Forts. från föreg. sida

Om kärleken och lagens uppfyllelse

1] Här framställa våra motståndare mot oss ordet: Vill du ingå i livet, så håll buden, Likaså: Lagens görare skola förklaras rättfärdiga, och många andra dylika ord om lag och gärningar. Innan vi svara härpå, böra vi emellertid framsälla, vad som är vår mening om kärleken och lagens uppfyllelse.

2] Det är skrivet hos profeten: Jag skall giva min lag i deras hjärtan. Och i Rom. 3 säger Paulus: Lagen befästes, men göres icke om intet genom tron. Och Kristus säger: Vill du ingå i livet, så håll buden. Likaledes heter det: Om jag icke hade kärlek, så vore jag intet. 3] Dessa och liknande ord betyga, att vi böra påbörja och mer och mer söka fullborda lagens verk. Men vi tala härvid icke om ceremoniallagen, utan om den lag, som ger föreskrifter för vårt hjärtelag, d.v.s. dekalogen. 4] Då tron meddelar åt oss den helige Ande och föder ett nytt liv i våra hjärtan, kommer den också nödvändigtvis att föda andliga rörelser i hjärtana. Och vilka dessa rörelser äro, visar profeten med orden: Jag skall giva min lag i deras hjärtan. Ty sedan vi blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda, börja vi att frukta Gud, älska honom, bedja om och vänta hjälp av honom, tacka och lova honom och lyda honom under allt betryck. Vi börja också att älska vår nästa, enär nu våra hjärtan bestämmas av andliga och heliga rörelser.

5] Men detta kan komma till stånd först sedan vi genom tron blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda samt mottagit den helige Ande. Ty först och främst kan ingen fullgöra lagen utan Kristus. Vidare kan ingen hålla lagen utan den helige Ande. 6] Men den helige Ande mottaga vi genom tron i enlighet med detta ord av Paulus i Gal. 3: Så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden. 7] Huru skulle vidare ett människohjärta kunna älska Gud, så länge det erfar, att han vredgas fruktansvärt och låter timliga och eviga olyckor övergå oss? Men lagen anklagar oss alltid och visar alltid, att Gud vredgas. 8] Därför komma vi att älska Gud, först sedan vi med tron omfattat hans barmhärtighet. Först då blir Gud föremål för vår kärlek.

9] Ehuru de till det borgerliga livet hörande gärningarna, d.v.s. lagens yttre verk, till någon del kunna fullgöras utan Kristus och den helige Ande, så framgår likväl vad vi förut sagt, att det, som i egentlig mening hör till Guds lag, d.v.s. hjärteinställningen till Gud, som föreskrives i lagens första tavla, icke kan fullgöras utan den helige Ande. 10] Men våra motståndare äro sköna teologer: De fästa sig blott vid den andra tavlan och vid de utvärtes gärningarna, men de bekymra sig icke för den örsta, liksom hörde den icke hit, eller kräva blott en utvärtes Gudstjänst.Men de beakta alldeles icke den eviga lagen, som står högt över alla skapade varelsers sinne och förstånd: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta.

