| Logosmappen
> Bibel och bekännelse > Konkordieboken
> Apologin > Art. IV (3/16)
Den augsburgska bekännelsens apologi [Filip Melanchton hälsar
läsaren] |
|
|
Vad den rättfärdiggörande tron är 48] Motståndarna föregiva, att tron blott är en historisk kunskap, och därför lära de, att den kan finnas samtidigt med en dödssynd. Därför ha de ingenting att säga om den tro, varigenom – enligt vad Paulus upprepade gånger säger – människorna rättfärdiggöras. Ty de som räknas såsom rättfärdiga inför Gud, leva icke i dödssynd. Men den tro, som rättfärdiggör, är icke endast en historisk kunskap, utan en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen. Och för att ingen skall misstänka den vara blott en kunskap, vilja vi ytterligare tillägga: den består i att med viljan mottaga det erbjudna löftet om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen. 49] Det är lätt att bestämma skillnaden
mellan denna tro och lagens rättfärdighet. Tron är en
gudstjänst, som av Gud mottager de välgärningar, som
han erbjuder. Lagens rättfärdighet är en gudstjänst,
som åt Gud hembjuder våra förtjänstfulla gärningar.
På det sättet vill Gud dyrkas genom tron, att vi av honom
mottaga det, som han utlovar och skänker. | |
| 50] Men att tron betyder icke blott en historisk kunskap, utan en sådan tro, som är övertygad om sanningen av löftet, därom vittnar Paulus tydligt, då han säger: Därför måste rättfärdigheten bero på tro, för att löftet må stå fast. Ty han vet, att löftet kan mottagas blott genom tron. 51] Därför kommer han att correlative jämställa och förbinda löftet och tron. Det torde emellertid vara ännu lättare att avgöra, vad tron är, om vi aktge på trosbekännelsen, där en bestämd artikel om syndernas förlåtelse framställes. Därför är det icke tillräckligt att tro, att Kristus är född, har lidit och är uppstånden, om vi icke tillägga denna artikel om syndernas förlåtelse, som är ändamålet eller syftet med vad som historiskt föreligger. Till denna artikel måste allt det övriga hänföras, nämligen att syndernas förlåtelse gives oss för Kristi skull, men icke på grund av våra förtjänstfulla gärningar. 52] Ty varför skulle Gud behöva utgiva Kristus för våra synder, om vi med våra förtjänstfulla gärningar kunna tillfyllest göra för dem? 53] Så ofta vi tala om den rättfärdiggörande
tron, må man veta, att dessa tre ting äro för handen:
först löftet, vidare att detta gives av nåd och slutligen
Kristi förtjänst såsom lösepenning och försoning.
Löftet mottages av tron. Nådegåvan utesluter våra
förtjänster och framhäver, att välgärningen
tillbjudes oss endast av Guds barmhärtighet. Och Kristi förtjänst
är lösepenningen, emedan en säker och tillräcklig
försoning kräves för våra synder. 54]
I Skriften bedes ofta om barmhärtighet. Och de heliga fäderna
framhålla gång efter annan, att vi frälsas genom Guds
barmhärtighet. 55] Så ofta barmhärtigheten
kommer på tal, bör man därför veta, att här
också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet.
Och vidare, så ofta vi tala om tron, inbegripa vi dess föremål,
nämligen den utlovade barmhärtigheten. 56]
Ty tron rättfärdiggör och frälsar icke därför,
att den skulle vara ett i sig förtjänstfullt verk, utan endast
därför att den mottager den utlovade barmhärtigheten. | Rom. 4:16 |
| 57]
Att på detta sätt dyrka och tjäna Gud prisas på
ett särskilt sätt genomgående i profeterna och psalmerna,
medan lagen icke lär något om syndaförlåtelse
av nåd. Men patriarkerna kände löftet om Kristus, nämligen
att Gud för Kristi skull ville förlåta synderna. Då
de sålunda förstodo, att Kristus skulle bliva lösepenningen
för våra synder, visste de, att våra gärningar
icke skulle kunna vara en lösepenning för något så
stort. 58] Därför mottogo de genom tron
den nådefulla barmhärtigheten och syndernas förlåtelse,
alldeles såsom de heliga i nya förbundet. Härmed sammanhänger
att orden om barmhärtighet och tro så ofta upprepas i psalmerna
och profeterna, t.ex.: Om du, Herre, ville tillräkna missgärningar,
Herre, vem kan då bestå? Här bekänner psalmisten
sina synder, men han åberopar sig icke på sina förtjänstfulla
gärningar. Och han tillägger: Dock hos dig är ju förlåtelse.
