visa andra sin tro och för att därmed mana andra till tro.

82] Ehuru goda gärningar på detta sätt böra följa på tron, betraktas de på ett helt annat sätt av sådana människor, som icke kunna tro och i sitt hjärta vara övertygade om att de för Kristi skull av nåd få förlåtelse och att de av nåd för Kristi skull hava en nådig Gud. När dessa se de heligas gärningar, anse de efter människors sed, att de heliga genom dessa gärningar förtjänat syndaförlåtelsen och nåden. Därför efterhärma de dem och mena, att också de genom liknande gärningar skola förtjäna sina synders förlåtelse och nåden, ja, de mena, att de genom dessa gärningar kunna blidka Guds vrede och komma därhän, att de på grund av dessa gärningar räknas såsom rättfärdiga. 83] Denna ogudaktiga mening om gärningarna fördöma vi. Först och främst därför att den fördunklar Kristi ära, i det att människorna framlägga dessa gärningar inför Gud såsom lösepenning eller försoning. Men härmed tillskrives åt våra gärningar den ära, som tillkommer Kristus ensam. För det andra emedan samvetena icke kunna vinna frid genom dessa gärningar, utan allt under det att de i verklig själanöd hopa de ena gärningarna på de andra, råka i förtvivlan, emedan de icke finna någon av sina gärningar tillräckligt ren. Lagen anklagar dem nämligen ständigt och framställer ständigt för dem Guds vrede. För det tredje emedan de, som så förhålla sig, aldrig kunna nå fram till verklig gudskunskap, utan förtörnas på Gud, fly Guds dom och de prövningar, som Gud pålägger, och aldrig få erfarenhet av att Gud bönhör dem. 84] Men tron visar, att Gud är nära de sina, sedan den blivit fast övertygad om, att Gud av nåd förlåter och bönhör.

85] Men en sådan ogudaktig mening om gärningarna vidlåder alltid världen. Hos hedningarna förekommo offer, som de övertogo från patriarkerna. Deras gärningar efterhärmade de, men deras tro hade de icke, utan de menade, att dessa gärningar utgjorde en försoning och lösepenning, på grund av vilken Gud blev försonad. 86] Det israelitiska folket kom i sin tur att efterhärma detta i den tron, att de för gärningars skull, d.v.s. blott därigenom att handlingen utfördes (ex opere operato), såsom vi säga, fingo en nådig Gud. Vi se, huru skarpt profeterna klandra folket i detta hänseende, t.ex. i Psalt. 49: Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig, eller Jer.: Jag gav icke några bud om brännoffer. Sådana skriftställen förkasta icke de gärningar, som Gud klart påbjuder såsom utvärtes gärningar i det borgerliga livet, utan här förkastas den ogudaktiga meningen, att människorna genom dessa gärningar skulle kunna behaga Gud och så åsidosätta tron. 87] Och då inga gärningar kunna skänka samvetet frid, uttänker man efter hand nya gärningar, som Gud icke påbjudit. Israels folk hade sett profeterna offra på höjderna. De heligas exempel göra i synnerligt hög grad intryck på människorna, i det att de hoppas att genom liknande gärningar vinna Guds nåd, såsom de heliga gjort. Därför tog sig folket före att med en förunderlig iver efterhärma sådana gärningar för att genom dem förtjäna syndaförlåtelsen, nåden och rättfärdigheten. Men profeterna hade offrat på höjderna icke för att genom dessa gärningar förtjäna syndernas förlåtelse och Guds nåd, utan emedan de brukade undervisa på dessa platser och där betyga sin tro. 88] Folket hade hört, att Abraham tänkt offra sin son. Därför offrade även de sina söner för att med en sådan brutal gärning söka blidka Guds vrede. Men Abraham tänkte icke offra sin son i den avsikten, att denna gärning skulle vara en lösepenning eller ett försoningsoffer, för vars skull han skulle räknas rättfärdig. 89] Så har i kyrkan Herrens nattvard instiftats för att genom påminnelsen om Kristi löften, varom vi erinras i detta sakrament, vår tro må stärkas och vi utåt må bekänna vår tro samt förkunna Kristi väkgärningar, såsom Paulus säger: Så ofta I gören det, förkunnen I Herrens död o.s.v. Men våra motståndare påstå, att mässan är en gärning, som rättfärdiggör blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och som borttager skuld- och straff-förpliktelsen från dem, för vilka den firas. Ty den meningen har Gabriel i skrift betygat.

Forts. på nästa sida