Forts. från föreg. sida

Att vi mottaga syndernas förlåtelse allenast genom tron på Kristus

75] Vi hålla före, att motståndarna nödgas tillstå, att i rättfärdiggörelsen syndernas förlåtelse först och främst är nödvändig. Ty alla stå vi under synden. Härav kunna vi dra följande slutsats:

76] Att mottaga syndernas förlåtelse är att rättfärdiggöras enligt detta ord: Sälla äro de, vilkas överträdelser äro förlåtna. 77] Allenast genom tron på Kristus, icke genom kärleken och ej heller för kärlekens och gärningarnas skull mottaga vi syndernas förlåtelse, ehuru kärleken följer på tron. 78] Sålunda rättfärddiggöras vi genom tron allena, varvid vi med rättfärdiggörelsen förstå detta att från att vara orättfärdig göras rättfärdig eller pånyttfödas.

79] Nämnda slutlednings undersats kan lätt förklaras, om vi besinna, huru sundaförlåtelsen kommer till stånd. Motståndarna orda högst enfaldigt om huruvida syndaförlåtelsen och nådens ingjutande utgöra en och samma akt hos oss. Såsom andligt sovande människor ha de ingenting att säga härom. Genom syndaförlåtelsen måste i hjärtat den ångest, som synden och den eviga döden injaga, övervinnas, såsom Paulus betygar i 1 Kor. 15: Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Det innebär, att synden förskräcker samvetet, vilket sker genom lagen, som uppenbarar Guds vrede emot synden, men vi komma att vinna seger genom Kristus. På vad sätt? Jo, genom tron, då vi få ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhärtigheten. 80] Därför bevisa vi nämnda undersats på följande sätt: Guds vrede kan icke blidkas, om vi mot den ställa våra gärningar, ty Kristus är oss given som försonare, för att Fadern för hans skull skall bliva oss nådig. Men Kristus kan av oss omfattas såsom medlare blott genom tron. Därför mottaga vi syndaförlåtelsen genom tron allena, då vi i hjärtat vinna ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhärtigheten. 81] Paulus säger sammalunda i Rom. 5: Genom honom hava vi tillträde till Fadern, och därvid tillägger han: genom tron. På detta sätt försonas vi med Fadern och mottaga syndernas förlåtelse, då vi hämta ny styrka genom förtröstan på den för Kristi skull utlovade barmhertigheten. Men våra motståndare mena, att Kristus på det sättet är medlare och försonare, att han åt oss förtjänat en kärlekens habitus eller själsliga beskaffenhet men de uppfordra oss icke att hålla oss till honom såsom medlare, utan sedan de helt och hållet begravt Kristus, föregiva de, att vi hava tillträde till Fadern genom våra egna gärningar på det sättet, att vi genom dessa gärningar själva förtjäna nämnda kärleks-habitus och sedan genom denna kärlek kunna nalkas Gud. Är detta icke att helt och hållet begrava Kristus och upphäva läran om tron? Paulus däremot lär, att vi hava tillträde till Fadern,d.v.s. försoning, genom Kristus. Och för att visa, huru detta sker, tillägger han, att vi hava detta tillträde genom tron. Vi mottaga alltså syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull. Vi kunna icke mot Guds vrede ställa vår kärlek och våra gärningar.

83] För det tredje säger Petrus i Apg. 10: Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga, att alla, som tro på honom, skola mottaga syndernas förlåtelse genom hans namn. Huru kunde han uttrycka sig tydligare? Vi mottaga syndernas förlåtelse, säger han, d.v.s. för hans skull, sålunda icke på grund av våra förtjänster, ej heller på grund av vår djupare eller ytligare ånger, vår kärlek, gudstjänst eller våra gärningar. Och han tillägger: då vi tro på honom. Han kräver alltså tro. Och vi kunna blott genom tron omfatta Kristi namn. Därjämte åberopar han alla profeternas samfällda mening. Detta är i sanning att åberopa kyrkans auktoritet. Denna läropunkt komma vi emellertid att åter behandla i det följande vid frågan om boten.

84] För det fjärde är syndernas förlåtelse något, som är utlovat för Kristi skull. Därför kan den mottagas blott genom tron allena. Ty ett löfte kan man mottaga endast och allenast genom tro. Det heter i Rom. 4: Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd och löftet skulle bliva beståndande, såsom aposteln ville säga: om saken berodde på våra förtjänster, så skulle löftet vara ovisst och till ingen nytta, då vi ju aldrig kunde fastställa, när vi hade tillräckligt med förtjänster. Detta kan varje samvete med någon erfarenhet lätt förstå. Därför säger Paulus i Gal. 3: Gud har inneslutit allt under synd, för att löftet av tro på Jesus Kristus skulle komma dem till del, som tro. Här frånkänner aposteln oss varje förtjänst, då han säger, att alla äro skyldiga och inneslutna under synd. Därefter tillägger han, att löftet, nämligen om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, är oss givet, och tillfogar, huru vi kunna mottaga detta löfte, nämligen genom tron. Och denna grund, som härledes från själva löftets natur, är hos Paulus den förnämsta och upprepas ofta. Man kan icke heller uttänka eller uppdikta något, varigenom denna Pauli argumentering kan upphävas. 85] Därför må alla själar icke låta sig rubbas från denna övertygelse, att vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse. Häri ha de en fast och viss tröst mot syndaångesten, den eviga döden och helvetets alla portar.