Här fattar han mod genom förtröstan på Guds barmhärtighet.
Och så omnämner han löftet: Min själ har bidat
Herrens ord, min själ har hoppats på Herren. D.v.s. emedan
du har utlovat syndernas förlåtelse, uppehålles jag
genom detta ditt löfte. 59] Därför
rättfärdiggjordes patriarkerna icke genom lagen, utan genom
löftet och tron. Och det är förvånansvärt,
att motståndarna kunna så förringa tron, då de
se, att den överallt prisas såsom den förnämsta
gudstjänsten, såsom i den 49:e psalmen: Åkalla mig
i nöden, så skall jag hjälpa dig. 60]
Så vill Gud vara känd och så vill han dyrkas, att vi
av honom mottaga hans välgärningar, och mottaga dem för
hans barmhärtighets skull, men icke på grund av våra
egna förtjänster. Detta är den rikaste tröst i alla
anfäktelser. Men denna tröst tillintetgöra motståndarna,
i det att de förringa och nedsätta tron och blott lära
människorna att medelst sina gärningar och förtjänster
rättsligt förhandla med Gud. |
Psalt. 130:3ff. Psalt. 50:15 |
|
Att tron på Kristus rättfärdiggör 61] För att ingen må mena, att vi tala
om tron såsom en overksam historisk kunskap, böra vi först
redogöra för huru tron uppstår. Därefter skola
vi visa, att tron fättfärdiggör och hur detta är
att förstå, varjämte vi skola vederlägga motståndarnas
invändningar. 62] I Lukas' sista kapitel befaller
Kristus att predika bättring och syndernas förlåtelse
i hans namn. Ty evangeliet överbevisar alla människor, att
de stå under synden och att de alla äro skyldiga till den
eviga vreden och döden, och tillbjuder för Kristi skull syndaförlåtelsen
och rättfärdiggörelsen, som mottages genom tron. Bättringspredikan,
varigenom vi bestraffas, förskräcker våra samveten med
en uppriktig och djup ånger. Därvid är det nödvändigt,
att vårt hjärta åter hämtar tröst. Detta
sker, om vi med vårt hjärta tror på Kristi löfte,
att vi för hans skull få våra synders förlåtelse.
Denna tro, som under samvetsångesten upprättar och tröstar
oss, mottager syndaförlåtelsen samt rättfärdiggör
och levandegör oss. Ty denna tröst är ett nytt andligt
liv. 63] Detta är enkelt och klart, kan av
alla gudfruktiga människor förstås och har för
sig kyrkans samfällda vittnesbörd. Men motståndarna
kunna aldrig säga, på vad sätt den helige Ande förlänas.
De föregiva, att sakramenten meddela den helige Ande blott på
grund av att sakramentshandlingen utföres, även om inga goda
rörelser finnas hos mottagaren, alldeles såsom skänkandet
av den helge Ande vore något betydelselöst. |
|
| 64] Men då vi tala om en sådan tro, som icke är en overksam tanke, utan som befriar från döden och föder nytt liv i hjärtana och är den helige Andes verk, kan den icke finnas tillsammans med någon dödssynd, utan så länge den finns, frambringar den goda frukter, såsom vi i det följande skola framhålla. 65] Kan något enklare och klarare sägas om huru en ogudaktig människa omvändes eller huru pånyttfödelsen kommer till stånd? Må våra motståndare ur den stora skaran av skriftställare anföra en enda förklaring till sentenserna, som framhållit något om huru pånyttfödelsen sker. 66] Då de tala om kärlekens habitus eller själsliga beskaffenhet, föregiva de, att människorna kunna förtjäna denna genom sina egna gärningar, men i likhet med vederdöparna under innevarande tid ha de intet att lära om att den mottages genom Ordet. 67] Men med Gud kan man icke förhandla på rättsligt sätt. Man kan endast genom Ordet lära känna Gud. Därför sker rättfärdiggörelsen genom Ordet, såsom Paulus säger: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaledes: Tron kommer av predikan. Även här finna vi ett bevis för att tron rättfärdiggör, ty om rättfärdiggörelsen blott sker genom Ordet och Ordet blott gripes genom tron, så följer, att tron rättfärdiggör. 