Forts. från föreg. sida

100] Hab. 2: Den rättfärdige skall leva av tro. Här säges först, att människorna bliva rättfärdiga genom tron, i det att de tro, att Gud är nådig. Sedan tillägges, att denna tro levandegör, emedan den i hjärtat föder frid, glädje och evigt liv.

101] Jes. 53: Genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga. Men vad är kunskap om Kristus om icke att känna Kristi välgärningar och de löften, som han i evangeliet utdelat i hela världen? Och att känna dessa välgärningar är att i egentlig och sann mening tro på Kristus och att tro, att vad Gud för Kristi skull lovat, det skall han ock säkert hålla.

102] Men skriften är fylld av sådana vittnesbörd, då den på ett håll framställer lagen och på ett annat håll löftena om Kristus, om syndernas förlåtelse och om accepationen av nåd för Kristi skull.

103] Hos kyrkofäderna finnas ock här och var liknande vittnesbörd. Ambrosius skriver nämligen i Epist. 73 till Irenaeus: Men världen är genom lagen gjord Gud underdånig, enär alla anklagas av lagens bud, men ingen rättfärdiggöres genom lagens gärningar, d.v.s. enär vi genom lagen lära känna synden, men icke befrias från skulden. Lagen, som gjort oss alla till syndare, kunde tyckas vara oss till skada, men Herren Jesus har kommit och tillgivit alla den synd, som ingen kunde undvika, och har med utgjutandet av sitt blod utplånat den handskrift, som var emot oss. Det är just detta, som aposteln säger: Synden blev större genom lagen, men nåden överflödade genom Jesus. Ty sedan hela världen blivit gjord Gud underdånig, har han borttagit hela världens synd, såsom Johannes betygar och säger: Se, Guds lamm, som borttager världens synd. Därför må ingen berömma sig av sina gärningar, emedan ingen rättfärdiggöres genom vad han själv gjort. Men den som är rättfärdig har detta sig givet, enär han genom dopet är gjord rättfärdig. Det är sålunda tron, som frigör oss genom Kristi blod, ty säll är den, vilken synden är förlåten och vilken nåden är beskärd. 104] Dessa äro Ambrosius' ord, som tydligen stödja vår mening. Han frånkänner gärningarna förmågan att rättfärdiggöra och tilldelar tron denna förmåga, emedan den frigör oss genom Kristi blod. 105] Man må taga tillsammans alla sentenslärare, som man hedrat med ståtliga titlar och av vilka man kallat somliga änglalika, andra skarpsinniga och åter andra oemotsägliga, och man må läsa dessa om och om igen, så skall man finna, att dessa icke bidraga till att förstå Paulus så mycket som detta ställe hos Ambrosius.

106] I samma anda har Augustinus skrivit en hel del mot pelagianerna. I sin skrift De spiritu et litera säger han: 'Just i det syftet är lagens rättfärdighet, som innebär, att den, som fullgjort den, skall leva i och genom den, framställd, att då var och en lär känna sin svaghet, han icke genom sina egna krafter eller genom lagens bokstav – enär han icke kan fullgöra den – utan genom tron må komma till honom, som rättfärdiggör, och på detta sätt leva och verka i den. Ett rätt och rättfärdigt verk, varigenom den, som fullgör det, kan leva, kommer tillstånd blott hos den rättfärdiggjorde. Men rättfärdiggörelsen vinna vi genom tron.' Här säger han tydligt och klart, att den, som rättfärdiggör, försonas genom tro och att rättfärdiggörelsen vinnes genom tro. Och strax efteråt säger han: 'Genom lagen frukta vi för Gud, genom tron hoppas vi på honom. Men för dem, som frukta för straffet, är nåden fördold, men när själen våndas o.s.v. under denna fruktan, må den genom tron fly till Guds barmhärtighet, för att han må giva, vad han kräver.' Här lär han, att hjärtat förskräckes genom lagen, men hämtar tröst genom tron, ävensom att vi må först med tron omfatta Guds barmhärtighet, innan vi försöker fullgöra lagen. Vi skola strax härefter anföra även andra vittnesbörd.