86] Men då vi genom tron allena mottaga syndernas förlåtelse och den helige Ande, är det tron allena, som rättfärdiggör, ty de, som äro försonade, räknas som Guds rättfärdiga barn, icke på grund av sin egen renhet, utan genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, och denna barmhärtighet omfattas med tron. Därför betygar Skriften, att vi genom tron räknas såsom rättfärdiga. Vi vilja därför tillfoga en del vittnesbörd, som klart betyga, att tron är själva den rättfärdighet, varigenom vi räknas såsom rättfärdiga inför Gud, d.v.s. icke emedan den är ett i och för sig förtjänstfullt verk, utan emedan den mottager det löfte, varigenom Gud lovat att för Kristi skull vara nådig mot dem, som tro på honom, eller emedan den är medveten om att Kristus blivit oss till visdom från Gud, till rättfärdighet, helgelse och förlossning.

87] I Romarbrevet behandlar Paulus företrädesvis denna läropunkt och framhåller, att vi rättfärdiggöras av nåd genom tron, då vi tro, att Gud för Kristi skull är oss nådig. Och den tes, som sammanfattar hela brevets innehåll, framställer han i det tredje kapitlet: Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro utan lagens gärningar. Detta tolka motståndarna såsom avseende ceremoniallagen. Men Paulus talar icke blott om denna utan om hela lagen. Ty i det följande anför han ur dekalogen: Du skall icke hava begärelse. Och om av morallagen föreskrivna gärningar skulle förtjäna syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen, så vore Kristus och löftet icke behövliga och störtade allt det, som Paulus framhållit om löftet, samman. Illa skulle han i så fall hava skrivit till efesierna: Av nåden ären I frälsta, Guds gåva är det, icke på grund av gärningar. Likaså åberopar Paulus Abraham och David. Men dessa hade ett bud om omskärelsen. Om därför några gärningar skulle rättfärdiggöra, så skulle dessa gärningar nödvändigtvis ha rättfärdiggjort, då de voro av Gud befallda. Men med rätta säger Augustinus, att Paulus här talar om hela lagen. Detta utreder han utförligt i sin skrift De spiritu et litera, där han till slut säger: Sedan vi efter den förmåga, som Herren värdigats giva oss, övervägt och skärskådat detta, hava vi kommit till den slutsatsen, att människan icke rättfärdiggöres genom några bud angående en rättskaffens vandel, utan genom tron på Jesus Kristus.

88] Och för att vi icke skola mena, att Paulus oavsiktligt låtit undfalla sig denna tanke, att tron rättfärdiggör, stadfäster och bekräftar han den genom en längre utredning i det fjärde kapitlet av Romarbrevet och upprepar den sedan i alla sina brev. 89] Så säger han i nämnda fjärde kapitel av sitt brev till romarna: Den, som håller sig till gärningar, bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den, som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom, som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Här säger han tydligt och klart, att själva tron räknas till rättfärdighet. Tron är sålunda det, som Gud förklarar vara rättfärdighet, och han tillägger, att denna rättfärdighet tillräknas av nåd, samt bestrider, att den skulle kunna tillräknas av nåd, om den tillkomme på grund av våra gärninghar. Fördenskull utesluter han även de av morallagen föreskrivna gärningarnas förtjänst. Ty om rättfärdiggörelse inför Gud hör samman med dem, så skulle icke tron utan gärningarna räknas oss till rättfärdighet. 90] Därefter framhåller han: Vi säga ju, att tron räknas Abraham till rättfärdighet. 91] I femte kapitlet heter det: Då vi hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud, d.v.s. ett lungt och glatt samvete införGud. 92] I Rom. 10 står det: Med hjärtat tror man till rättfärdighet. Här tillkännager han, att tron är hjärtats rättfärdighet. 93] Gal. 2: Vi hava satt vår tro på Kristus Jesus, för att vi skola bli rättfärdiga av tro på Kristus och icke av lagens gärningar. Ef. 2: Ty av nåden ären I frälsta genom tro, och detta icke av eder, Guds gåva är det, icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.

94] Joh. 1: Han gav åt dem makt att bliva Guds barn, åt dem, som tro på hans namn och vilka äro födda icke av blod, ej heller av köttslig vilja, utan av Gud. 95] Joh. 3: Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd, för att var och en, som tror på honom, icke skall förgås. 96] Likaså: Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den, som tror på honom, han bliver icke dömd.

97] Apg. 13: Så må ni nu veta, mina bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder ävensom frihet från allt, varifrån I icke under lagen kunden rättfärdiggöras. I honom bliver var och en, som tror, rättfärdig. Huru skulle någon tydligare och klarare kunna tala om Kristi ämbete och om rättfärdiggörelsen? Lagen, heter det, rättfärdiggjorde icke. Därför är Kristus oss given, att vi skola tro, att vi rättfärdiggöras för hans skull. Tydligt och klart frånkännes lagen förmågan att rättfärdiggöra. Därför räknas vi rättfärdiga för Kristi skull, då vi tro, att Gud är oss nådig för Kristi skull. 98] Apg. 4: Han är den sten, som av byggningsmännen, av eder, blivit förkastad, men som har blivit en hörnsten. Och i ingen annan finnes frälsning, ty icke finnes under himmelen något annat namn åt människor givet, i vilket vi skola bliva frälsta. Men Kristi namn omfattas blott genom tron. Alltså bliva vi frälsta genom förtröstan på Kristi namn, men icke genom förtröstan på våra egna gärningar. Namnet betecknar nämligen här den grund, som påkallas och i kraft varav frälsningen kommer till stånd. Och att påkalla Kristi namn är att sätta sin förtröstan till Kristi namn såsom den grund eller lösepenning, för vars skull vi undfå frälsningen. 99] Apg. 15: Renande deras hjärtan genom tron. Sålunda är den som tro, varom apostlarna tala, icke en passiv kunskap, utan något, som mottager den helige Ande och rättfärdiggör oss.

Forts. på nästa sida