Forts. från föreg. sida

39] Det är vidare tydligt, att denna uppfyllelse av lagen eller denna lydnad för lagen förvisso är en rättfärdighet, om den är fullkomlig. Men hos oss är den ofullkomlig och oren. Därför kan den icke behaga Gud eller av honom godtagas för sin egen skull. 40] Men ehuru det av det ovan framhållna står fast, att rättfärdiggörelsen icke blott betecknar början till förnyelsen, utan utgör den försoning, varigenom vi även i fortsättningen äro Gud behagliga, så torde man likväl ännu klarare kunna inse, att denna påbörjade laguppfyllelse icke rättfärdiggör, emedan den endast för trons skull är Gud behaglig. Icke böra vi förlita oss på, att vi genom vår egen fullkomlighet och uppfyllelse av lagen räknas såsom rättfärdiga inför Gud, utan detta sker endast för Kristi skull.

41] Det sker först och främst, emedan Kristus icke upphör att vara vår medlare, sedan vi blivit förnyade. De fara vilse, som föregiva, att Kristus åt oss förvärvat endast den första nåden, men att vi därefter med vår egen laguppfyllelse skola behaga Gud och förtjäna det eviga livet. 42] Kristus förbliver vår medlare, och vi böra alltid hålla fast vid, att vi för hans skull hava en blidkad Gud, ehuru vi i oss själva äro ovärdiga, såsom Paulus tydligt lär, då han skriver: Jag vet visserligen intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad. Men han vet sig genom tron för Kristi skull räknas såsom rättfärdig enligt detta ord: Saliga äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna. Men denna förlåtelse mottages alltid genom tron. Vidare är tillräknandet av denna evangeliets rättfärdighet i enlighet med löftet. Därför mottages den alltid genom tron. Och vi måste ständigt fasthålla vid, att vi räknas såsom rättfärdiga endast genom tron för Kristi skull. 43] Om de pånyttfödda därefter borde komma till insikt om, att de skulle bliva Gud behagliga på grund av sin egen laguppfyllelse, när skulle då vårt samvete bli visst, att det är Gud behagligt, då vi aldrig kunna tillfyllestgöra lagen? 44] Därför måste vi alltid taga vår tillflykt till Guds löfte och i detta söka stöd för vår svaghet samt vara övertygade om, att vi räknas såsom rättfärdiga för Kristi skull, vilken sitter på Faderns högra sida och ständigt manar gott för oss. Om någon menar, att han icke för Kristi löftes skull, utan på grund av sin egen laguppfyllelse är rättfärdig och Gud behaglig, så vanärar han denne vår överstepräst. Det är omöjligt att förstå, huru en människa kan inbilla sig, att hon utan försonaren och medlaren Kristus är rättfärdig inför Gud.

45] Men varför skulle ytterligare långa utredningar behövas? Hela Skriften och kyrkan betygar med kraft, att vi icke kunna tillfyllestgöra lagen. Och därför är icke denna påbörjade laguppfyllelse för sin egen skull, utan endast på grund av tron på Kristus Gud behaglig. 46] Ty vem älskar eller fruktar Gud tillräckligt? Vem uthärdar med tillräckligt tålamod de prövningar, som Gud pålägger? Vem råkar icke ofta i ovisshet om, huruvida människornas öden styras av Guds rådslut eller av slumpen? Vem kommer icke ofta att tvivla på huruvida Gud bönhör? Vem harmas icke ofta över, att det går de ogudaktiga bättre i händer än de fromma och att de förra förtrycka de senare? Vem fullgör sin kallelse? Vem älskar sin nästa såsom sig själv? Vem drives icke av den onda begärelsen? 47] Därför säger Paulus: Det goda, som jag vill, det gör jag icke, men det onda, som jag icke vill, det gör jag. Likaså: Med min håg tjänar jag Guds lag, men med kötet tjänar jag syndens lag. Här förklarar han tydligt, att han tjänar syndens lag. Och David säger: Gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig. Såsom en Guds tjänare ber han om förskoning från domen. Likaså: Salig är den människa, som Herren icke tillräknar synd. Synden, som kan tillräknas oss, vidlåder sålunda alltid vår mänskliga svaghet; med avseende på denna synd beder psalmisten strax efteråt: Därför skola alla heliga bedja till dig. Här visar han, att även de heliga böra bedja om syndernas förlåtelse. 48] Ännu mera blinda äro de, som mena, att de onda begärelserna i köttet icke äro synd, men om dessa säger Paulus: Köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet. 49] Köttet hyser misstro mot Gud, men sätter sin förtröstan till syndiga ting, söker i olyckan mänsklig hjälp till och med i strid mot Guds vilja och undfly de prövningar, som man i enlighet med Guds befallning bör fördraga, samt tvivlar om Guds barmhärtighet o.s.v. Mot dylika onda böjelser kämpar den helige Ande i våra hjärtan för att undertrycka och döda dem och framkallar hos oss nya andliga rörelser. 50] Men härom vilja vi i det följande anföra flera vittnesbörd, som eljest förekomma överallt, icke blott i Skriften utan även hos de heliga fäderna.