107] Det är sannerligen märkvärdigt, att motståndarna icke låta sig rubbas ur sin position genom så många skriftställen, vilka uppenbarligen tillerkänna tron, men frånkänna gärningarna rättfärdiggörelsen. 108] Mena de månne, att dessa upprepats så ofta utan grund? Eller anse de att dessa ord undfallit den helige Ande utan att han uppmärksammat det? 109] De ha emellertid hittat på en spetsfundighet, varmed de söka undkomma. De säga, att dessa skriftställen äro att förstå såsom gällande den formerade tron (fides formata), d.v.s. de tillskriva tron rättfärdiggörelsen blott för kärlekens skull. Ja, i grunden tillskriva de icke alls tron, utan blott kärleken rättfärdiggörelsen, då de inbilla sig, att tron kan finnas samtidigt med en dödssynd. 110] Varthän syftar väl detta om icke till att åter göra löftet om intet och återvända till lagen? Om tron mottager syndernas förlåtelse för kärlekens skull, skall syndaförlåtelsen alltid vara oviss, då vi aldrig älska så mycket, som vi böra. Ja, vi kunna icke alls älska, om icke våra hjärtan blivit vissa om att syndernas förlåtelse är oss given. Då motståndarna såsom betingelse för syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen kräva, att man skall förtrösta på sin egen kärlek, göra de evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd allena helt och hållet om intet. Likväl kunna de varken utöva denna kärlek eller förstå vad den innebär, om de icke tro, att de av nåd mottagit syndernas förlåtelse.

111] Även vi hävda, att kärleken bör följa på tron, såsom även Paulus säger: I Kristus Jesus betyder varken omskärelse eller förhud något, utan allt beror på tro, som är verksam genom kärlek. 112] Likväl bör man icke därför mena, att vi genom förtröstan på denna kärlek eller för denna kärleks skull mottaga syndernas förlåtelse och försoning, liksom vi icke heller mottaga syndernas förlåtelse på grund av andra tron efterföljande gärningar, utan genom tron allena – och "tro" här fattad i sin egentliga betydelse – mottaga vi syndernas förlåtelse, enär löftet blott kan mottagas genom tron. 113] Tron i ordets egentliga mening innebär övertygelse om löftets sanning. Om denna tro talar Skriften. 114] Och då den mottager syndernas förlåtelse och försonar oss med Gud, räknas vi genom denna tro såsom rättfärdiga för Kristi skull, innan vi kunna bevisa kärlek och fullgöra lagen, ehuru kärleken nödvändigtvis följer på tron. 115] Men denna tro är icke någon passiv kunskap, ej heller kan den finnas samtidigt med en dödssynd, utan den är ett verk av den helige Ande, varigenom vi befrias från döden och våra förskräckta hjärtan hämta ny styrka och få nytt liv. 116] Och då denna tro allena mottager syndernas förlåtelse, gör oss välbehagliga inför Gud och meddelar den helige Ande, kunde den med större rätt än den efterföljande verkan, nämligen kärleken, kallas en nåd, som gör oss välbehagliga inför Gud (gratia gratum faciens).

117] Härmed hava vi, för att saken skall framstå så mycket klarare, både med Skriftens egna vittnesbörd och med argument, som hämtats från Skriften, tillräckligt utförligt visat, att vi genom tron allena mottaga syndernas förlåtelse för Kristi skull och att vi genom tron allena rättfärdiggöras, d.v.s. från att vara orättfärdiga göras vi till rättfärdiga eller pånyttfödas. 118] Man kan emellertid lätt bedöma, huru nödvändig kunskapen om denna tro är, ty endast genom denna tro öppnas våra ögon för Kristi verk, endast genom den mottaga vi Kristi välgärningar och den allena meddelar en fast och viss tröst åt fromma hjärtan. 119] Och i kyrkan bör denna lära finnas, genom vilken de gudfruktiga kunna vinna ett fast hopp om saligheten. Ty motståndarna äro dåliga själasörjare för människorna, då de bjuda dem vara tveksamma om huruvida vi skola få syndernas förlåtelse. Huru skola de kunna bestå i döden, vilka ingenting hört om denna tro, utan mena, att de böra tvivla om att de skola mottaga syndernas förlåtelse? 120] Vidare är det nödvändigt att i kyrkan fasthålla vid evangeliet, d.v.s. löftet att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull. Detta evangelium göra de helt och hållet om intet, vilka ingenting ha att lära om denna tro, varom vi tala. 121] Men de skolastiska teologerna meddela icke ett enda ord om denna tro. Dem efterfölja våra motståndare, i det de förkasta denna tro. Men de inse icke, att de genom att förkasta tron helt utplåna löftet om syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet.

Forts. på nästa sida