11] Men Kristus är given därtill, att vi för hans skull skola få syndernas förlåtelse och den helige Ande, som i oss föder ett nytt och evigt liv och en evig rättfärdighet. Fördenskull kunna vi fullgöra lagen, endast om vi genom tron mottagit den helige Ande. Därför säger Paulus, att lagen befästes, men icke göres om intet genom tron. Ty vi kunna fullgöra lagen, först då vi fått den helige Ande. 12] Och Paulus lär oss i 2 Kor. 3, att det täckelse, varmed Moses' ansikte var betäckt, kan borttagas blott genom tron på Kristus, varigenom den helige Ande mottages. Han säger nämligen: Ännu i dag, då Moses föreläses, hänger ett täckelse över deras hjärtan. Men när de en gång omvända sig till Gud, tages täckelset bort. Men Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 13] Med täckelset menar Paulus här den naturliga människans tanke om hela lagen, dekalogen och ceremoniallagen, nämligen då skrymtarna mena, att de utvärtes och till det borgerliga livet hörande gärningarna tillfyllestgöra Guds lag och att offer och gudstjänster, blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), rättfärdiggöra inför Gud. 14] Men då tages detta täckelse bort från oss, d.v.s. då undanröjes denna villfarelse, när Gud överbevisar våra hjärtan om vår orenhet och stora synd. Först då se vi, huru fjärran vi äro från att uppfylla lagen. Då se vi tillika, hurusom vårt kött i sin säkerhet och lättja icke fruktar Gud och icke är övertygat om att Gud vårdar sig om oss, utan att människor födas och dö av en slump. Då erfara vi, att vi icke tro, att Gud förlåter och bönhör. Men då vi förnummit evangeliet om syndernas förlåtelse och genom tron härpå vunnit ny styrka, mottaga vi den helige Ande, så att vi nu kunna tänka rätt om Gud, frukta honom, tro på honom o.s.v. Härav är uppenbart, att vi icke kunna fullgöra lagen utan Kristus och utan den helige Ande.

15] Vi erkänna därför, att det är nödvändigt, att vi böra påbörja och mer och mer söka fullborda lagens verk. Och vi innefatta i detta både de inre andliga rörelserna och de yttre goda gärningarna. 16] Falskeligen rikta motståndarna den anklagelsen mot oss, att de våra icke skulle lära något om goda gärningar, då de icke blott kräva sådana, utan även visa, huru dessa skulle komma till stånd. Resultatet övertygar de skrymtare, som av egna krafter söka fullgöra lagen, att de icke kunna utföra, vad de försöka. 17] Ty den mänskliga naturen är alltför svag att med egna krafter kunna motstå djävulen, som håller alla dem fångna, vilka icke äro frigjorda genom tron. 18] Vi behöva Kristi makt till skydd mot djävulen, d.v.s. det är av behovet påkallat, att vi, då vi veta, att Gud för Kristi skull bönhör oss och att vi hava löftet, bedja till Gud, att hans helige Ande må leda och försvara oss, på det att vi icke må förföras och fara vilse eller drivas att företaga oss något mot Guds vilja. Så heter det i psalmen: Han tog fångenskapen till fånga och gav människorna gåvor. Ty Kristus har besegrat djävulen och givit oss löftet och den helige Ande, på det att även vi med Guds hjälp må segra. Och i 1 Joh. 3: Just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra djävulens gärningar om intet. 19] Därjämte lära vi icke blott huru lagen skall fullgöras, utan även huru vår gärning behagar Gud, v.s.s. icke på grund därav att vi genom den tillfyllestgöra lagen, utan emedan vi, som göra den, äro i Kristus, såsom vi kort härefter skola visa. Det står sålunda fast, att de våra uppställa krav på goda gärningar. 20] Ja, de tillägga även, att det är omöjligt att skilja kärleken till Gud, huru ringa den än är, från tron, emedan vi genom Kristus ha tillträde till Fadern, och när vi mottagit syndernas förlåtelse, då ha vi blivit verkligen övertygade om att vi hava en Gud, d.v.s. att Gud har omsorg om oss, och då vi åkalla honom, tacka honom samt frukta och älska honom, såsom Johannes lär i sitt första brev: Vi älska, därför att han först har älskat oss, nämligen då han utgivit sin Son för oss och förlåtit oss våra synder. Så angiver han, att tron går före och att kärleken följer efter. 21] Den tro, varom vi tala, finnes i boten, d.v.s. den alstras under samvetets ångest och nöd, då detta förnimmer Guds vrede över synden och söker syndaförlåtelse och frihet från synden. Och under denna samvetsnöd och andra bedrövelser bör denna tro tillväxa och stärkas. 22] Därför kan den icke finnas hos dem, som leva efter köttet, finna behag i sina lustar och lyda dem. Därför säger Paulus: Så finnes nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus, dem, som icke vandra efter köttet, utan efter Anden. Likaledes: Vi hava ingen förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. Ty om I leven efter köttet, skolen I dö. Men om I genom ande döden kroppens gärningar, skolen I leva. 23] Denna tro, som i ett hjärta, som är förskräckt och undflyr synden, sålunda mottager syndernas förlåtelse, kan icke förbliva hos dem, som följa sina onda begärelser, och kan icke heller finnas tillsammans med dödssynd.