68] Men det finns andra ännu starkare grunder. Vi ha framhållit det hittills sagda för att visa, huru pånyttfödelsen sker, och för att göra begripligt, hurudan den tro är, varom vi tala. 69] Nu vilja vi visa, att tron rättfärdiggör. Här vilja vi först erinra våra läsare om att lika nödvändigt som att värna om det ordet, att Kristus är vår medlare, lika nödvändigt är det att försvara detta, att tron rättfärdiggör. Ty huru skulle Kristus vara vår medlare, om vi icke i rättfärdiggörelsen hölle oss till honom såsom medlare och om vi icke av hjärtat menade, att vi för hans skull räknas såsom rättfärdiga? Men detta är att tro: att förtrösta på Kristi förtjänst, att Gud för hans skull vill vara oss nådig. 70] Lika nödvändigt som det vidare är att hävda att vi utom lagen behöva Kristi löfte, lika nödvändigt är det att förfäkta, att tron rättfärdiggör. Ty lagen lär icke något om syndaförlåtelsen av nåd. Likaså kunna vi icke fullgöra lagen utan att först hava mottagit den helige Ande. Därför är det nödvändigt att hävda, att vi behöva Kristi löfte. Men detta kan mottagas blott genom tron. De, som förneka, att tron rättfärdiggör, de göra evangeliet och Kristus om intet och lära blott lagen. 71] Då vi säga, att tron rättfärdiggör,
förstå några detta måhända så, att
tron är själva utgångspunkten för eller begynnelsen
till rättfärdiggörelsen eller förberedelsen därtill,
så att icke tron själv, utan de efterföljande gärningarna
äro det, varigenom vi äro Gud väkbehagliga. Så
inbilla de sig, att tron prisas så högt, emedan den är
begynnelsen. Ty stor vikt ligger på början, såsom ordspråket
säger, att god början är halvgjort arbete, liksom ville
någon säga, att språkkunskapen frambringar doktorer
i alla vetenskaper, emedan den förbereder till de övriga vetenskaperna,
ehuru varje vetenskap för sig måste utbilda sin mästare.
Detta är icke vår mening om tron, utan vi hävda däremot
detta, att vi i egentlig och sann mening genom själva tron för
Kristi skull räknas såsom rättfärdiga och äro
Gud välbehagliga. 72] Och då att rättfärdiggöras
betecknar både att från att vara orättfärdiga
göras rättfärdiga eller pånyttfödas och att
förklaras för eller räknas såsom rättfärdiga
– ty Skriften använder båda uttryckssätten –
så vilja vi först visa, att tron allena av en orättfärdig
gör en rättfärdig, d.v.s. mottager syndernas förlåtelse. | Rom. 1:16 Rom. 10:17 |
| 73] Några stöta sig på ordet "allena" (sola), ehuru Paulus säger: Vi hålla före, att människan bliver rättfärdig genom tro utan gärningar. Likaledes i Ef. 2: Guds gåva är det, icke av eder själva, ej heller av gärningar för att ingen skall berömma sig. Likaledes i Rom. 3: Rättfärdiggjorda utan förskyllan. Om det allt uteslutande ordet "allena"(sola) misshagar dem, så må de också från Paulus utmönstra sådana allt uteslutande uttryckssätt som "utan förskyllan", "icke av gärningar", "Guds gåva är det" o.s.v., ty också dessa utesluta allt annat. Men vi utesluta förtjänsttanken. Däremot utesluta vi icke Ordet och sakramenten, såsom motståndarna falskeligen föregiva. Ty vi hava förut sagt, att tron alstras av Ordet, och vi hålla Ordets ämbete på det högsta i ära. 74] Även kärleken och gärningarna böra följa på tron. Därför uteslutas de icke i den meningen, att de icke skulle följa efter tron, men däremot uteslutes i rättfärdiggörelsen förtröstan på kärlekens eller gärningarnas förtjänst. Detta skola vi särskilt uppvisa. |
Rom. 3:28 Ef. 2:8, 9 Rom. 3:24 |
|
Föregående avsnitt | Till sidans början | Nästa avsnitt Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. IV (3/16) 9.12.2004 |