51] Augustinus säger förträffligt: Alla Guds bud fullgöras, när han förlåter oss allt det, som vi icke göra. Därför kräver han tro även i fråga om de goda gärningarna, för att vi må tro att vi äro Gud behagliga för Kristi skull och att icke våra gärningar i sig själva hava någon värdighet, så att de behaga Gud. 52] Och Hieronymus säger i sin skrift Adv. Pelagianos: Då äro vi sålunda rättfärdiga, när vi bekänna oss vara syndare, och vår rättfärdighet är icke grundad på vår egen förtjänst utan på Guds barmhärtighet. 53] Därför måste tron vara tillstädes vid den påbörjade upfyllelsen av lagen, och denna tro innebär övertygelsen om, att vi för Kristi skull hava en blidkad Gud. Ty Guds barmhärtighet kunna vi omfatta blott med tron, såsom vi ovan upprepade gånger sagt. 54] Då därför Paulus säger, att lagen befästes genom tron, är detta icke blott så att förstå, att de genom tron pånyttfödda mottaga den helige Ande och komma i besittning av rörelser i hjärtat, vilka stå i överensstämmelse med Gud lag, utan det är av högsta vikt att även tillägga, att vi böra vara medvetna om att hos oss mycket fattas i det att vi skulle uppfylla lagen. 55] Därför kunna vi icke vara övertygade om att vi räknas såsom rättfärdiga inför Gud på grund av vår laguppfyllelse, utan vi böra söka vår rättfärdighet på annat håll, för att vårt samvete skall få frid. Ty icke äro vi rättfärdiga inför Gud, så länge vi undfly Guds dom och förtörnas på Gud. 56] Fördenskull böra vi hålla före, att då vi genom tron för Kristi skull blivit försonade med Gud, vi räknas såsom rättfärdiga icke på grund av lagen eller våra gärningar. Men den hos oss påbörjade uppfyllelsen av lagen är Gud behaglig för trons skull, och för samma tros skull tillräknas oss icke det, som brister i vår laguppfyllelse, ehuru åsynen av vår orenhet förskräcker oss. Men om nu rättfärdiggörelsen är att söka på annat håll, så rättfärdiggöra vår kärlek och våra gärningar icke. 57] Kristi död och tillfyllestgörelse, som är oss given, böra ställas långt över vår renhet, ja, långt över själva lagen, så att vi må vara övertygade om att vi för denna Kristi tillfyllestgörelses skull, men icke för vår laguppfyllelses skull, hava en nådig Gud.

58] Detta lär Paulus i Gal. 3 med orden: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss, d.v.s. lagen dömer alla människor, men emedan Kristus, som var utan synd, undergick syndens straff och blev ett offer för oss, berövade han lagen dess rätt, för satt den icke mera skulle anklaga och döma dem, som tro på honom, då han ju själv är försoningen för dem och de för dennas skull räknas såsom rättfärdiga.Men då de räknas såsom rättfärdiga, kan lagen icke mera anklaga och döma dem, ehuru de i själva verket icke gjort lagen tillfyllest. I samma anda skriver han i Kol.: I Kristus ären I fullkomnade, liksom skulle han säga: Även om I haven långt kvar till fullbordandet av lagen, så fördömer det, som är kvar av synden, likväl eder icke, emedan I för Kristi skull i tron haven en fast och viss försoning, ehuru synden vidlåder edert kött.

59] Ständigt böra vi hava det löftet i åtanke, att Gud för detta sitt löftes skull och för Kristi skull vill vara oss nådig och vill rättfärdiggöra oss, men icke för lagens eller våra gärningars skull. I detta löfte böra våra förskräckta samveten söka försoningen och rättfärdiggörelsen, med detta löfte böra de stärka sig och vara fast övertygade om att de för Kristi skull och på grund av hans löfte hava en nådig Gud. Så kunna aldrig gärningarna, utan blott löftet giva samvetet frid. 60] Men om rättfärdiggörelsen och samvetsfriden äro att söka annorstädes än i kärleken och gärningarna, följer därav, att icke kärleken och gärningarna rättfärdiggöra, ehuru de, så långt det innebär ett uppfyllande av lagen, utgöra dygder och rättfärdigheter inom lagens sfär. Och så till vida rättfärdiggör denna laglydnad med en lagens rättfärdighet. Men denna lagens ofullkomliga rättfärdighet är Gud välbehaglig blott för trons skull. Därför rättfärdiggör den icke, d.v.s. den varken försonar eller pånyttföder eller gör i och genom sig själv oss välbehagliga inför Gud.

61] Härav står fast, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron allena, emedan vi genom tron allena mottaga syndaförlåtelsen och försoningen för Kristi skull, då försoningen och rättfärdiggörelsen är oss utlovad för Kristi skull, men icke för lagens skull. Därför mottaga vi rättfärdiggörelsen genom tron allena, ehuru sedan den helige Ande blivit oss given, uppfyllandet av lagen följer därefter.

Forts. på nästa sida