24] Av dessa trons verkningar uttaga motståndarna en enda, nämligen kärleken, och lära, att kärleken rättfärdiggör. Så är det tydligt och uppenbart, att de lära blott lagen. Men de lära icke, att man först måste mottaga syndernas förlåtelse genom tron. Och intet ha de att lära om medlaren Kristus och icke heller, att vi för hans skull hava en nådig Gud, utan blott att vi för vår kärleks skull ha det. Och likväl säga de icke eller kunna icke säga, hurudan denna kärlek är. 25] De berömma sig av, att de kunna fullgöra lagen, ehuru denna ära egentligen blott tillkommer Kristus. Och de ställa denna förtröstan på sina egna gärningar mot Guds dom, ty de hävda, att de på grund av värdighet kunna förtjäna nåden och det eviga livet. Detta är intet annat än en ogudaktig och falsk förtröstan. Ty i detta livet kunna vi icke tillfyllestgöra lagen, då vår köttsliga natur oupphörligt ger efter för de onda böjelserna, även om Anden i oss gör motstånd mot dem.

26] Nu frågar någon: Då även vi erkänna, att kärleken är ett verk av den helige Ande och då den utgör en rättfärdighet, enär den ju är uppfyllelse av lagen, varför lära vi då icke, att den rättfärdiggör? Härtill är från vår sida att svara: Det är för det första visst, att vi icke mottaga syndernas förlåtelse vare sig genom kärleken eller för kärlekens skull, utan för Kristi skull genom tron allena. 27] Det är tron allena, som ser på löftet och därför känner sig med visshet vara övertygad om att Gud förlåter, då ju Kristus icke dött förgäves o.s.v.; så besegrar den ångesten för synd och död. 28] Om någon tvivlar på huruvida hans synder äro honom förlåtna, så vanärar han Kristus, då han menar, att hans synd är större och mäktigare än Kristi död och hans löfte, ehuru Paulus säger, att nåden överflödar över synden, d.v.s. att Guds barmhärtighet är vida större än vår synd. 29] Om någon menar, att han mottager syndernas förlåtelse därför, att han bevisar kärlek, så vanärar han Kristus och skall i Guds dom få erfara, att denna förtröstan på egen rättfärdighet är ogudaktig och falsk. Det följer sålunda härav med nödvändighet, att tron försonar och rättfärdiggör. 30] Och liksom vi icke mottaga syndernas förlåtelse genom några andra av lagen påbjudna dygder eller för deras skull, såsom tålamod, kyskhet, lydnad mot överheten o.s.v., och dessa dygder likväl böra följa på tron, så mottaga vi icke heller syndernas förlåtelse på grund av vår kärlek till Gud, ehuru denna nödvändigtvis följer på tron. 31] Men det är ett känt språkbruk, att vi stundom genom synekdoke förbinda orsak och verkan i ett och samma ord. Så säger Kristus i Luk. 7: Hennes många synder äro henne förlåtna, ty hon har älskat mycket. Men Kristus tolkar ju sig själv, då han tillägger: Din tro har frälst dig. Därför har Kristus icke velat säga, att kvinnan genom sin kärleksgärning förtjänat syndernas förlåtelse. Ty han säger tydligt: Din tro har frälst dig. 32] Men det är tron, som av nåd på grund av Guds ord omfattar barmhärtigheten. Men om någon förnekar, att det är fråga om tro, så förstår han icke alls, vad tron är. 33] Och själva berättelsen visar, vad Kristus kallar kärlek. Kvinnan kommer med den övertygelsen om Kristus, att man hos honom skall söka syndernas förlåtelse. Detta är den högsta dyrkan av Kristus. Intet högre kunde hon tillerkänna Kristus. Detta var att i sanning känna Messias – att så hos honom söka syndernas förlåtelse. Att så tänka om Kristus, att så dyrka honom och omfatta honom är vidare att i sanning tro. Men Kristus brukade ordet kärlek icke inför kvinnan, utan gent emot fariséen, emedan han jämförde fariséens gudsdyrkan i dess helhet med hela den gudsdyrkan, som kvinnan visade. Han förebrår fariséen, att denne icke erkände honom såsom Messias, ehuru han fullgjorde dessa yttre tjänster mot honom såsom mot en gäst och mot en stor och helig man. Han visar på kvinnan och berömmer hennes dyrkan, smörjelse, tårar m.m., vilket allt utgjorde tecken på hennes tro och var ett slags bekännelse, nämligen att hon hos Kristus sökte syndernas förlåtelse. Detta är i sanning ett högt föredöme, vilket icke utan skäl driver Kristus att klandra fariséen, som var en vis och ärbar man, men saknade tro. Kristus förebrår honom denna ogudaktighet och förmanar honom genom kvinnans exempel, i det han framhåller, att det var en skam för honom, att medan den olärda kvinnan tror på Gud, han själv, ehuru han är en lärare i lagen, icke tror, icke erkänner Messias och icke hos honom söker syndernas förlåtelse och frälsning. 34] Därför berömmer han kvinnans gudsfruktan i dess helhet, såsom det ofta sker i Skriften, att mucket sammanfattas i ett enda ord, såsom vi i det följande ytterligare skola framhålla i fråga om liknande ställen, t. ex.: Given en allmosa, och allt skall bliva rent. Här kräver han icke blott allmosor, utan även trons rättfärdighet. På samma sätt säger han här: Hennes många synder äro henne förlåtna, ty hon har älskat mycket, d.v.s. ty hon har i sanning dyrkat mig med tron och dess utövning och synliga tecken. Han sammanfattar här hela hennes gudsdyrkan. Likväl lär han, att syndernas förlåtelse i egentlig mening mottages genom tron, ehuru kärlek, bekännelse och andra goda frukter böra följa. Därför vill han icke säga, att dessa frukter skola vara den lösepenning eller försoning, på grund varav syndaförlåtelse gives och som försonar oss med Gud. 35] Om höga ting orda vi här, nämligen om Kristi ära, och därom, var fromma själar skola söka en fast och viss tröst och huruvida vi böra sätta vår förtröstan till Kristus eller till våra egna gärningar. 36] Om vi sätta vår förtröstan till våra egna gärningar, så beröva vi Kristus äran att vara medlare och försonare. Men vi skola i Guds dom erfara, att denna vår förtröstan är fåfäng och att våra samveten därigenom råka i förtvivlan. Och om syndaförlåtelsen och försoningen icke komma till stånd av nåd för Kristi skull, utan på grund av vår kärlek, kommer ingen att äga syndernas förlåtelse, om han icke fullgjort hela lagen, enär lagen icke rättfärdiggör, så länge den kan anklaga oss. 37] Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottaga syndernas förlåtelse genom tron allena.

38] Vi vilja nu övergå till att besvara motståndarnas förut anförda invändningar. Det är av dem riktigt tänkt, att kärleken är lagens uppfyllelse. Lydnad för lagen är förvisso lika med rättfärdighet. Men de taga miste, då de mena, att vi rättfärdiggöras genom lagen. Då vi icke rättfärdiggöras genom lagen, utan mottaga syndernas förlåtelse och försoning genom tron för Kristi skull, men icke på grund av vår kärlek eller laguppfyllelse, följer med nödvändighet, att vi rättfärdiggöras genom tron på Kristus.

Forts. på nästa sida